Fredagsintervju: Lova Fredriksson

lovaLova Fredrikssons debutnovell Människodjur är en mörk, suggestiv pärla, skriven på ett språk som skimrar i varje mening. Naturen är storslagen men obönhörlig, och här finns bilder vi aldrig kommer att glömma – till exempel det obehagliga myllret av små vita, grå och gula larver i ett hem på väg att förfalla …

Hur blev du inspirerad till att skriva novellen Människodjur?
Det finns en fotografisk barnbok av Astrid Bergman från 1953 som heter Micki Rävungen. Varje gång jag hittar boken på loppis köper jag den och mina många favoritbilder är inramade och upphängda nästan överallt. Det finns så mycket uttryck i hennes fotografier, så många och stora berättelser i rävarna. Samtidigt är texten i boken både dålig och malplacerad. Två vitt skilda perspektiv drabbar samman i rävarnas ordlösa uttryck och människans beskrivning av vad som händer. På samma sätt har Sara i min novell en längtan efter tillhörighet, men den längtan kommer från hennes beskrivning av vad den tillhörigheten är och ska innebära. Naturen har sitt perspektiv, sin berättelse och sin beskrivning av vad som händer och vem hon är. Det möter hon till slut i Människodjur.

I din novell har naturen en stor betydelse och den tar alltmer över och blir dominant. Hur ser ditt eget förhållande till naturen ut?
Jag har alltid älskat naturen. Inte för att jag har fjällvandrat, haft skoter eller blivit vass i slalomåkning, men jag lekte Snusmumriken och gick på vandringar och stjärnpromenader som barn. Det är inte särskilt annorlunda nu för tiden. Jag har inga ordentliga friluftskläder men jag är en ihärdig svampplockare och ankrar gärna fast en uppblåsbar gummibåt för att ligga och guppa i viken. Är det storm kan jag köra till havet för att titta hur allt rörs om. Mitt förhållande till naturen är både romantiskt och naivt, och jag fortsätter gärna att ha det så.

Det mystiska draget i novellen öppnar upp för egna tankar och reflektioner. Vilken känsla ville du förmedla, och vad hoppas du att läsaren ska ta med sig?
Visst har jag min dramaturgiska linje, och vet vad jag tror mig berätta, men jag förlitar mig mycket på att symbolerna ska bära i det jag skriver och att läsaren ska lägga pussel själv och för sin egen skull. För mig handlar novellen, utöver sammandrabbningen av dikotomin människa/djur, om frågor om att söka sin plats, höra till och möta gränsen för vad och vem man kan vara. I det är Människodjur på många vis en obarmhärtig novell.

Var det svårt att komma in i den rätta sinnesstämningen och att leva sig in i huvudpersonens strid mellan människan och djuret inom sig?
Det svåra var att tycka om Sara. Jag gjorde inte det först. Nu när novellen har gått många varv och varje liten bit finns kvar i mig, kan jag känna både medlidande och sympati för henne. Hon försöker, det är allt.

Skriver du på något nytt nu?
Jag skriver på en ungdomsroman som jag tycker om, men som får vila tills lite annat är klart. Mest jobbar jag, som socialsekreterare för ensamkommande flyktingbarn i Göteborg. De är många och de behöver alla stöd i att skriva fortsättningen på sin egen, ofta väldigt svåra, berättelse. Så jag är mycket där. Men mer kommer, annat är inte ett alternativ.