Kategoriarkiv: Författarintervju

Fredagsintervju: Henrik Larsson

hlarssonMidvinternattens köld kanske är hård, men det är inget mot en dimmig höst. Glöm dig för en stund med verklighetsflykt, stulna författaridéer och skillnaden mellan fantasy och deckare. Henrik Larsson är författare och har skrivit serien om Krigarhjärta, plus ett par fristående noveller som är publicerade på MIX. Här berättar fantasygenrens egna sagofarbror om sitt författarskap, och varför vi bör läsa e-litteratur.

Du är främst känd som fantasyförfattare. Vad är det som är så tilltalande med just den genren?
Var ska jag börja? Jag skulle kunna babbla på i timmar om fantasy. Men om jag ska försöka peka ut varför fantasy är så speciellt för mig så är det nog helt enkelt för att det är den ultimata verklighetsflykten. När man ska börja med en ny fantasybok har man ingen aning om hur världen man kommer att slungas in i ser ut, och det blir upp till en själv att med hjälp av författarens ord måla upp alltihop. Väljer man en deckare vet man i princip exakt vad man får, och väldigt lite överlämnas till fantasin. Har mordet skett på en bensinstation så … ja, man ser det i princip omedelbart utan att behöva fantisera alls. Sen kan förstås andra böcker vara jättebra på grund av storyn och målande detaljer, jag läser långt ifrån bara fantasy, men fantasy är ändå det jag alltid återvänder till. Dålig fantasy kan vara nere i de djupaste dalarna, samtidigt som bra fantasy kan nå toppar som mer verklighetsförankrad skönlitteratur har svårt att konkurrera med.

Både din romansvit Krigarhjärta och e-novellerna som du gett ut hos MIX utspelar sig i samma universum. Hur föddes idén om Livgård och intrigerna där?
Livgård målades upp samtidigt som jag skrev Krigarhjärta. Från början var det bara relationen Erik & Vanja (huvudpersonerna i Blodsarvet) som fanns i mitt huvud. Sedan visade det sig vara mycket mer än så. Jag tänker sällan ut någonting i förväg innan jag börjar skriva. Jag tycker att det begränsar min fantasi och känsla.

Novellerna om Livgård publiceras endast i e-format. Hur ser du på digital litteratur i övrigt?
Jag är lite kluven. Tidigare hörde jag till den ansenliga skara som är tvungen att ha en RIKTIG bok i näven för att kunna läsa. Men det handlar bara om vana. För ett par år sedan tvingade jag mig till att läsa några böcker på läsplatta, och efterhand vänjer man sig. Numera har jag svårt att hitta fördelar med RIKTIGA böcker. Särskilt pocketböcker tycker jag börjar kännas förlegade. De har fått en ”slit och släng”-natur, och varför behöver vi egentligen slösa papper på något vi ska läsa och sedan slänga som dagstidningar? Jag tycker inte om det, böcker är värdefulla. Jämfört med en pocket är en e-bok faktiskt bättre på alla punkter. Inbundna böcker har jag dock svårt att inte tycka om. Kanske är det också en vanesak, men inbundna böcker behandlas i alla fall bättre i förhållande till sitt värde.

9789187671692

Din hemsida fokuserar mycket på skrivtips. Vad fick dig att börja med det?
Det beror främst på att jag får så många frågor av folk som vill skriva, men som inte kommer igång för att det känns för stort och svårt. Jag tycker att de flesta ”så skriver du”-kurser är för krångliga. Särskilt komma igång-biten. Att börja skriva är bland det lättaste i världen. Penna & Papper – skriv. Jag försöker bara hjälpa folk genom att berätta om hur jag själv gör.

Är du aktuell med något nytt?
Novellserien är inte avslutad ännu, så den får man väl säga är aktuell även om det inte direkt sprutar noveller ur mig för tillfället. Jag har varit sjuk under en lång tid så det har varit snålt med både fantasi och produktivitet. Nu börjar jag dock äntligen komma på banan igen. Jag har en ny bok på gång på MIX, men något utgivningsdatum har jag inte ännu. Förhoppningsvis kommer den 2016.

Nämn ett verk du önskar att du skrivit?
En lustig historia: När jag läste Den mörka materian av Philip Pullman kändes det nästan som att jag hade skrivit den. Det var en märklig känsla som höll sig genom hela trilogin. Det var som om denna story redan fanns inom mig, och att Philip Pullman hann stjäla alltihop innan jag ens hittat det själv!
Senare tipsade jag min mor om böckerna för att jag gillade dem så mycket, och när hon hade läst ut dem frågade hon om det ändå inte var jag som hade skrivit dem under pseudonym (det här var innan Krigarhjärta hade kommit ut, och jag hade inte nämnt ett skvatt för någon om min egen känsla). Hon kunde dock inte svara exakt på varför hon frågade det. Det bara kändes så, sa hon.
Förmodligen bara trams alltihop, och även om det faktiskt fanns ett liknade frö inom mig så är chansen liten att det skulle ha vuxit till ett sådant mästerverk som Den mörka materian faktiskt är. Men om jag önskar att jag verkligen hade skrivit de böckerna? Ja tack!

Fredagsintervju: Madeleine Bäck

MadeleineBack_LOW

Utöver att vara författare på natten och vd för tidningsbyrån A4 på dagen, är även Madeleine Bäck en av författarna till MIX Förlags smsnoveller. De två novellerna, erotikberättelsen Gothia Gigolo och spökhistorien Monstermonster, släpptes i samband med bokmässan i Göteborg, där de även utspelade sig. Den här veckan gästar hon Fredagsintervjun och berättar om konsten att skriva smsnoveller, hur riktiga böcker luktar och vad ett bokmässeragg kan leda till.

Hur var det att skriva en följetongsnovell?
Väldigt intressant. Lite som poesi, om jag ska jämföra. Jag fick tänka mig att varje enskilt ord var viktigt. Varje enskilt sms. Försöka känna in hur budskapet skulle träffa läsaren. Sms blir väldigt intimt och det går att jobba med ett direkt och personligt tilltal. Meningen var också att novellerna skulle nå fram i bruset som läsaren befinner sig i på mässan. Då behövde de en viss skärpa. Jag och de andra sms-författarna, Anders Fager och Jenny Lundin, coachade varandra för att hitta rätt.

Hur ser du på digital litteratur i övrigt?
Jag älskar all litteratur oavsett publiceringsform. Men formen måste samspela med innehållet. Korta novellformat är exempelvis perfekt att läsa i telefonen, tycker jag. Särskilt fiffigt är det när formatet är tidsmärkt så jag ser hur lång tid det tar för mig. Hinner jag på pendeltåget hem? Men hela böcker vill jag oftast ha tryckta. Det finns ett taktilt liv i papper och trycktekniker som inte går att återskapa digitalt. Och trycklukten! Mmmm.

Hur föddes idén och strukturen på novellen Gothia Gigolo?
Ja om jag kunde säga hur idéer föds, då vore jag stormrik. Men som så ofta för mig börjar det med ett ”Tänk om…”. I det här fallet tänkte jag på om bokmässeraggandet togs till en nivå förbi mingel och även Tinder. Om man kunde beställa ragg på samma sätt som sms-novellerna, hur skulle det bli? Och vad skulle boknördar önska sig? Boksex, så klart! Strukturen tänkte jag fram genom att man helt enkelt får följa huvudpersonen, gigolon, till sina kunder på Gothia Towers.

Vilken genre tycker du bäst om att skriva i, och varför?
Genrelitteratur är ett intressant begrepp tycker jag. För mig är en text bra, punkt. Oavsett etikett. Men ska jag välja i det som kallas genre så är det skräck. Det är den genre som säger mest om vår samtid, om våra mörkaste rädslor och hemligaste drömmar. Och jag gillar att krypa under folks skinn.

Back_Gothia gigolo_utan

Är du aktuell med något nytt snart?
Mars 2016 romandebuterar jag på Natur & Kultur förlag med Vattnet drar, första delen i en rysartrilogi för unga vuxna (YA). Där får ni följa med till min hembygd Gästrikland, till dess landsbygd och möta de unga som blir kvar. Jag skriver om ett Sverige som spricker, blandar nu och då, fakta och fiktion, tusenåriga sägner, naturmagi och skräck. Alla vill självklart läsa.

Var du på bokmässan? Om ja, vad var det roligaste? Om nej, vad gjorde du istället?
Ja. Roligast är som alltid att träffa alla kollegor och knyta nya kontakter. Bokmässan är fantastisk, men helt och fullkomligt utmattande.

Nämn ett verk du önskar att du skrivit?
Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter. En gästrikekollega och gudabenådad författare. Hennes berättelse tangerar järnets historia, precis som min trilogi gör. Men hon fokuserar inte på de arbetande männen utan karvar omsorgsfullt fram kvinnornas historia. Det hårda livet bland trasmattor och snoriga barn. Arbetarkvinnornas historia. Det är helt lysande.
Plus: Allt av Torgny Lindgren, min största idol. Och så Fifty Shades of Grey-serien – den mest hatade, älskade, bespottade och hyllade bokserien på länge. Så otroligt kul att skriva något som ger sådana svallvågor i bokvärlden.

Fredagsintervju: Anders Fager

 

Foto: Kalle Assbring

Foto: Kalle Assbring

Under Bokmässan i Göteborg den 24-27 september lanserar MIX Förlag ett helt nytt sätt att läsa: smsnoveller i följetongsformat. I dagens fredagsintervju träffar vi inte bara författaren till en av dessa noveller, utan även mannen där idén föddes. Anders Fager är författare och svensk spelkonstruktör. Läs mer om hans syn på rollspel, tramsig litteratur, Stockholms undergång, och hur man får dårar att skylla saker på en.

Din nyskrivna novell Bonniers hemlighet är en av de som kommer att fungera som SMS-följetong under Bokmässan nu i helgen. Hur kom du på idén att skriva en novell i sms-form?
Allt började faktiskt som en idé för att få ut information under en stor militär övning. Sen satt jag med en teknik och tänkte ”hrm… det går nog att berätta en historia i det här formatet”. Nu när vi gjort de här korta texterna så kommer frågan hur och om man kan göra en längre text. Och vad för slags historier formatet lämpar sig för.

Vad behöver man tänka på som författare till en smsnovell? Vad finns det för hinder, och kan man använda dem till sin fördel?
Man behöver ha ett excellark att skriva i. Varje stycke får bara vara 160 tecken så man får rigga upp en formel som räknar tecken åt en. Sen är det bara att skriva.

Fager_Bonniers hemlighet_utan

Tidigare under din karriär har du bland annat ägnat dig åt svenska rollspel. Kan du se någon likhet i hur du skriver dina böcker och dina rollspel? Hur förhåller du dig till den tänkta läsaren och spelaren i det olika fallen?
Jag skriver med helt olika röster beroende på om det är ett spel eller en bok, även om det riktar sig till samma konsument. Det är helt enkelt olika format. I bokform är jag ofta väldigt poetisk och impressionistisk på ett vis som inte lämpar sig i en regelbok. Regelboks-jag är mer dryg och övertydlig och lite tramsig. Tycker mycket illa om böcker som är tramsiga, däremot.

Är du på bokmässan i år? Om ja, vad ser du mest fram emot? Om nej, vad gör du istället?
Ja. Från torsdag till söndag. Roligast blir att få släppa min nya bok. Kaknäs Sista Band handlar om Stockholm efter katastrofen. Den är spännande, sorglig och lite otäck. Alla som älskar Stockholm, eller vill se Stockholm gå under, borde läsa den.

Och slutligen, vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Uppenbarelseboken. Tänk vad många dårar som skulle skylla saker på mig.

Måndagsintervju: Wilhelm Agrell

Agrell 1I romanen Affeland hamnar den svenska killen Marcus i den svenska truppen i Afghanistan innan han riktigt hinner tänka efter vad han egentligen själv vill. I den mån han kommer i kontakt med själva kriget är det långt mer komplicerat än actionfilmernas världsbild av gott och ont. Och det märks att Wilhelm Agrell, som till vardags är professor i underrättelseanalys, verkligen vet vad han skriver om – han har själv varit på plats i Afghanistan och sett kriget med egna ögon.

Jag vet att du har intervjuat flera svenska soldater som varit på plats i Afghanistan – upplevde de precis som Marcus i Affeland att kriget de kom till var något helt annat än vad de föreställt sig? Vad förvånade dem mest?
För de som inte hade varit i Afghanistan förut hade nog mötet oväntade inslag, eller väntade inslag som ändå var oväntade, som det här att komma i strid för första gången. När det gäller själva landet var det mest omskakande sådant som brutaliteten, misshandeln av fångar, något som också förekommer i boken. Men också vidden av korruptionen gjorde många uppgivna. Den internationella styrkan förväntades samarbeta med och stötta de afghanska myndigheterna, men deras företrädare var ibland inget annat än uniformerade banditer och förklädda krigsherrar. Också arbetet i den internationella styrkan innehöll överraskningar, som att som svensk möta andra och mer auktoritära militära kulturer.

Även om Marcus är en fiktiv person bygger mycket av boken på verkliga händelser – vad är det svåraste med att skriva verklighetsbaserat?
Det är att sluta göra det. Verkliga händelser och miljöer kan vara en viktig utgångspunkt, men att skriva skönlitterärt handlar inte om att få med så mycket ”sanning” som möjligt, utan om att lämna den begränsning som ligger i en framställning som har det man kallar sanningsanspråk. Jag vill skapa en berättelse som handlar om de människor som jag hittat på. Det är den berättelsen som ska vara sann, inte byggstenarna eller hur jag använt dem.

Du har själv varit FN-soldat – speglar Marcus erfarenhet och tankar dina egna upplevelser?
Både nej och ja. Nej därför att Marcus är en uppdiktad gestalt och inte mitt alter ego. Men naturligtvis spelar mina egna erfarenheter stor roll indirekt, de gör det lättare för mig att leva mig in i Marcus och hans kolleger än om jag aldrig varit ute i fält eller suttit i den märkliga ”bubbla” som en stridsledningscentral kan vara. Sedan är det här med egna erfarenheter och att skriva verklighetsbaserat en ganska lurig sak. När jag läser Affeland så som berättelsen till sist mognade fram ser jag att här finns mer av mina egna erfarenheter än vad jag tänkt på under skrivandets gång. Ett exempel: Jag var sergeant i en FN-bataljon vid Suezkanalen och assistent åt underrättelseofficeren. En helg skulle han gå på som vakthavande i stridsledningscentralen men några kamrater lockade med sig honom till Kairo. Jag erbjöd mig att täcka upp och ta hans pass, fast det var mot reglerna eftersom jag inte tillhörde rätt rangskikt. Allt gick bra tills det plötsligt bröt ut våldsamma strider vid en av våra positioner ute vid frontlinjen. Jag var tvungen att larma stabschefen som blev tvärarg när han såg att det var en sergeant som var vakthavande. Brotten mot vapenvilan kunde kvitta, här handlade det om regelbrott och jag var den förste av de skyldiga han fick tag på. Efter en stund besinnade han sig och försökte släta över, sa att det inte var mitt fel. Men det var det ju. Jag hade sagt ja fast jag visste att vi inte fick byta och jag hade inte klarat av att skydda min chef, som naturligtvis fick massor av skit när han väl visade sig igen. Den som läser Affeland kan säkert upptäcka var den här episoden dyker upp i en lite annan form. Men det intressanta är att jag inte alls tänkte på det här när jag skrev berättelsen om Marcus, det är först i efterhand jag ser det.

Något som det skrivits en del om i tidningar på senare tid är svenskar som rekryteras av IS. Boken om en sådan persons resa skulle jag verkligen vilja läsa! Kommer vi någon gång att få läsa den romanen av Wilhelm Agrell?
Jag har bara snuddat vid tanken men när du ställer frågan så blir svaret att det inte är otänkbart. Jag skriver i ett helt annat sammanhang som historiker – om människor som lockades till 1900-talets stora totalitära rörelser – och många har pekat på likheterna mellan de här rörelserna och IS, lockelsen i en ny världsordning, ett tusenårsrike och att få gå upp i något, inte lite lagom utan totalt och gränslöst. Och ja, om jag skriver den här romanen så tror jag också att jag vet hur den ska börja.

Någon annanstans läste jag formuleringen att du ”har ett speciellt gott öga till den offentliga lögnen i dess många över tiden växlande former”. Det gjorde mig nyfiken! Vilka anser du vara vår tids stora offentliga lögner – de där som kommer att framstå som självklara i efterhand?
De riktigt stora lögnerna ser vi inte förrän i efterhand, om ens då. Om jag ändå ska försöka peka på något så är det föreställningen om vår egen upplysthet och humanitet. Visst, det svenska samhället är välordnat och på det hela taget välmenande. Men civilisationens yta är och förblir tunn och blir ännu tunnare om vi tror att den är för evigt.

Fredagsintervju: Anna Lindberg

_MG_9152”Anna Lindberg fångar allt exakt, igenkänningen är total, men hennes sätt att berätta ger vardagen en ny märklig lyster.” Så skrev Dagens Nyheter när Anna Lindbergs debutroman Något måste hända nu släpptes på MIX 2012. Boken blev även nominerad till slangbellan – priset för årets bästa barn- och ungdomsbok. Att läsa den är plågsamt och ljuvligt på samma gång – igenkänning som gör ont, men skriven med ett språk som glittrar och blänker. Den inbundna boken går inte längre att köpa, men nu ger vi ut den som häftad pod och förser dessutom både pod och e-bok med nytt, fint omslag. För en sak är vi säkra på: fler förtjänar att läsa den här boken!

Något måste hända nu skildrar du på ett extremt tonsäkert och inkännande sätt ungdomar i en svensk småstad, vad inspirerade dig att skriva just deras berättelse?
Jag ville berätta historien på deras villkor, eftersom deras röster ekade i mitt huvud: Ulrik, Kim och Isabelle. En raspig, en slät och en len. Jag ville åt texturen, den märkliga treklangen. Jag ville höra mer och jag ville att de skulle få tala till punkt. Så jag skrev en roman.

Något måste hända nu är också en uppväxtskildring, vad kännetecknar en riktigt bra något måste hända.indduppväxtskildring för dig och har du några egna litterära favoriter av det slaget?
Jag läste nyligen ”Celestine” av Olga Ravn. Den gjorde något nytt med genren, vägrade inordna sig, bredde ut sig. Barndomen beskrivs som ”en mycket lång, otroligt befolkad ensamhet”. Den är hämningslös och samtidigt hårt hållen. Det tror jag är kännetecknande för alla bra texter, att formen håller. Även en annan av mina uppväxtfavoriter, ”Gattet” av Åsa Nelvin, stämmer in på den beskrivningen. Den är vild och tuktad på samma gång.

Du är även verksam som översättare och har bland annat översatt Emine Sevgi Özdamars Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden och Monika Rincks till omfamningens frånvaro (i samarbete med Cecilia Hansson). Upplever du att ditt arbete som översättare har beröringspunkter med ditt författarskap och i sådana fall på vilket sätt?
Som översättare kommer man väldigt nära en annan människas röst. Det är ett intimt arbete som kräver mycket av ens eget uttryck, samtidigt som man måste vara trogen originalet. Därför har jag valt att översätta texter som jag har velat lyssna på under en längre tid. Det finns nog beröringspunkter med mitt eget skrivande, just i tilltalet och estetiken. Jag tror att det finns en gemensam klarhet och kroppslighet. När jag arbetade med Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden kändes det som att Özdamars tonläge vibrerade i min egen kropp och påverkade mina ordval, även utanför översättningsarbetet.

Skriver du något nytt i nuläget som du vill berätta om?
Just nu skriver jag noveller, men jag har också ett projekt som kretsar kring Gala Dalì, de manliga surrealisternas musa och hatobjekt. Det beskriver en resa mot platsen där Gala och Salvador Dalì bodde. Jag är intresserad av kvinnliga överlevnadsstrategier; metoder för att kortsluta objektifiering, att motarbeta världens ytlighet genom att själv vara enbart yta, ge klichén mening genom att ignorera att den är sönderanvänd.

 Till sist, vad läser du själv just nu?
Senast läste jag om För Kvalia, en diktsamling av Hanna Riisager som kommer ut på Dockhaveri, ett feministiskt förlag som jag har varit med och grundat. I För Kvalia ställs den subjektiva varseblivningen i kontrast till en utifrånblick på det egna jaget: bilden av jungfrun, gudinnan, flickan, dockan, modern.

 

Fredagsintervjun: Johan Ring

140331-079-bonnier JOHAN RING

Johan Ring har redan vunnit svenska skräckälskares hjärtan med sina noveller, och 2014 kom även hyllade kortromanen Den mörka fläcken som var en del av MIX digitala satsning Efter stormen. Nu är Johan aktuell igen med Fyra minuter, en skräckroman med kusligt aktuella förtecken.

I Fyra minuter rämnar vardagen plötsligt och in strömmar onämnbara fasor, är vardagen viktig som utgångspunkt för skräckberättelsen och i sådana fall varför?
För mig är det väldigt viktigt att etablera en känsla av, om inte vardag, så åtminstone realism när det gäller skräckberättelser. Jag tror att det rentav är nödvändigt om man ska få läsaren med sig när de mer overkliga inslagen i berättelsen kommer. Om man som författare lyckas bra med den där ”vardagsskildringen” så blir det lättare för läsaren att identifiera sig med karaktärerna – vilket i sin tur gör att hen blir än mer skrämd när monstren kommer hasande.

Fyra minuter utspelar sig i den fiktiva småländska byn Dunvik. Var hittade du inspiration till småstadsskildringen, har Dunvik en verklig förlaga?
Dunvik är en kombination av flera verkliga platser omkring den del av Småland där jag växte upp. Rent geografiskt finns det en verklig förlaga, men det är mer av ett sommarstugeområde än ett samhälle. En kompis familj hade sommarstuga där och jag brukade vara där på somrarna. Otroligt vackert, med de mörka skogarna i ryggen och det gnistrande havet och Öland framför sig.
En annan likhet med verkligheten är att jag har samma sorts hatkärleksrelation till mina gamla hemtrakter som Veronica har i romanen. Jag har inte bott i Småland sedan 1999, ändå är det väldigt närvarande i mina tankar. Jag kommer ifrån avfolkningstrakter och brottas med att å ena sidan känna skuld över att ha bidragit till den avfolkningen, och å andra sidan känna att det var oundvikligt eftersom världen kan vara så oerhört liten där uppe. 

Det som drabbar Dunviks invånare efter flygolyckan kan göra även en luttrad skräckentusiast mörkrädd, hade du några särskilda inspirationskällor som du vill dela med dig av?

Det är ju alltid knepigt att prata om inspirationskällor, eftersom man inspireras av så löjligt mycket. Allt, egentligen. Men jag har alltid älskat exempelvis H.P Lovecrafts sätt att göra skräcken ”vag” och utan typiska förklaringsmodeller. När jag tänker efter har jag aldrig skrivit en berättelse om ”klassiska monster” såsom vampyrer, varulvar, zombies eller liknande. Det finns i och för sig element från alla dem i Fyra Minuter, men jag gillar att skriva skräck som inte är lika hårt mallad som exempelvis vampyr- eller varulvsberättelser.

Otäcka verklighetsbaserade historier med mystiska eller paranormala förtecken är ju onekligen fascinerande, i Fyra minuter talar en av bokens huvudpersoner till exempel om en händelse där fem militärplan ska ha försvunnit spårlöst med besättning och allt. Hur ser din relation till den typen av berättelser ut? Har du någon ”favorit”?
Jag har alltid lockats av teorierna om att det finns ett oändligt antal universum, att vårt universum bara är som ett enda sandkorn i en oöverskådlig öken av andra. Det är en inte helt ovanlig teori, så sent som härom veckan sände SVT ett nyhetsinslag om den, och det är dessutom en teori som lämpar sig väldigt väl för att berätta fantasieggande historier. Den knyter egentligen an till Lovecrafts ”kosmiska skräck”, fasan i att ställas inför att det som vi betraktar som världsalltet i själva verket bara är en liten dammtuss i den ogripbart stora helheten. Jag tycker att det är häftigt.

Du skriver själv riktigt ruskiga berättelser, men finns det något litterärt verk som har skrämt dig och i sådana fall vilket? Och varför?
Det finns massor av litterära verk som har skrämt mig, jag är en mycket lättskrämd typ! Anders Fagers novellsamling Samlade Svenska Kulter är ett exempel på en bok som skrämde mig rejält. Det är den här känslan av att vår verklighet bara skyddas av en tunn fernissa, och bakom den väntar mörker, monster, fasor. Fager är så grym på att skildra den. Jag har själv berört den sortens teman – inte minst i Fyra Minuter. Men det litterära verk som skrämt mig allra mest, är Stephen Kings novell ”The Jaunt” (”Den Långa Resan” på svenska, ingår i novellsamlingen Den Förskräckliga Apan). Den innehåller inga monster, knappt en droppe blod, istället presenterar den ett ganska enkelt scenario som tog andan ur mig första gången jag läste det. Novellens sista sida skrämde mig så att jag inte kunde sluta tänka på det på flera dagar. Kan jag någonsin uppnå den effekten i någonting jag skriver, så kommer jag att vara mycket nöjd.

Fredagsintervju: Omslagsformgivaren Ilse-Mari Berglin

Självporträtt

Självporträtt

När MIX var så sprillans nytt att vi knappt ens fanns träffade jag formgivaren Ilse-Mari Berglin första gången. Hon och hennes grupp på Grafiska projektledarprogrammet skulle nämligen utforma MIX grafiska profil. Fyra år senare använder vi fortfarande stora delar av materialet vi fick då. Och Ilse-Mari jobbar sedan flera år tillbaka som formgivare på Bonnierförlagen digital, bland annat med MIX utgivning. Omslaget är ofta läsarens första kontakt med boken och något som många har högljudda åsikter om. Men hur tänker man som formgivare när man ska fånga en hel roman i en enda bild? Och är vad är skillnaden mellan att formge omslag till en e-bok och en tryckt bok? 

Finns det några hemliga regler att förhålla sig till när man formger bokomslag? Ett tag var det t.ex. mycket snack om att gröna bokomslag skulle sälja sämre (i alla fall på barnböcker).
Det finns en ”regel” och det är att omslag med ansikten säljer mer. Sen om detta är sant vet jag inte. Omslaget ska fånga innehållet på ett sätt som inte berättar allt men ger en hint om vad man kan förvänta sig. Sen gäller det att framställa detta med en så kallat god förmåga att hantera färg, form och typografi.
Vad tycker du är det svåraste med att formge ett bokomslag?
Att få alla inblandade nöjda. I regel är det minst tre personer inblandade utöver formgivaren som har synpunkter på hur boken ska se ut.

Har du olika ingångspunkter om du gör omslag till en klassiker jämfört med om det är en helt nyskriven bok? Är det t.ex. lätt att bli färgad av tidigare omslag till klassikern?

Det finns alltid en risk att påverkas av ett tidigare omslag – men det kan också bli som en vägledning till hur man inte ska göra omslaget. Det som kan vara ett eventuellt problem med en klassiker är att det redan finns väldigt många tolkningar som så att säga minskar ens egna valmöjligheter

Går det att urskilja tydliga trender i bokomslag?
Absolut! Det är bara att titta på äldre böcker så kan man se ganska tydliga trender genom tiderna. Vissa typsnitt blir populära under perioder, under 80-talet var t.ex. Garamond poppis.

Vad är dina tips till den som själv vill jobba med just formbiten inom bokförlagsvärlden?
Titta på omslag både digitalt och på pappersböcker. Häng på antikvariat, tänk på hur du skulle vilja att en bok visualiserades när du läser t.ex. Och ge inte upp drömmen.

Du har jobbat med omslag till både tryckta böcker och e-böcker – vad tycker du är största skillnaderna i hur man tänker?
Åh det är mycket skillnader! Till e-boken gör man bara en framsida och behöver inte tänka på trycktekniska problem (som hur stor färgmängden blir i en bild t.ex.). Det är inga ryggbredder som kan ändras i sista minuten eller flikar som halkar upp på framsidan (eller baksidan) pga felaktig beräkning. Det är mindre risker med ett e-boksomslag. Blir något tokigt är det bara att ändra utan att riskera stora kostnader för omtryck.

Jag bad också Ilse-Mari plocka fram några intressanta bokomslag:

ebok

 

fahrenheit451bookcover-980x730



Exempel på snygga och innovativa e-boksomslag …

 

 

 

 

 

… och ett riktigt häftigt tryckt bokomslag

 

 

 

Nio gånger när formgivaren(?) kanske skulle ha tänkt till en extra gång …

gayghost
Now that I’m a ghost, I’m also a nudist. Now that I’m a ghost, I only want to be with guys that are clones of myself. Now that I’m a ghost, they Photoshop my hand very poorly.

 

 

 

 

 

 

 

Tja, varför inte? Och tänk så mycket pengar man kan spara på det! (ok, här bär nog inte formgivaren hela skulden ...)

Tja, varför inte? Och tänk så mycket pengar man kan spara på det! (ok, här bär nog inte formgivaren hela skulden …)

 

Annars är ju det här med att göra egna kistor ett bra sätt att få in lite extrapengar.

Annars är ju det här med att göra egna kistor ett bra sätt att få in lite extrapengar.

Ja, ja, han må vara en häst, men han har i alla fall snygga armmuskler ... eller jag menar benmuskler ... eller

Ja, ja, han må vara en häst, men han har i alla fall snygga armmuskler … eller jag menar benmuskler … eller… äh!

 

När vi ändå är inne på ämnet, så ...

När vi ändå är inne på ämnet, så …

Mmm ... sms. Det sexigaste som finns. Fast varför saknar Mr Right telefon? Och är det inte enklare att bara prata med honom, när han nu sitter där bredvid och ser lurig ut?

Mmm … sms. Det sexigaste som finns. Fast varför saknar Mr Right telefon? Och är det inte enklare att bara prata med honom, när han nu sitter där bredvid och ser lurig ut?

Och marknadsavdelningen höll med om att den var spot on?

Och marknadsavdelningen höll med om att den var spot on?

Näe, det är NÅT som saknas i bilden. Snubben är ju tuff och lillkillen ser lagom oskyldig ut, men ... JAG VET! Killen kan få hålla den här jättestocken på ett strategiskt ställe!

Näe, det är NÅT som saknas i bilden. Snubben är ju tuff och lillkillen ser lagom oskyldig ut, men … JAG VET! Killen kan få hålla den här jättestocken på ett strategiskt ställe!

Och coolare superhjältar har väl världen aldrig skådat än de här lirarna!
Och coolare superhjältar än de här lirarna har väl världen aldrig skådat!

Fredagsintervju: Daniel Möller

IMG_0152

 

 

 

 

 

Daniel Möller, med en Augustprisnominering i bagaget för ungdomsboken Du! Hitta rytmen tillika vinnare av slangbellan för bästa barn- och ungdomsroman 2001, är nu aktuell med sin novell Trosorna hos oss på MIX förlag. Daniel har även tidigare skrivit inom den erotiska genren och gett ut novellsamlingen Skulle kunna röra dig 2006. Nu går Daniels novell att finna i de erotiska antologierna Schh… och Våt! som bäddar för en kaskad av het läsning.

Hur ser du på novellen som format?
Novellen är kanske ungefär som en saga i omfång: en kort berättelse som kan avnjutas och begripas ”i ett stycke”? Det är en elementär åsikt kan tyckas men jag vågar inte sträcka mig längre.

Vad är ditt förhållande till erotisk litteratur?
Erotisk litteratur har funnits i min tankevärld sedan tonåren, det är den pinsamma sanningen. Ändå har jag klarat mig utan den i långa perioder. Jag tror att den lockar i sin njutningsfullhet, i sin kittlande oblyghet. Det finns något ansvarslöst i texter som vill hetsa upp oss vilket är både frigörande och tröttsamt.

Vad är det svåraste med att skriva erotik? Finns det en barriär som först måste övervinnas?
Det svåraste med att skriva erotisk litteratur är säkerligen risken att fastna i det banala och plumpa samtidigt som just dessa uttryck är oundvikliga nyanser i kärleksskildringar.

Vad läser du just nu och har du någon favorit som du ofta återkommer till?
När jag har skrivit erotik har jag nästan uteslutande valt att beskriva unga, oerfarna och osäkra men nyfikna karaktärers sexuella upplevelser. Jag tycker om berättelser om dessa relationer som outforskade. Sara Villius gör detta fantastiskt bra i några texter som jag återvänder till – varje gång som om det var den första läsningen. Jag själv som aldrig begriper någonting förrän för sent och därefter glömmer bort vad det var jag förstod tycker om den unga människans position inför livet: barnet som leker och lär sig i ohygglig takt samtidigt som det anses ovetande om så mycket; tonåringen som ibland lyckas gissa så fullständigt rätt trots brist på erfarenhet, perspektiv, kunskap. Ögats historia av Georges Bataille och Maidenhead av Tamara Faith Berger läser jag också om och om igen för att få syn på detta hos karaktärerna. Dessutom har jag nyss lärt känna Ola Nilssons romaner och tycker mycket om hans sätt att teckna unga människors liv.

Fredagsintervju: Johanna Narberg

 

Narberg

Tidigare har MIX publicerat Johanna Narbergs (som förövrigt är en pseudonym) Hela kvällen, hela natten – en het erotisk följetong om fyra personers relationer och sexuella eskapader. Narberg vågar sig långt bortom de vanliga gamla könsrollsstereotyperna och får läsaren att hungrigt kasta sig över nästa del.
Nu kan du läsa hela följetongen i någon av våra erotiska antologier – Schh … eller Våt! 

Vad var det som fick dig att börja skriva just erotisk litteratur?
Att skriva fiktion känns som en förlängning av tanke och fantasi, och så har det varit för mig så länge jag kan minnas. Så jag började skriva erotiskt när jag började ha erotiska fantasier…

Hur skiljer skrivandet av erotisk litteratur sig från andra genrer?
Jag tänker varken på genrer eller läsare när jag skriver, jag utgår bara ifrån mig själv och ser till att jag underhåller, skrämmer, eggar, provocerar, roar min inre läsare. Men en skillnad som jag tänkt på, om man pratar om att man skriver erotisk litteratur upplever jag att folk blir generade, nyfikna eller besvärade i större utsträckning än om man pratar om annat skrivande.

Vilka typer av böcker gillar du själv att läsa?
Jag gillar böcker med tempo och komplexa karaktärer, som utmanar mina fördomar och världsbild. Och de kan man ju hitta inom alla möjliga genrer, från erotiskt till thrillers till YA till feelgood. Man kanske tänker att erotisk litteratur bara handlar om sex och lust, men sexualiteten speglar ju människan och människans alla värderingar.

Vad är enligt dig det bästa med skrivandet?
Det bästa är att man har egna världar att resa iväg till, när den här verkligheten känns grå eller trist. Lite som när man läser en bra bok, man har sällskap av karaktärerna i historien och en massa saker att fundera på. Och så gillar jag att bestämma! När man skriver får man bestämma allt.

Fredagsintervju: Lova Fredriksson

lovaLova Fredrikssons debutnovell Människodjur är en mörk, suggestiv pärla, skriven på ett språk som skimrar i varje mening. Naturen är storslagen men obönhörlig, och här finns bilder vi aldrig kommer att glömma – till exempel det obehagliga myllret av små vita, grå och gula larver i ett hem på väg att förfalla …

Hur blev du inspirerad till att skriva novellen Människodjur?
Det finns en fotografisk barnbok av Astrid Bergman från 1953 som heter Micki Rävungen. Varje gång jag hittar boken på loppis köper jag den och mina många favoritbilder är inramade och upphängda nästan överallt. Det finns så mycket uttryck i hennes fotografier, så många och stora berättelser i rävarna. Samtidigt är texten i boken både dålig och malplacerad. Två vitt skilda perspektiv drabbar samman i rävarnas ordlösa uttryck och människans beskrivning av vad som händer. På samma sätt har Sara i min novell en längtan efter tillhörighet, men den längtan kommer från hennes beskrivning av vad den tillhörigheten är och ska innebära. Naturen har sitt perspektiv, sin berättelse och sin beskrivning av vad som händer och vem hon är. Det möter hon till slut i Människodjur.

I din novell har naturen en stor betydelse och den tar alltmer över och blir dominant. Hur ser ditt eget förhållande till naturen ut?
Jag har alltid älskat naturen. Inte för att jag har fjällvandrat, haft skoter eller blivit vass i slalomåkning, men jag lekte Snusmumriken och gick på vandringar och stjärnpromenader som barn. Det är inte särskilt annorlunda nu för tiden. Jag har inga ordentliga friluftskläder men jag är en ihärdig svampplockare och ankrar gärna fast en uppblåsbar gummibåt för att ligga och guppa i viken. Är det storm kan jag köra till havet för att titta hur allt rörs om. Mitt förhållande till naturen är både romantiskt och naivt, och jag fortsätter gärna att ha det så.

Det mystiska draget i novellen öppnar upp för egna tankar och reflektioner. Vilken känsla ville du förmedla, och vad hoppas du att läsaren ska ta med sig?
Visst har jag min dramaturgiska linje, och vet vad jag tror mig berätta, men jag förlitar mig mycket på att symbolerna ska bära i det jag skriver och att läsaren ska lägga pussel själv och för sin egen skull. För mig handlar novellen, utöver sammandrabbningen av dikotomin människa/djur, om frågor om att söka sin plats, höra till och möta gränsen för vad och vem man kan vara. I det är Människodjur på många vis en obarmhärtig novell.

Var det svårt att komma in i den rätta sinnesstämningen och att leva sig in i huvudpersonens strid mellan människan och djuret inom sig?
Det svåra var att tycka om Sara. Jag gjorde inte det först. Nu när novellen har gått många varv och varje liten bit finns kvar i mig, kan jag känna både medlidande och sympati för henne. Hon försöker, det är allt.

Skriver du på något nytt nu?
Jag skriver på en ungdomsroman som jag tycker om, men som får vila tills lite annat är klart. Mest jobbar jag, som socialsekreterare för ensamkommande flyktingbarn i Göteborg. De är många och de behöver alla stöd i att skriva fortsättningen på sin egen, ofta väldigt svåra, berättelse. Så jag är mycket där. Men mer kommer, annat är inte ett alternativ.