Fredagsintervju: Oskar Källner

Oskar Källner författare

Med novellen ”Yi” blev han en av de fyra hederspristagarna i MIX förlags och SF-bokhandelns novelltävling i våras. På senare tid har sf- och fantasyförfattaren Oskar Källners novell dessutom uppmärksammats på en rad sätt, med recensioner, läsecirklar, intervjuer och topplisteplaceringar.

Har all respons du fått på ”Yi” på sistone  gett dig några nya perspektiv på det du själv har skrivit?
Ja det var speciellt intressant att höra den novellcirkel som podcasten Farfarsparadoxen nyligen hade. De går igenom allt från världsbygge till tema, till slutets överraskande vändningar. Som författare känner jag ju väl min egen tanke med historien, men jag är av den uppfattningen att när en text väl har publicerats så är den inte längre författarens egen. Det är i läsningen av texten, som något händer. Berättelsen och världen skapas tillsammans med läsaren, som fyller i med sina egna erfarenheter och associationer. Därför tillkommer det alltid nya intressanta perspektiv som inte heller jag tänkt på. Det är det som gör läsning och tolkning så oändligt intressant.

Vad läser du helst själv?
Jag läser främst fantastik av olika slag. Böcker utan fantastiska inslag brukar alltid tråka ut mig. Jag lever i den verkliga världen varje dag av mitt liv. Varför skulle jag vilja vara här även då jag läser, när jag har möjligheten att besöka helt andra verkligheter?

Vad ser du för möjligheter med den digitala litteraturen framöver?
Möjligheterna är oändliga. Begrunda bara det faktum att novellen är tillbaka på riktigt. För några år sedan var det ingen som ville ge ut antologier, då de genom sina låga upplagor nästan aldrig betalade sig. Idag, tack vare den digitala tekniken, så har novellen, självständiga eller i antologiform, fått ett rejält uppsving. Bara det faktum att Yi som novell har fått egna recensioner, listplaceringar, intervjuer och en läsecirkel. Det skulle aldrig ha hänt för några år sedan.

Vad har du för tankar kring novellformen i övrigt?

Det spännande med novellen som form är att man har en så begränsad yta att skapa en värld, karaktärer och en berättelse med en början, mitt och ett slut. Det är en riktig utmaning och väldigt roligt. Samtidigt kan man göra saker i en novell som man inte kan göra i en romansvit. Man kan pröva idéer som är perfekta för en novell men som inte skulle orka bära upp en hel roman. Eller du kan göra saker som att döda alla dina huvudkaraktärer på slutet. Det blir av naturliga skäl problematiskt i en romansvit om du skulle behöva dem i nästa bok.

Nästa år kommer vi få läsa mer av dig på MIX – vad kan läsarna vänta sig då?
Det finns något djupt tragiskt och paradoxalt med människan. Som självmedvetna varelser sträcker vi oss ständigt mot skyn, upplever, älskar och njuter av skönheten. Samtidigt är vi medvetna om att inget av detta kommer att bestå för evigt. En dag kommer allt att vittra sönder, det levande kommer att dö, och vi själva kommer att hamna några meter ner i jorden. Det är ofrånkomligt. Och just den medvetenheten gör att även den största skönhet färgas av vemod, den intensivaste kärlek kommer att följas av sorg. I min nästa novell från MIX får vi följa en kvinna som vägrar att acceptera alltings förgänglighet. Det är berättelsen om en kärlek bortom tid och rum och det pris som måste betalas.

Existenstiella frågor verkar vara ett återkommande tema i ditt skrivande – hur kommer det sig?
Det var det som drog mig till science fiction till en början med. Visst älskar jag äventyren och de främmande världarna, men det är idéerna som håller mig kvar. Jag minns hur jag som ung tonåring läste Stiftelsen av Isaac Asimov och helt fascinerades av denna centrala idé att genom ”psykohistoria” vetenskapligt räkna på ett galaktiskt imperiums uppgång och fall och hur man med rätt åtgärder skulle kunna manipulera historien för att korta ner perioden av barbari till nästa galaxomspännande civilisation. Eller Asimovs Tvåhundraårsmannen om en robot som får ett mänskligt medvetande och målmedvetet byter ut allt fler av sina komponenter mot organiska sådana i sin strävan att bli fullt mänsklig. Han gifter sig, skaffar barn och slutligen gör han det mest mänskliga av allt, han dör. Det sägs att god litteratur ska kunna säga något om människan och det mänskliga tillståndet. Jag vill påstå att ingen annan genre har en sådan möjlighet att göra det som fantastiken, både på den kollektiva och individuella nivån.

Vad skulle du ge för råd till någon som vill skriva science fiction eller annan fantastik?
Läs! Lär känna din genre. Skaffa dig en förståelse för vad som har kommit före dig och vad som är aktuellt för tillfället. Inte för att du ska försöka lista ut vad som kommer att bli populärt om ett år och skriva det, utan för att du befinner dig i ett sammanhang som man måste lära sig relatera till. Skriv sedan, och skriv det som du brinner för. Då kommer även läsarna att känna din passion genom texten.

Mer om Oskar Källner

Provläs novellen Yi
Läs mer om Yi
Oskar Källners blogg Munins skärvor
Oskar Källners fantasyromaner Drakhornet och Skogens hjärta