Fredagsintervju: Anna Lindberg

_MG_9152”Anna Lindberg fångar allt exakt, igenkänningen är total, men hennes sätt att berätta ger vardagen en ny märklig lyster.” Så skrev Dagens Nyheter när Anna Lindbergs debutroman Något måste hända nu släpptes på MIX 2012. Boken blev även nominerad till slangbellan – priset för årets bästa barn- och ungdomsbok. Att läsa den är plågsamt och ljuvligt på samma gång – igenkänning som gör ont, men skriven med ett språk som glittrar och blänker. Den inbundna boken går inte längre att köpa, men nu ger vi ut den som häftad pod och förser dessutom både pod och e-bok med nytt, fint omslag. För en sak är vi säkra på: fler förtjänar att läsa den här boken!

Något måste hända nu skildrar du på ett extremt tonsäkert och inkännande sätt ungdomar i en svensk småstad, vad inspirerade dig att skriva just deras berättelse?
Jag ville berätta historien på deras villkor, eftersom deras röster ekade i mitt huvud: Ulrik, Kim och Isabelle. En raspig, en slät och en len. Jag ville åt texturen, den märkliga treklangen. Jag ville höra mer och jag ville att de skulle få tala till punkt. Så jag skrev en roman.

Något måste hända nu är också en uppväxtskildring, vad kännetecknar en riktigt bra något måste hända.indduppväxtskildring för dig och har du några egna litterära favoriter av det slaget?
Jag läste nyligen ”Celestine” av Olga Ravn. Den gjorde något nytt med genren, vägrade inordna sig, bredde ut sig. Barndomen beskrivs som ”en mycket lång, otroligt befolkad ensamhet”. Den är hämningslös och samtidigt hårt hållen. Det tror jag är kännetecknande för alla bra texter, att formen håller. Även en annan av mina uppväxtfavoriter, ”Gattet” av Åsa Nelvin, stämmer in på den beskrivningen. Den är vild och tuktad på samma gång.

Du är även verksam som översättare och har bland annat översatt Emine Sevgi Özdamars Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden och Monika Rincks till omfamningens frånvaro (i samarbete med Cecilia Hansson). Upplever du att ditt arbete som översättare har beröringspunkter med ditt författarskap och i sådana fall på vilket sätt?
Som översättare kommer man väldigt nära en annan människas röst. Det är ett intimt arbete som kräver mycket av ens eget uttryck, samtidigt som man måste vara trogen originalet. Därför har jag valt att översätta texter som jag har velat lyssna på under en längre tid. Det finns nog beröringspunkter med mitt eget skrivande, just i tilltalet och estetiken. Jag tror att det finns en gemensam klarhet och kroppslighet. När jag arbetade med Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden kändes det som att Özdamars tonläge vibrerade i min egen kropp och påverkade mina ordval, även utanför översättningsarbetet.

Skriver du något nytt i nuläget som du vill berätta om?
Just nu skriver jag noveller, men jag har också ett projekt som kretsar kring Gala Dalì, de manliga surrealisternas musa och hatobjekt. Det beskriver en resa mot platsen där Gala och Salvador Dalì bodde. Jag är intresserad av kvinnliga överlevnadsstrategier; metoder för att kortsluta objektifiering, att motarbeta världens ytlighet genom att själv vara enbart yta, ge klichén mening genom att ignorera att den är sönderanvänd.

 Till sist, vad läser du själv just nu?
Senast läste jag om För Kvalia, en diktsamling av Hanna Riisager som kommer ut på Dockhaveri, ett feministiskt förlag som jag har varit med och grundat. I För Kvalia ställs den subjektiva varseblivningen i kontrast till en utifrånblick på det egna jaget: bilden av jungfrun, gudinnan, flickan, dockan, modern.