Fredagsintervju: Hannele Mikaela Taivassalo

HMTaivassalo i HelsingforsFinlandssvenska Hannele Mikaela Taivassalo har fått stort genomslag i sitt hemland, och 2008 mottog hon det betydande litterära Runebergspriset för sin roman Fem knivar hade Andrej Krapl. Vi på MIX är stolta över att nu få ge ut hennes suggestiva novell Dagen svalnar: en miniatyrdystopi där tiden, världen och personerna stannar, stelnar och fryser fast.

I början av novellen har du med ett citat från inledningen av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, ett citat som sätter tonen för resten av din berättelse. Fanns det ytterligare något verk du inspirerades av när du skrev Dagen svalnar?
Faktiskt, gällande just den här novellen inspirerades jag för ovanlighets skull av en hel del litteratur. Normalt brukar jag inte hitta direkta trådar som löper till annan litteratur, men här väcktes lusten av nämnda Lagerlöf (Hommage à Lagerlöf!), men även av en viss sorts Edgar Allan Poe-stämning; alla mina drömmar om halvt obebodda, gamla hus som gömmer någonting. Och faktiskt är novellen också hemskt inspirerad av en skrämmande underton i en annars rätt realistisk novell av Peter Sandström (finlandssvensk författarkollega, läs!). Någon kanske dessutom känner igen de stulna orden i titeln också, det poetiska arvet, hmmm – men det lånet handlar mindre om stämningar och tematik och mera om desperation, längtan och ordens makt …

Hur börjar du vanligtvis med en text?
Det är hemskt olika, ofta är det en liten retning som sätter igång allt: en stämning, en känsla, en bild eller en röst. En tanke eller impuls som stör mig, som jag vill få tag på. I Dagen svalnar var det rätt mycket platsen, stället som huvudpersonen kommer till som satte igång allt. En plats där tiden nästan stannat, och stannar, en plats som verkligen känns, tar över. Ett hus genomsyrat av minnen, också av förträngda minnen, människor.

I Dagen svalnar skapar kylan och den svavelstickande luften utanför ett yttre hot som blir allt mer påtagligt ju längre tiden går, men trots faran infinner det sig något slags lugn hos de på gården. Är det en sorts försvarsmekanism som slår fel eller hur tänker du kring det?
Jag tänkte hemskt mycket på just den sortens obehag: att veta att allt går utför, att allt rämnar, och att man istället för att råka i panik då fryser till is. Det mardrömslika är ofta just så: Du borde springa. Men du står kvar.

I bokbloggen Bokhoras recension av din roman Fem knivar hade Andrej Krapl stod det att romanen givit recensenten David Lynch-vibbar. Som Twin Peaks-fantast älskar jag det krypande obehaget och de absurda inslagen som jag accepterar utan att ifrågasätta, saker jag tycker mig hitta även i Dagen svalnar. Hur gör du för att bygga upp sådana stämningar?
Ah, just allt det jag älskar: Twin Peaks, det krypande obehaget och det absurda som är/blir det normala! För mig är stämningar hemskt viktiga, och språket, och det är väl delvis just i språket som jag bygger stämningarna: att hitta ett språk för den plats och den känsla man skriver. Men också detta: att den värld man skapar är helgjuten, sömlös, och en alldeles egen värld. Och att den har sin egen logik och sina egna villkor. De konkreta detaljerna, lukterna och det man ser skapar världen – men samtidigt kan man i hur man använder detaljerna och det konkreta också skapa en förskjutning av verkligheten. Just de här förskjutningarna, gråzonerna, det drömska, är det som lockar mig mest av allt.