Johanna S

Fredagsintervju: Johanna Strömqvist

Johanna SJohanna Strömqvist debuterade 2012 med vampyrromanen Smittad, som minst lika mycket som vampyrer och ond bråd död handlar om den intensiva kärlekshistorian mellan Emmy och Maria i ett sommarhett Stockholm. Nu har den fristående fortsättningen, På gränsen, släppts. Hösten har  kommit, och Emmy och Maria försöker få sitt förhållande att fungera. Något som inte minst försvåras av att Emmy genomgår en plågsam förvandling …

Du kom i dagarna ut med På gränsen, uppföljaren till din debutroman Smittad. Är det sant att bok nummer två är svårare att skriva än debutromanen?

Jag tyckte att nästan att det var lättare att skriva nummer två … Då hade jag ju en deadline och ett fantastiskt, proffsigt förlag att bolla med. Jag är den typen av person som fungerar bra med en deadline hängande över mig, då blir saker gjorda.

I På gränsen är Marias metalband på väg att få ett genombrott. Jag har hört att du också har ett förflutet inom metalscenen, stämmer det?

Inte som musiker, mer än i ett litet okänt garageband där jag fuskade på gitarr. Men jag jobbade som musikrecensent under några år och är fortfarande ett stort metalfan. Så den världen kändes väldigt naturlig för mig att skriva om.

 Varför har du valt att skriva om just vampyrer?

För att det är kul! Nej, men för att svara lite mer seriöst så gillar jag vampyren som symbol. Idén till Smittad var från början tanken att beskriva ett medberoendeförhållande, alltså en relation med en person som missbrukar, lite som vampyrism. Det är också spännande att placera en så klassisk figur som vampyren i nya sammanhang. Jag ville att de skulle kännas mer jordnära och inte så häftiga.

 Vad tycker du att Twilight har gjort för vampyrgenren?

Det jag upplever att Twilight främst har bidragit med är att vara med och få igång en våg av urban fantasy-litteratur för unga, och det tackar jag för! Jag är väldigt förtjust i den typen av böcker.

 Vad definierar en riktigt bra skräckhistoria?

Det vet jag inte, eftersom jag själv blir rädd för allt! Jag är en sån som blundar framför skräckfilmer och måste läsa läskiga böcker i dagsljus. Men jag har förstått att det är väldigt individuellt vad som upplevs som skrämmande. Jag har fått reaktioner från folk som läst Smittad och drömt mardrömmar, medan andra har tyckt att den varit på tok för tam. Varken den eller På gränsen är heller tänkta som ren skräck utan som någon sorts mörk urban fantasy. Där det mest skrämmande kanske är känslan av att inte veta om man någonsin kommer att hitta sin plats i den här världen. Eller den hemska känslan av att den man är kär i kanske inte alls känner lika starkt tillbaka.

Har du någon egen favorit?

Jag gillar krypande och subtil skräck, som Michelle Pavers spökroman Evig natt. Jag tycker också mycket om Amanda Hellbergs sätt att skriva skräck.

 Du har fått mycket beröm för din klockrena dialog – tjuvlyssnar du mycket på folk?

Inte medvetet, men när jag ska skriva dialog så hör jag i huvudet hur det ska låta och hur folk pratar, så antagligen tar jag in mer än jag är medveten om. Jag går väldigt mycket på magkänsla där.

 Dina karaktärer älskar att hänga på ganska sunkiga rockershak i Stockholm – vad är din egen relation till sunkhak?

 Jag älskar sunkhak! Det finns en scen i Smittad där huvudpersonen Maria känner det som att hon ska bli stoppad av vakter när hon går in på NK, och den scenen är precis jag! Jag blir extremt obekväm i den typen av miljöer. Jag gillar när det är kravlöst och lagom sunkigt.