Fredagsintervju: Henrik Larsson

hlarssonMidvinternattens köld kanske är hård, men det är inget mot en dimmig höst. Glöm dig för en stund med verklighetsflykt, stulna författaridéer och skillnaden mellan fantasy och deckare. Henrik Larsson är författare och har skrivit serien om Krigarhjärta, plus ett par fristående noveller som är publicerade på MIX. Här berättar fantasygenrens egna sagofarbror om sitt författarskap, och varför vi bör läsa e-litteratur.

Du är främst känd som fantasyförfattare. Vad är det som är så tilltalande med just den genren?
Var ska jag börja? Jag skulle kunna babbla på i timmar om fantasy. Men om jag ska försöka peka ut varför fantasy är så speciellt för mig så är det nog helt enkelt för att det är den ultimata verklighetsflykten. När man ska börja med en ny fantasybok har man ingen aning om hur världen man kommer att slungas in i ser ut, och det blir upp till en själv att med hjälp av författarens ord måla upp alltihop. Väljer man en deckare vet man i princip exakt vad man får, och väldigt lite överlämnas till fantasin. Har mordet skett på en bensinstation så … ja, man ser det i princip omedelbart utan att behöva fantisera alls. Sen kan förstås andra böcker vara jättebra på grund av storyn och målande detaljer, jag läser långt ifrån bara fantasy, men fantasy är ändå det jag alltid återvänder till. Dålig fantasy kan vara nere i de djupaste dalarna, samtidigt som bra fantasy kan nå toppar som mer verklighetsförankrad skönlitteratur har svårt att konkurrera med.

Både din romansvit Krigarhjärta och e-novellerna som du gett ut hos MIX utspelar sig i samma universum. Hur föddes idén om Livgård och intrigerna där?
Livgård målades upp samtidigt som jag skrev Krigarhjärta. Från början var det bara relationen Erik & Vanja (huvudpersonerna i Blodsarvet) som fanns i mitt huvud. Sedan visade det sig vara mycket mer än så. Jag tänker sällan ut någonting i förväg innan jag börjar skriva. Jag tycker att det begränsar min fantasi och känsla.

Novellerna om Livgård publiceras endast i e-format. Hur ser du på digital litteratur i övrigt?
Jag är lite kluven. Tidigare hörde jag till den ansenliga skara som är tvungen att ha en RIKTIG bok i näven för att kunna läsa. Men det handlar bara om vana. För ett par år sedan tvingade jag mig till att läsa några böcker på läsplatta, och efterhand vänjer man sig. Numera har jag svårt att hitta fördelar med RIKTIGA böcker. Särskilt pocketböcker tycker jag börjar kännas förlegade. De har fått en ”slit och släng”-natur, och varför behöver vi egentligen slösa papper på något vi ska läsa och sedan slänga som dagstidningar? Jag tycker inte om det, böcker är värdefulla. Jämfört med en pocket är en e-bok faktiskt bättre på alla punkter. Inbundna böcker har jag dock svårt att inte tycka om. Kanske är det också en vanesak, men inbundna böcker behandlas i alla fall bättre i förhållande till sitt värde.

9789187671692

Din hemsida fokuserar mycket på skrivtips. Vad fick dig att börja med det?
Det beror främst på att jag får så många frågor av folk som vill skriva, men som inte kommer igång för att det känns för stort och svårt. Jag tycker att de flesta ”så skriver du”-kurser är för krångliga. Särskilt komma igång-biten. Att börja skriva är bland det lättaste i världen. Penna & Papper – skriv. Jag försöker bara hjälpa folk genom att berätta om hur jag själv gör.

Är du aktuell med något nytt?
Novellserien är inte avslutad ännu, så den får man väl säga är aktuell även om det inte direkt sprutar noveller ur mig för tillfället. Jag har varit sjuk under en lång tid så det har varit snålt med både fantasi och produktivitet. Nu börjar jag dock äntligen komma på banan igen. Jag har en ny bok på gång på MIX, men något utgivningsdatum har jag inte ännu. Förhoppningsvis kommer den 2016.

Nämn ett verk du önskar att du skrivit?
En lustig historia: När jag läste Den mörka materian av Philip Pullman kändes det nästan som att jag hade skrivit den. Det var en märklig känsla som höll sig genom hela trilogin. Det var som om denna story redan fanns inom mig, och att Philip Pullman hann stjäla alltihop innan jag ens hittat det själv!
Senare tipsade jag min mor om böckerna för att jag gillade dem så mycket, och när hon hade läst ut dem frågade hon om det ändå inte var jag som hade skrivit dem under pseudonym (det här var innan Krigarhjärta hade kommit ut, och jag hade inte nämnt ett skvatt för någon om min egen känsla). Hon kunde dock inte svara exakt på varför hon frågade det. Det bara kändes så, sa hon.
Förmodligen bara trams alltihop, och även om det faktiskt fanns ett liknade frö inom mig så är chansen liten att det skulle ha vuxit till ett sådant mästerverk som Den mörka materian faktiskt är. Men om jag önskar att jag verkligen hade skrivit de böckerna? Ja tack!