Efter Stormen: Dystopi passar Caroline L Jensen som en varm och välanvänd handske

caroline_l_jensen 2 ccaroline andersson.
En sektledare som vill ta med sig så många människor som möjligt in i evighetens härlighet, det är vad Caroline L Jensens Efter Stormen-aktuella kortroman Slukhål handlar om. För oss berättar hon om dystopi, domedagstokar och sina överlevnadschanser vid en katastrof.

Precis som dina romanfigurer bor du så pass nära ett kärnkraftverk att du fått en larmradio. Är det här något man tänker på till vardags; att det SKULLE kunna hända en olycka så att radion börjar larma?
Precis när vi flyttade hit, bara ett par kilometer från Barsebäck, så blev jag lite skärrad. Dels av larmradion och dels av kaliumjodet, som de förra ägarna till huset lämnade vidare till oss och förklarade att man skulle ta om det ”smällde på verket”. Det kändes sådär lagom kul. Och visst, i början sneglade man väl på larmradion lite misstänksamt. Men eftersom den bara stod där, tyst och grå i en fönsterkarm, år ut och år in, så glömdes den bort.  Enda gången jag tänker på att jag bor nära ett kärnkraftverk är när vi är och badar i havet och har utsikt över det. Fast det är inte bara negativt. Det är lite fulsnyggt, på ett dystopiskt vis. Särskilt nu när det inte används längre.

Slukhål kretsar ju kring en domedagssekt och hur den försöker påverka människorna i sin omgivning. Hur kom det sig att du valde att skriva om just detta?
Alltså, min första tanke när vi fick uppgiften att skriva en valfri historia som kretsade kring en härdsmälta, var: ”YAY! MUTANTER FOR EVERYONE!” Skräck, och gärna monsterskräck, är alltid mitt förstaval. Men sedan fick vi instruktioner om att det fick vara mörkt och skräckigt, men att det måste vara realistiskt. Och i verkligheten så är religiösa fanatiker något av det läskigaste jag vet. Tanken dök upp nästan direkt: ”Tänk om det bodde några riktigt, riktigt instabila människor, väldigt nära verket. Domedagstokar. Hur skulle DE reagera när det smäller?” och på den vägen var det.

Vilken av dina huvudpersoner identifierar du dig mest med, och varför?
Albin och Elin. Albin för att vi, på gott och på ont, är lika envisa. Och så gillar jag att vara för mig själv, i min stuga i skogen, och ta hand om mina djur. Elin därför att jag har väldigt nära till min inre åttaåring. På sätt och vis identifierar jag mig med Sara också. Vem vill inte leda en sekt, liksom?

Om du, i likhet med personerna i Slukhål, hamnade i en katastrofsituation där du snabbt var tvungen att lämna ditt hem för obestämd tid – vilka fem saker skulle du först och främst ta med dig?
Handlar det om att evakueras till något bekvämt ställe, typ ett hotell eller hem till mamma, så:
– Min smartphone
– Min dator
– Min plånbok
– Mysbyxor
– Multiladdare
(Och så utgår vi så klart från att sonen, mannen, hunden och katten inte är SAKER och därför inte behöver vara med på listan.)

Handlar det om att behöva lämna huset The Walking Dead-style så:
– Yxa
– Hagelbössa
– Sovsäck
– Smärtstillande/antibiotika
– Tändare

Hur tror du att du själv skulle klara dig i en sådan situation?
I det första scenariot (evakueras till hotell): inga problem. Jag hade stuckit i samma stund som larmet gick. Får jag bara med mig människorna som betyder något + sakerna på listan så klarar jag mig utmärkt. Jag har en gång varit med om att mitt hem brann ner. Jag blev av med ALLT. På riktigt. ALLT. Inget klarade sig förutom morgonrocken jag svepte om mig när jag sprang ut för att överleva själv. Det var rätt kämpigt, men också en upplevelse som lärde mig att man inte behöver särskilt mycket prylar. Det mesta går att ersätta över tid.

I det andra scenariot (zombieapokalyps): som fisken i vattnet. Äntligen får man gå berserk, liksom.

Vad tycker du är mest utmärkande för en riktigt bra dystopi?
Det är viktigt att författaren kan gestalta riktigt tung uppgivenhet och förlamande maktlöshet hos ”den lilla människan”. Cormac McCarthys Vägen är ett lysande exempel på hur man gör det. Sedan måste det finnas ljusglimtar och skärvor av hopp som uppgivenheten och maktlösheten kan spegla sig i. 1984 är ett annat riktigt bra exempel. 1984 är och förblir världens bästa dystopi, alla kategorier.

Skriver du på något nytt nu?
Ja, jag är i redigeringsfasen med min fjärde roman, Demonologi för nybörjare, som kommer ut till hösten. Samtidigt skriver jag på råmanus till uppföljaren till den, Demonjägarna. Och så försöker jag få ihop en skräcknovell då och då. Utöver det spökskriver jag skönlitteratur, facklitteratur och bloggar åt andra. No rest for the wicked, som de säger.