Författararkiv: Mix Förlag

Papperspyssla med rymdkuben!

Vill du också ge ditt hem den rätta känslan av jazzig rymdnoir? Ladda ner vår PDF, skriv ut den (gärna på tjockare papper), klipp, vik och klistra et voilá! En stilig rymdkub att stapla, hänga upp eller varför inte använda som presentförpackning.

Citat och motiv är förstås hämtade från Johan Fricks science fiction-roman Enkel biljett till nattens ände, som du kan läsa mer om här. Så om du fotar dina rymdkuber, se till att hashtagga med #EnkelBiljettTillNattensÄnde

rymdkub

Högerklicka på den här länken för att spara ner och skriva ut PDF:en med rymdkuben.

Provläsning från Enkel biljett till nattens ände

Johan Fricks episodromanen Enkel biljett till nattens ände – en blandning av science fiction och jazznoir – ges ut den 15:e december som e-bok och i mjukbandsutgåva. Här kan du läsa tre gratis utdrag från boken. Hela boken hittar du hos din bokhandel, t.ex. Adlibris.

Johan Fricks Enkel biljett till nattens ände (bokomslag)

Port Michèle

I en skum lagerlokal i Port Michèles frihamn ligger en sibylla. Sibyllan är varken en organism eller maskin – det är xenotech. Den visar, sägs det, vad man behöver, inte vad man vill se. Ändå är Glum frestad att försöka.

Utdrag

2. Vad jag minns

Jag minns lukter och nyanser av rött som blandas: jordgubbar, rosor och blod.
Jag minns en mörk och instängd liten lägenhet med fönster mot bakgården.
Jag minns trängseln på gator och torg i en ruffig del av en storstad. Jag tror att det måste vara Nouveau Versailles.
Jag minns inte vem jag är.
Jag kallas Glum, men det är inte mitt namn. Jag minns inte mitt namn.
Jag har inte vetat vem jag är på hela den tid jag varit här – månader? år? – men hittills har jag inte brytt mig om det. Det har inte spelat någon roll. Jag har gjort mitt jobb, mekaniskt, som en maskin. Det är det enda som har betytt något. Dagarna har flutit ihop. Jag har varit ensam på en värld full av xenotech.
Tills något i hallucinationen väckte något i mig och gjorde mig till människa igen. Något som luktar jordgubbar, rosor och blod. Nu vill jag veta vem jag är och vad jag gör här. Nu tänker jag ta reda på det.

3. Le Déserteur

Jag visste att det fanns en väg som hade lett från gruvdistriktet till Port Michèle före kriget. Nu började den mitt i ingenting, i en krater full av lerigt vatten. Den var belamrad med skrot och försvann här och var helt och hållet, men den ledde fortfarande till Port Michèle.
Jag hade inte varit i Port Michèle på mycket länge – hur länge visste jag inte. Jag hade levt i min VT46, sovit på en brits och ätit frysta portioner av mat som inte smakat något särskilt. En gång i månaden hade en svävarrobot levererat mat och andra förnödenheter, gjort nödtorftigt rent och forslat bort avfall. Det hade gått flera veckor sedan sist och fordonets inre luktade inget vidare. Det var första gången jag lade märke till den saken.
Ett dovt muller steg sakta till ett crescendo i fjärran, och snart såg jag en pelare av ljus resa sig mot himlen. Ovanpå pelaren vilade ett skepp på väg till en annan värld, men det gick inte att se. För ett ögonblick lyste pelaren upp hela landskapet med ett varmt gult sken; så var det skymning igen.
I de flesta städer brukar det heta att man ska undvika hamnkvarteren. I Port Michèle skulle det vara svårt, för hamnkvarteren är allt som finns. Någon stad i egentlig mening är det förstås inte fråga om – bara en plats där skeppen kan landa, göra vad de behöver och lyfta så fort som möjligt. Det finns en mer eller mindre bofast befolkning, men den är liten och rotlös. Ingen stannar längre än nödvändigt i Port Michèle.
Före kriget hade det varit gruvdrift man ägnat sig åt på Michèle, liksom på de flesta av de osorterade småplaneter, asteroider och stenbumlingar som bildar Lumièrebältet. Nu var det inte mycket kvar av den verksamheten. Det enda av värde som återstod härute var den kvarglömda xenotech som jag ägnat ett okänt antal månader åt att röja.
Allt det här visste jag utan att veta hur jag visste. Jag hittade i stan, men jag hade inga minnen av att ha varit här förut. Jag visste att det fanns tusen rymdhamnar likadana som Port Michèle. Jag måste ha besökt många av dem, men jag visste inte i vilket ärende. Hade jag varit matros på ett skepp, eller kanske rentav befäl? Jag mindes inga resor.
Vägen jag kom på övergick i en lång och rak gata kantad av verkstäder och småindustrier som i sin tur övergick i Port Michèles huvudgata: Boulevard des Étoiles. Här låg alla butiker som ännu höll öppet och de flesta bostadshus som ännu var bebodda. Gatan fortsatte hela vägen fram till rymdhamnen, men dit skulle jag inte. Inte än.
En mörknande skymningshimmel hängde över taken. Vinden ven obehindrat längs gatan och lekte hårdhänt med tomma aluminiumburkar, kartongbitar och plastförpackningar. Det hade mulnat, och då och då kom ett isande regnstänk som ett skott. Jag parkerade min VT46 utanför en av barerna som låg vägg i vägg längs den här sträckningen av gatan. En blå neonskylt som ännu inte tänts förkunnade att den hette Le Déserteur.

Kepler Boulevard

I en värld av flappers, gangstermän och klonade jazzmusiker är den unga tusenskönan Rosalinde inte bara festens mittpunkt – hon är festen. När hennes försvinnande hamnar på privatdeckaren Slim Jims bord visar det sig vara allt annat än ett rutinjobb. Hukande under skuggan från rymdskeppet ”L’Harmonie du monde” leder hans eftersökningar snart till Nouveau Versailles högsta maffiaskikt.

Utdrag

På vägen hem fick jag syn på en illegal väggmålning som såg nygjord ut: en stiliserad rödhårig tusensköna och texten ”Vive Gloria!” Jag undrade hur länge den skulle förbli orörd. Stadens väggar var platsen för ett ständigt gerillakrig mellan olika underjordiska fraktioner.

Gloria, det var Gloria del Rio, en flicka som umgicks i kretsarna kring Lucky Lafayette och säkert hade känt Rosalind Girard. Hon hade definitivt varit med när de hittade sibyllan.

Hur de hittade den var en märklig historia. Ett gäng tusenskönor och skuggpojkar hade festat hela natten när någon kom på idén att de skulle åka till xenoruinerna någon mil utanför Nouveau Versailles. Ingen hade börjat intressera sig för xenocivilisationens lämningar – alphamänniskorna var bestämt emot att utforska dem och les nouveaux humains hade inte kommit på tanken än. Hur som helst hade de här ungdomarna tagit sig långt ner i gångarna under ruinerna, och där hittade de något. Något som var stort som en kappsäck och verkade levande. Eller i alla fall fungerande. Ingen vet om sibyllor är levande eller ej, men alla vet ju vad de antas göra med människor – ta sig in i våra medvetanden och tala om för oss vad vi behöver. Fan tro’t. Någonting gör de i alla fall, och för de första som var med om det måste det ha varit en chock. Det var kanske tur att de var stupfulla eller påtända allihop.

Den förste som utsatte sig för sibyllan var en ung man som hette Paul Robert. Han var ingen skuggpojke utan en urspårad student som råkat i dåligt sällskap. Han påstod att sibyllan förändrade hans liv, och det gjorde den förstås också. Han blev sibyllans profet och uttolkare. Det var han som hittade på själva ordet ”sibylla” och det var han som låg bakom talesättet att den visar dig vad du behöver, inte vad du vill se. Han sa att sibyllan visade honom en framtida version av honom själv om han fortsatte leva som han gjort dittills – ett vrak utan jobb, utan hem, utan familj. Det skulle ha fått honom att vakna och inse att han förslösade sin ungdom och att han måste ta tag i sitt liv. Det lät lite för bra för att vara sant, men folk tror ju gärna på sånt som låter för bra för att vara sant, så han fick många anhängare. Han drog igång en sorts väckelserörelse som gick ut på att xenokulturen var oändligt överlägsen vår och att sibyllan är en helig relik, fast samtidigt en livsform, på något vis. Fråga inte mig hur han får ihop det.

Och så var det Gloria del Rio, då. Henne visade sibyllan något helt annat. Hon såg ett Nouveau Versailles där nouveaux humains och till och med kloner hade samma rättigheter som alphamänniskor, där rådets makt var bruten och det fanns ett parlament dit alla hade rösträtt. Hon blev intervjuad överallt och grep alla hjärtan med sin vackra dröm och sitt rättframma sätt. Hade hon varit lika framåt som Robert hade hon nog också kunnat starta en rörelse, men hon hade inget större politiskt intresse. Hon släppte alltihop och gick vidare med sitt liv. Nu höll hon sig undan från rampljuset, men hon hade redan hunnit bli en ikon. ”Vive Gloria!” var ett slagord som samlade motståndet mot rådet; man såg det klottrat på väggar, sjunget i sånger, skanderat i olagliga demonstrationer. Man kan undra vad hon tyckte om det.

Jag gick hemåt i skenet av neonskyltarna på Rue de Copernic, sneddade över den tomma marknadsplatsen och fortsatte in i den gamla stadens trånga gränder, och jag tänkte på festande ungdomar som råkade snubbla över en av historiens största upptäckter eftersom inga vetenskapsmän varit intresserade. Sedan tänkte jag på varför någon skulle vilja dölja att någon varit med om något sådant.

Det stora svarta

Kapten Valentina Cruz och besättningen på rymdskeppet Anaïs transporterar två alphamänniskor som vill fly förtrycket på planeten Nouveau Versailles, och allt ser till en början ut att vara ett enkelt uppdrag. Ett ödesdigert beslut ändrar dock resans kurs och snart står både besättningens liv och framtid på spel.

Utdrag

Det börjar bli dags att berätta vad som egentligen hände. Jag är så trött på alla som lägger huvudet på sned och frågar ”Ångrar du att du gjorde som du gjorde, Valentina?” De vet ingenting om hur det gick till, men de har alltid en åsikt. Och visst kan jag önska att saker hade gått annorlunda, efter allt som har hänt, men ångrar mig? Vem som helst kan vara efterklok. Det är svårare att vara klok när det gäller.
Jag gjorde vad jag ansåg vara rätt. Vad jag anser vara rätt. Mer än så kan ingen göra.
Det hände sig när jag var ung och visste föga om världen och dess vägar. Jag hade gjort mig ett namn som frilanspilot och var redan berömd, eller åtminstone beryktad. Jag såg inte ut som nu: jag hade kolsvart hår och båda ögonen i behåll. Det var året efter att jag köpt mitt första egna skepp, ”Anaïs”. Jag hade hjälpt en rik tusensköna från Nouveau Versailles att fly från sin gangster till pojkvän och hon hade betalat bra. Nu kunde jag kalla mig kapten och röka cigarr ombord och be alla som sa något om det dra åt helvete.
Och här hade jag nu ännu ett par från Nouveau Versailles som behövde hjälp att fly. Alphamänniskor, man och hustru, båda magra med rakade huvuden och de hemska gula nylonskjortorna som framhävde deras bleka hy så den såg alldeles grådaskig ut. So FaNo hade varit ekonomichef på ett stort byggföretag och Ra KlaRo var läkare. Allt de fått med sig rymdes i några överfulla resväskor. De satt uppflugna på en trälår i lastrummet och stirrade skräckslaget på mig. Ra höll en äkta skeppsklocka från ”L’Harmonie du monde” fastklämd under armen, en riktig relik. Med en trött suck slängde jag upp stövlarna på en trave pallar.
”Ja, vi är från Nueva Tortuga. Nej, vi är inte pirater. Det här är ett handelsskepp, och det kan hända att alla affärer vi gör inte är hundra procent lagliga men vi använder inte våld om vi kan låta bli. Och vi låter ingen gå på plankan. Så länge de sköter sig.”
De såg inte roade ut. Alphamänniskor. Ingen humor.
Jag halade upp min kromade gaständare och började leka med den, vred upp lågan till max och vred ner den igen. ”Ni gör som ni vill. Jag erbjöd mig att ta med er för att Pierre frågade och han är min vän och vi ska ändå till Alphaville. Det är inte det att vi behöver passagerare. Men jag tycker lika illa om det som pågår i Nouveau Versailles som ni. Jag har själv bott där och jag vet hur det är att bli förföljd av nouveaux hommes. De gillar inte sådana som mig bättre än sådana som er. Och skulle det bli krig …”
”Det blir inte krig”, sa Ra. ”Inte med de vapen Alphaville har. Nouveau Versailles skulle aldrig ta risken.”
”Det kan man aldrig vara säker på”, sa So. ”Och även om det inte blir krig är det för farligt att stanna. Det är bara fler och fler som blir mördade och misshandlade. Det vet du lika väl som jag.”
”Hur som helst”, fortsatte jag, ”Pierre nämnde vad ni är beredda att betala. Det räcker. Det räcker mer än väl.” Jag berättade inte att Pierre hade tjatat i två dagar innan jag gått med på att ta dem. Det hade inget med priset att göra och inget med So och Ra personligen. Jag ville inte bli indragen i konflikten mellan Nouveau Versailles och Alphaville. Men till slut hade jag gett med mig. Jag var inte helt hjärtlös.
”Tack, madame Cruz.”
”Kapten Cruz.” Jag tog fram en cigarr ur bröstfickan och tände den omsorgsfullt. De stirrade skräckslaget igen.”

Läs mer i boken Enkel biljett till nattens ände

Köp boken på Adlibris: Häftad utgåva eller e-bok

Köp boken på SF-bokhandeln: Häftad utgåva

Köp boken på Bokus: Häftad utgåva eller e-bok

Utgivningsdatum: 2015-12-15
E-bok: 9789187671739
Häftad utgåva: 9789187671722

Fredagsintervju: Henrik Larsson

hlarssonMidvinternattens köld kanske är hård, men det är inget mot en dimmig höst. Glöm dig för en stund med verklighetsflykt, stulna författaridéer och skillnaden mellan fantasy och deckare. Henrik Larsson är författare och har skrivit serien om Krigarhjärta, plus ett par fristående noveller som är publicerade på MIX. Här berättar fantasygenrens egna sagofarbror om sitt författarskap, och varför vi bör läsa e-litteratur.

Du är främst känd som fantasyförfattare. Vad är det som är så tilltalande med just den genren?
Var ska jag börja? Jag skulle kunna babbla på i timmar om fantasy. Men om jag ska försöka peka ut varför fantasy är så speciellt för mig så är det nog helt enkelt för att det är den ultimata verklighetsflykten. När man ska börja med en ny fantasybok har man ingen aning om hur världen man kommer att slungas in i ser ut, och det blir upp till en själv att med hjälp av författarens ord måla upp alltihop. Väljer man en deckare vet man i princip exakt vad man får, och väldigt lite överlämnas till fantasin. Har mordet skett på en bensinstation så … ja, man ser det i princip omedelbart utan att behöva fantisera alls. Sen kan förstås andra böcker vara jättebra på grund av storyn och målande detaljer, jag läser långt ifrån bara fantasy, men fantasy är ändå det jag alltid återvänder till. Dålig fantasy kan vara nere i de djupaste dalarna, samtidigt som bra fantasy kan nå toppar som mer verklighetsförankrad skönlitteratur har svårt att konkurrera med.

Både din romansvit Krigarhjärta och e-novellerna som du gett ut hos MIX utspelar sig i samma universum. Hur föddes idén om Livgård och intrigerna där?
Livgård målades upp samtidigt som jag skrev Krigarhjärta. Från början var det bara relationen Erik & Vanja (huvudpersonerna i Blodsarvet) som fanns i mitt huvud. Sedan visade det sig vara mycket mer än så. Jag tänker sällan ut någonting i förväg innan jag börjar skriva. Jag tycker att det begränsar min fantasi och känsla.

Novellerna om Livgård publiceras endast i e-format. Hur ser du på digital litteratur i övrigt?
Jag är lite kluven. Tidigare hörde jag till den ansenliga skara som är tvungen att ha en RIKTIG bok i näven för att kunna läsa. Men det handlar bara om vana. För ett par år sedan tvingade jag mig till att läsa några böcker på läsplatta, och efterhand vänjer man sig. Numera har jag svårt att hitta fördelar med RIKTIGA böcker. Särskilt pocketböcker tycker jag börjar kännas förlegade. De har fått en ”slit och släng”-natur, och varför behöver vi egentligen slösa papper på något vi ska läsa och sedan slänga som dagstidningar? Jag tycker inte om det, böcker är värdefulla. Jämfört med en pocket är en e-bok faktiskt bättre på alla punkter. Inbundna böcker har jag dock svårt att inte tycka om. Kanske är det också en vanesak, men inbundna böcker behandlas i alla fall bättre i förhållande till sitt värde.

9789187671692

Din hemsida fokuserar mycket på skrivtips. Vad fick dig att börja med det?
Det beror främst på att jag får så många frågor av folk som vill skriva, men som inte kommer igång för att det känns för stort och svårt. Jag tycker att de flesta ”så skriver du”-kurser är för krångliga. Särskilt komma igång-biten. Att börja skriva är bland det lättaste i världen. Penna & Papper – skriv. Jag försöker bara hjälpa folk genom att berätta om hur jag själv gör.

Är du aktuell med något nytt?
Novellserien är inte avslutad ännu, så den får man väl säga är aktuell även om det inte direkt sprutar noveller ur mig för tillfället. Jag har varit sjuk under en lång tid så det har varit snålt med både fantasi och produktivitet. Nu börjar jag dock äntligen komma på banan igen. Jag har en ny bok på gång på MIX, men något utgivningsdatum har jag inte ännu. Förhoppningsvis kommer den 2016.

Nämn ett verk du önskar att du skrivit?
En lustig historia: När jag läste Den mörka materian av Philip Pullman kändes det nästan som att jag hade skrivit den. Det var en märklig känsla som höll sig genom hela trilogin. Det var som om denna story redan fanns inom mig, och att Philip Pullman hann stjäla alltihop innan jag ens hittat det själv!
Senare tipsade jag min mor om böckerna för att jag gillade dem så mycket, och när hon hade läst ut dem frågade hon om det ändå inte var jag som hade skrivit dem under pseudonym (det här var innan Krigarhjärta hade kommit ut, och jag hade inte nämnt ett skvatt för någon om min egen känsla). Hon kunde dock inte svara exakt på varför hon frågade det. Det bara kändes så, sa hon.
Förmodligen bara trams alltihop, och även om det faktiskt fanns ett liknade frö inom mig så är chansen liten att det skulle ha vuxit till ett sådant mästerverk som Den mörka materian faktiskt är. Men om jag önskar att jag verkligen hade skrivit de böckerna? Ja tack!

Fredagsintervju: Madeleine Bäck

MadeleineBack_LOW

Utöver att vara författare på natten och vd för tidningsbyrån A4 på dagen, är även Madeleine Bäck en av författarna till MIX Förlags smsnoveller. De två novellerna, erotikberättelsen Gothia Gigolo och spökhistorien Monstermonster, släpptes i samband med bokmässan i Göteborg, där de även utspelade sig. Den här veckan gästar hon Fredagsintervjun och berättar om konsten att skriva smsnoveller, hur riktiga böcker luktar och vad ett bokmässeragg kan leda till.

Hur var det att skriva en följetongsnovell?
Väldigt intressant. Lite som poesi, om jag ska jämföra. Jag fick tänka mig att varje enskilt ord var viktigt. Varje enskilt sms. Försöka känna in hur budskapet skulle träffa läsaren. Sms blir väldigt intimt och det går att jobba med ett direkt och personligt tilltal. Meningen var också att novellerna skulle nå fram i bruset som läsaren befinner sig i på mässan. Då behövde de en viss skärpa. Jag och de andra sms-författarna, Anders Fager och Jenny Lundin, coachade varandra för att hitta rätt.

Hur ser du på digital litteratur i övrigt?
Jag älskar all litteratur oavsett publiceringsform. Men formen måste samspela med innehållet. Korta novellformat är exempelvis perfekt att läsa i telefonen, tycker jag. Särskilt fiffigt är det när formatet är tidsmärkt så jag ser hur lång tid det tar för mig. Hinner jag på pendeltåget hem? Men hela böcker vill jag oftast ha tryckta. Det finns ett taktilt liv i papper och trycktekniker som inte går att återskapa digitalt. Och trycklukten! Mmmm.

Hur föddes idén och strukturen på novellen Gothia Gigolo?
Ja om jag kunde säga hur idéer föds, då vore jag stormrik. Men som så ofta för mig börjar det med ett ”Tänk om…”. I det här fallet tänkte jag på om bokmässeraggandet togs till en nivå förbi mingel och även Tinder. Om man kunde beställa ragg på samma sätt som sms-novellerna, hur skulle det bli? Och vad skulle boknördar önska sig? Boksex, så klart! Strukturen tänkte jag fram genom att man helt enkelt får följa huvudpersonen, gigolon, till sina kunder på Gothia Towers.

Vilken genre tycker du bäst om att skriva i, och varför?
Genrelitteratur är ett intressant begrepp tycker jag. För mig är en text bra, punkt. Oavsett etikett. Men ska jag välja i det som kallas genre så är det skräck. Det är den genre som säger mest om vår samtid, om våra mörkaste rädslor och hemligaste drömmar. Och jag gillar att krypa under folks skinn.

Back_Gothia gigolo_utan

Är du aktuell med något nytt snart?
Mars 2016 romandebuterar jag på Natur & Kultur förlag med Vattnet drar, första delen i en rysartrilogi för unga vuxna (YA). Där får ni följa med till min hembygd Gästrikland, till dess landsbygd och möta de unga som blir kvar. Jag skriver om ett Sverige som spricker, blandar nu och då, fakta och fiktion, tusenåriga sägner, naturmagi och skräck. Alla vill självklart läsa.

Var du på bokmässan? Om ja, vad var det roligaste? Om nej, vad gjorde du istället?
Ja. Roligast är som alltid att träffa alla kollegor och knyta nya kontakter. Bokmässan är fantastisk, men helt och fullkomligt utmattande.

Nämn ett verk du önskar att du skrivit?
Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter. En gästrikekollega och gudabenådad författare. Hennes berättelse tangerar järnets historia, precis som min trilogi gör. Men hon fokuserar inte på de arbetande männen utan karvar omsorgsfullt fram kvinnornas historia. Det hårda livet bland trasmattor och snoriga barn. Arbetarkvinnornas historia. Det är helt lysande.
Plus: Allt av Torgny Lindgren, min största idol. Och så Fifty Shades of Grey-serien – den mest hatade, älskade, bespottade och hyllade bokserien på länge. Så otroligt kul att skriva något som ger sådana svallvågor i bokvärlden.

Fredagsintervju: Anders Fager

 

Foto: Kalle Assbring

Foto: Kalle Assbring

Under Bokmässan i Göteborg den 24-27 september lanserar MIX Förlag ett helt nytt sätt att läsa: smsnoveller i följetongsformat. I dagens fredagsintervju träffar vi inte bara författaren till en av dessa noveller, utan även mannen där idén föddes. Anders Fager är författare och svensk spelkonstruktör. Läs mer om hans syn på rollspel, tramsig litteratur, Stockholms undergång, och hur man får dårar att skylla saker på en.

Din nyskrivna novell Bonniers hemlighet är en av de som kommer att fungera som SMS-följetong under Bokmässan nu i helgen. Hur kom du på idén att skriva en novell i sms-form?
Allt började faktiskt som en idé för att få ut information under en stor militär övning. Sen satt jag med en teknik och tänkte ”hrm… det går nog att berätta en historia i det här formatet”. Nu när vi gjort de här korta texterna så kommer frågan hur och om man kan göra en längre text. Och vad för slags historier formatet lämpar sig för.

Vad behöver man tänka på som författare till en smsnovell? Vad finns det för hinder, och kan man använda dem till sin fördel?
Man behöver ha ett excellark att skriva i. Varje stycke får bara vara 160 tecken så man får rigga upp en formel som räknar tecken åt en. Sen är det bara att skriva.

Fager_Bonniers hemlighet_utan

Tidigare under din karriär har du bland annat ägnat dig åt svenska rollspel. Kan du se någon likhet i hur du skriver dina böcker och dina rollspel? Hur förhåller du dig till den tänkta läsaren och spelaren i det olika fallen?
Jag skriver med helt olika röster beroende på om det är ett spel eller en bok, även om det riktar sig till samma konsument. Det är helt enkelt olika format. I bokform är jag ofta väldigt poetisk och impressionistisk på ett vis som inte lämpar sig i en regelbok. Regelboks-jag är mer dryg och övertydlig och lite tramsig. Tycker mycket illa om böcker som är tramsiga, däremot.

Är du på bokmässan i år? Om ja, vad ser du mest fram emot? Om nej, vad gör du istället?
Ja. Från torsdag till söndag. Roligast blir att få släppa min nya bok. Kaknäs Sista Band handlar om Stockholm efter katastrofen. Den är spännande, sorglig och lite otäck. Alla som älskar Stockholm, eller vill se Stockholm gå under, borde läsa den.

Och slutligen, vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Uppenbarelseboken. Tänk vad många dårar som skulle skylla saker på mig.

Vad händer egentligen på bokmässan? – läs de rafflande hemligheterna i våra gratis sms-noveller!

En thriller, en spökhistoria, ett dråpligt avslöjande och en sexnovell, alla med en sak gemensamt: De levereras till läsarens mobil i form av sms – alldeles gratis!

smsomslagVar tid skapar sitt berättande. Därför vill vi testa den direktlevererade mikroföljetongen – ett perfekt alternativ för den stressade 2000-tals människan som vill läsa, men inte alltid hinner. Att verkligheten och fiktionen stundtals glider samman, är en risk läsaren får ta i det här fallet.

Det är författarna Anders Fager, Madeleine Bäck och Jenny Lundin som har skrivit de fyra sms-följetongerna som alla utspelar sig på och kring årets bokmässa i Göteborg. Genom att sms:a vald följetongs speciella ämnesord till telefonnummer 076-686 19 06 levereras följetongens 11-14 delar via sms direkt till mobilen under mässan. De enskilda delarna är aldrig längre än 155 tecken – det går alltså utmärkt att läsa dem i toakön eller på väg till ett framträdande om man själv befinner sig på mässan. Alla novellerna är dessutom gratis.

Vill du läsa novellerna? 

ANDERS FAGER: BONNIERS HEMLIGHET – sms:a HEMLIG till telefonnummer 076-686 19 06

Göteborg, svenska mässan, Bonniermontern fredag klockan 15.34
Tumult uppstår när en man försöker slita skjortan av en signerande författare. Enligt mannen vill han: ”visa att författaren är fejk.”

 

MADELEINE BÄCK: GOTHIA GIGOLO – sms:a GIGOLO till telefonnummer 076-686 19 06

Göteborg, Gothia Towers, fredag klockan 17.22:
En man anklagas för inbrott sedan han besökt misstänkt många hotellrum i rad. Enligt mannen har inget olagligt skett, han uppfyller bara folks drömmar.

 

MADELEINE BÄCK: MONTERMONSTER – sms:a MONSTER till telefonnummer 076-686 19 06

Göteborg, Svenska mässan, toaletterna lördag klockan 12.51
En kvinna tas om hand sedan hon apatiskt stirrande stått på samma fläck i två timmar. Enligt källor började hon bete sig underligt efter ett besök i bokförlaget Vertigos monter.

 

JENNY LUNDIN: DET SISTA MINGLET – sms:a MINGEL till telefonnummer 076-686 19 06

Göteborg, Park hotell, lördag klockan 23.17
Hotellbaren spärras av sedan en av landets mest uppburna författare faller död till golvet. Misstanke om brott finns.

Du kan endast läsa en novell åt gången, men så fort du läst färdigt en novell kan du beställa nästa. Novellerna går att beställa 21/9-27/9. Självklart lämnar vi inte ut ditt telefonnummer till tredje part.

Måndagsintervju: Wilhelm Agrell

Agrell 1I romanen Affeland hamnar den svenska killen Marcus i den svenska truppen i Afghanistan innan han riktigt hinner tänka efter vad han egentligen själv vill. I den mån han kommer i kontakt med själva kriget är det långt mer komplicerat än actionfilmernas världsbild av gott och ont. Och det märks att Wilhelm Agrell, som till vardags är professor i underrättelseanalys, verkligen vet vad han skriver om – han har själv varit på plats i Afghanistan och sett kriget med egna ögon.

Jag vet att du har intervjuat flera svenska soldater som varit på plats i Afghanistan – upplevde de precis som Marcus i Affeland att kriget de kom till var något helt annat än vad de föreställt sig? Vad förvånade dem mest?
För de som inte hade varit i Afghanistan förut hade nog mötet oväntade inslag, eller väntade inslag som ändå var oväntade, som det här att komma i strid för första gången. När det gäller själva landet var det mest omskakande sådant som brutaliteten, misshandeln av fångar, något som också förekommer i boken. Men också vidden av korruptionen gjorde många uppgivna. Den internationella styrkan förväntades samarbeta med och stötta de afghanska myndigheterna, men deras företrädare var ibland inget annat än uniformerade banditer och förklädda krigsherrar. Också arbetet i den internationella styrkan innehöll överraskningar, som att som svensk möta andra och mer auktoritära militära kulturer.

Även om Marcus är en fiktiv person bygger mycket av boken på verkliga händelser – vad är det svåraste med att skriva verklighetsbaserat?
Det är att sluta göra det. Verkliga händelser och miljöer kan vara en viktig utgångspunkt, men att skriva skönlitterärt handlar inte om att få med så mycket ”sanning” som möjligt, utan om att lämna den begränsning som ligger i en framställning som har det man kallar sanningsanspråk. Jag vill skapa en berättelse som handlar om de människor som jag hittat på. Det är den berättelsen som ska vara sann, inte byggstenarna eller hur jag använt dem.

Du har själv varit FN-soldat – speglar Marcus erfarenhet och tankar dina egna upplevelser?
Både nej och ja. Nej därför att Marcus är en uppdiktad gestalt och inte mitt alter ego. Men naturligtvis spelar mina egna erfarenheter stor roll indirekt, de gör det lättare för mig att leva mig in i Marcus och hans kolleger än om jag aldrig varit ute i fält eller suttit i den märkliga ”bubbla” som en stridsledningscentral kan vara. Sedan är det här med egna erfarenheter och att skriva verklighetsbaserat en ganska lurig sak. När jag läser Affeland så som berättelsen till sist mognade fram ser jag att här finns mer av mina egna erfarenheter än vad jag tänkt på under skrivandets gång. Ett exempel: Jag var sergeant i en FN-bataljon vid Suezkanalen och assistent åt underrättelseofficeren. En helg skulle han gå på som vakthavande i stridsledningscentralen men några kamrater lockade med sig honom till Kairo. Jag erbjöd mig att täcka upp och ta hans pass, fast det var mot reglerna eftersom jag inte tillhörde rätt rangskikt. Allt gick bra tills det plötsligt bröt ut våldsamma strider vid en av våra positioner ute vid frontlinjen. Jag var tvungen att larma stabschefen som blev tvärarg när han såg att det var en sergeant som var vakthavande. Brotten mot vapenvilan kunde kvitta, här handlade det om regelbrott och jag var den förste av de skyldiga han fick tag på. Efter en stund besinnade han sig och försökte släta över, sa att det inte var mitt fel. Men det var det ju. Jag hade sagt ja fast jag visste att vi inte fick byta och jag hade inte klarat av att skydda min chef, som naturligtvis fick massor av skit när han väl visade sig igen. Den som läser Affeland kan säkert upptäcka var den här episoden dyker upp i en lite annan form. Men det intressanta är att jag inte alls tänkte på det här när jag skrev berättelsen om Marcus, det är först i efterhand jag ser det.

Något som det skrivits en del om i tidningar på senare tid är svenskar som rekryteras av IS. Boken om en sådan persons resa skulle jag verkligen vilja läsa! Kommer vi någon gång att få läsa den romanen av Wilhelm Agrell?
Jag har bara snuddat vid tanken men när du ställer frågan så blir svaret att det inte är otänkbart. Jag skriver i ett helt annat sammanhang som historiker – om människor som lockades till 1900-talets stora totalitära rörelser – och många har pekat på likheterna mellan de här rörelserna och IS, lockelsen i en ny världsordning, ett tusenårsrike och att få gå upp i något, inte lite lagom utan totalt och gränslöst. Och ja, om jag skriver den här romanen så tror jag också att jag vet hur den ska börja.

Någon annanstans läste jag formuleringen att du ”har ett speciellt gott öga till den offentliga lögnen i dess många över tiden växlande former”. Det gjorde mig nyfiken! Vilka anser du vara vår tids stora offentliga lögner – de där som kommer att framstå som självklara i efterhand?
De riktigt stora lögnerna ser vi inte förrän i efterhand, om ens då. Om jag ändå ska försöka peka på något så är det föreställningen om vår egen upplysthet och humanitet. Visst, det svenska samhället är välordnat och på det hela taget välmenande. Men civilisationens yta är och förblir tunn och blir ännu tunnare om vi tror att den är för evigt.

Krigets realiteter – ny roman av freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell

AffelandomslagthemsidanDen 10 september släpper vi Wilhelm Agrells starka skildring av en svensk soldats upplevelse av kriget i Afghanistan. E-boken kompletteras med foton från platserna som beskrivs. Närmare kriget än såhär är det svårt att komma.

När vi var i Afghanistan sa man hela tiden att vi var där för att göra skillnad. Jag vet inte om vi gjorde det. När jag tänker på det nu tror jag att det snarare var Affeland som gjorde skillnad med oss, utan att vi märkte det medan det hände.”

Vad driver en vanlig svensk kille att åka iväg som soldat till en krigshärd? Och vad händer egentligen med ett psyke i skarpt läge – när beslutet om att döda andra människor måste fattas helt utan eftertanke? Affeland är Wilhelm Agrells berättelse om den svenske soldaten Marcus och hur hans liv förändras av vistelsen i Afghanistan.

Agrell 1Wilhelm Agrell är författare, freds- och konfliktforskare, FN-veteran samt Sveriges första professor i underrättelseanalys med stor kännedom om kriget i Afghanistan och andra svenska internationella insatser. Affeland bygger bland annat på författarens egna samtal med soldater som varit på plats i Afghanistan.

 

Om boken: Den nyutbildade svenska soldaten Marcus förväntar sig det stora äventyret när han får chansen att åka till Afghanistan för att ansluta sig till den svenska styrkan på plats. Under den rutinerade mentorn Djungel-Jims beskydd får han skåda kriget på nära håll. Men kriget är svårbegripligt och våldet oförutsägbart och ingenting blir som han föreställt sig.

Vill du recensera boken? Mejla oss på info@mixforlag.se

 

Scrapbookthemsidan

 

Sommaren är kort – njut av fyra nya noveller!

Uttråkad på landet? Johan Fricks rymdnoir Det stora svarta får dig att ana okända världar såväl bland stjärnorna som i grannens lagård.
På en filt vid havet? Se barbarerna angöra stranden och låt de kalla kårarna svalka dig i Henrik Larssons
Malik Han.
Kvar i stan, för fattig för att resa bort? Maria Sandels noveller När en unge skulle ur boet och Ur malströmmens virvlar kommer att få dig att känna dig välsignat rik i jämförelse.
På charterresa? Julia Svanbergs Schackspelarens hus får dig att se baksidan av resekatalogernas glättiga bilder.

 Kan du inte välja? Lugn, du hinner läsa allihop.

Frick2Uppslukande rymdäventyr i Johan Fricks fascinerande sf-noir-universum. Kapten Valentina Cruz och hennes trogna besättning ombord på rymdskeppet Anaïs transporterar två alphamänniskor som vill fly förtrycket på planeten Nouveau Versailles, och allt ser till en början ut att vara ett enkelt uppdrag för Nueva Tortugas ökända piratdrottning. Ett ödesdigert beslut ändrar dock resans kurs och snart står både besättningens liv och framtid på spel.

Lästid 57 min

#sciencefiction

 

Larsson_Malik Han_9789187671692Byarna brinner längs Byroniens kust och lemlästade lik kantar vägarna, ingen undkommer de blodtörstiga bashirernas härjningar. Renia Alim och hennes medhjälpare Qar rider ut för att köpslå med den fruktade hövdingen Malik Han, och om allt går som planerat kan Byroniens folk äntligen bli av med de plundrande bashirerna. Men allt är inte vad det ser ut att vara, och mötet med Malik Han får konsekvenser som Renia aldrig kunnat ana.

Lästid 21 min

#fantasy

 

9789187671654.tif.I en liten enrummare ligger sex små barn och sover fridfullt, ovetandes om framtiden. En mor och en far ser ner på sina små. Ett av barnen måste lämna dem, men vem skulle de välja?
I en annan del av Stockholm sitter Emma och sliter med sin sömnad. Hon fryser och är hungrig, men det får lov att vänta. In kommer så barndomsvännen Ida, utmärglad och i förtvivlat behov av tröst och stöd.

När en unge skulle ur boet samt Bland malströmmens hvirflar ingår båda i Maria Sandels novellsamling Vid svältgränsen (1908) som är författarinnans debutbok. Novellerna berör de fattiga arbetarnas svåra tillvaro och ständiga kamp i vardagen, förhållanden som den döva författarinnan, som själv levt i fattigdom under hela sitt liv, kände väl till. Med sitt inifrånperspektiv skildrar hon flera olika levnadsöden bland proletariatet i Stockholm under tidigt 1900-tal och ger läsaren en unik inblick i en värld präglad av svält, slit och svåra beslut, en levande bild av en för många främmande realitet. Kvinnorna ställs ofta i fokus i Sandels författarskap och hon backar inte för att ta sig an svåra och känsliga ämnen så som abort, frågor som var lika aktuella då som nu.

Lästid 18 min

#klassiker

O_Svanberg_Schackspelarens hus

Två kvinnor möts på en trasig paradisö. Det har gått tio år sedan de sågs sist, och Veronica som är bosatt på ön har mycket att berätta. Om mangroven som försvann, om stormarna som slet sönder semesterparadiset, och om Marco som blev kvar.
Drabbande och outsägligt sorgligt om utsatthet, hänsynslöshet och längtan.

Lästid 20 min

#exil

 

 

Fredagsintervju: Anna Lindberg

_MG_9152”Anna Lindberg fångar allt exakt, igenkänningen är total, men hennes sätt att berätta ger vardagen en ny märklig lyster.” Så skrev Dagens Nyheter när Anna Lindbergs debutroman Något måste hända nu släpptes på MIX 2012. Boken blev även nominerad till slangbellan – priset för årets bästa barn- och ungdomsbok. Att läsa den är plågsamt och ljuvligt på samma gång – igenkänning som gör ont, men skriven med ett språk som glittrar och blänker. Den inbundna boken går inte längre att köpa, men nu ger vi ut den som häftad pod och förser dessutom både pod och e-bok med nytt, fint omslag. För en sak är vi säkra på: fler förtjänar att läsa den här boken!

Något måste hända nu skildrar du på ett extremt tonsäkert och inkännande sätt ungdomar i en svensk småstad, vad inspirerade dig att skriva just deras berättelse?
Jag ville berätta historien på deras villkor, eftersom deras röster ekade i mitt huvud: Ulrik, Kim och Isabelle. En raspig, en slät och en len. Jag ville åt texturen, den märkliga treklangen. Jag ville höra mer och jag ville att de skulle få tala till punkt. Så jag skrev en roman.

Något måste hända nu är också en uppväxtskildring, vad kännetecknar en riktigt bra något måste hända.indduppväxtskildring för dig och har du några egna litterära favoriter av det slaget?
Jag läste nyligen ”Celestine” av Olga Ravn. Den gjorde något nytt med genren, vägrade inordna sig, bredde ut sig. Barndomen beskrivs som ”en mycket lång, otroligt befolkad ensamhet”. Den är hämningslös och samtidigt hårt hållen. Det tror jag är kännetecknande för alla bra texter, att formen håller. Även en annan av mina uppväxtfavoriter, ”Gattet” av Åsa Nelvin, stämmer in på den beskrivningen. Den är vild och tuktad på samma gång.

Du är även verksam som översättare och har bland annat översatt Emine Sevgi Özdamars Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden och Monika Rincks till omfamningens frånvaro (i samarbete med Cecilia Hansson). Upplever du att ditt arbete som översättare har beröringspunkter med ditt författarskap och i sådana fall på vilket sätt?
Som översättare kommer man väldigt nära en annan människas röst. Det är ett intimt arbete som kräver mycket av ens eget uttryck, samtidigt som man måste vara trogen originalet. Därför har jag valt att översätta texter som jag har velat lyssna på under en längre tid. Det finns nog beröringspunkter med mitt eget skrivande, just i tilltalet och estetiken. Jag tror att det finns en gemensam klarhet och kroppslighet. När jag arbetade med Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden kändes det som att Özdamars tonläge vibrerade i min egen kropp och påverkade mina ordval, även utanför översättningsarbetet.

Skriver du något nytt i nuläget som du vill berätta om?
Just nu skriver jag noveller, men jag har också ett projekt som kretsar kring Gala Dalì, de manliga surrealisternas musa och hatobjekt. Det beskriver en resa mot platsen där Gala och Salvador Dalì bodde. Jag är intresserad av kvinnliga överlevnadsstrategier; metoder för att kortsluta objektifiering, att motarbeta världens ytlighet genom att själv vara enbart yta, ge klichén mening genom att ignorera att den är sönderanvänd.

 Till sist, vad läser du själv just nu?
Senast läste jag om För Kvalia, en diktsamling av Hanna Riisager som kommer ut på Dockhaveri, ett feministiskt förlag som jag har varit med och grundat. I För Kvalia ställs den subjektiva varseblivningen i kontrast till en utifrånblick på det egna jaget: bilden av jungfrun, gudinnan, flickan, dockan, modern.