Etikettarkiv: Dystopi

Fredagsintervju med Erik Haking

Erik HakingErik Haking är vinnaren i MIX förlags och Adlibris Mondos novelltävling

 

Det blev Erik Haking, 29 år från Lund, som slutligen stod som vinnare i MIX förlags och Adlibris Mondos tävling om bästa novell inom ramen för vårt Efter stormen-projekt. Förutom vinsten i form av 10 000:- och en Letto kommer hans novell Skuggvärlden att publiceras som enskild digital novell, samt ingå i Efter stormen-samlingen. Eriks novell om vad som händer med några av de människor som evakueras efter kärnkraftsolyckan i Oskarsham tog oss i juryn med storm och fortsatte att överraska ända till slutet.

Juryns motivering lyder:
Med  Skuggvärlden har Erik Haking på ett originellt, trovärdigt och ytterst obehagligt sätt tagit Efter stormen-historien till nästa nivå. Fantasieggande och konsekvent blandas vetenskapligt tänk med dystopiska stämningar och fantastikens skräckelement. Människans psykiska och fysiska utsatthet i en sargad värld har sällan känts så påtaglig.

Vad var den största utmaningen med att skriva en novell utifrån en händelse som någon annan skapat?
Researchen. Jag har skrivit en novell som tar sin utgångspunkt i en kärnkraftsolycka i Oskarshamn utan att kunna (a) något om kärnkraft eller dess effekter (b) något om Oskarshamn eller (c) uttrycka mig kortfattat. Samtidigt var det också det roligaste, att utgå från någon form av tydliga premisser. Att ”skriva fritt om nånting vad som helst” är alltid mycket svårare.

 Din novell bär tydliga dystopiska drag – vad har du själv för förhållande till dystopier?
Att de är behagliga att fly in i mer än att de skulle fungera som varnande exempel. Tanken ”det kunde trots allt ha varit värre” konkretiseras, vilket kan behövas ibland för att orka med verkligheten.

Vilka fem saker skulle du själv ta med dig vid en evakuering liknande den som skildras?
Säkert i längden helt värdelösa saker. Förströelse, typ en trave böcker, som fort tar slut. Så sitter man där och försöker göra upp eld med pinnar och dukar snart under för trikinerna medan mer kvicktänkta personer snidar redskap med sina schweiziska arméknivar och bläddrar i ovärderliga familjealbum.

Skriver du på något mer nu?
Jag skrev en bok under två år på Författarskolan i Lund som blev klar i somras och har varit inne och vänt på några förlag. Den handlar om en nattarbetare på en bensinmack, dennes bittra liv och tillkortakommanden. Den borde få bli utgiven, allt annat vore en stor litterär skandal. Annars driver jag bloggen Den ömhet du är värd (http://denomhet.blogspot.se/) samt har en del halvfärdiga projekt som jag också söker kanaler till att få ut på något sätt. Jag är skamlöst öppen för erbjudanden.

Konstnären Simon Stålenhag designar Efter Stormen

Simon Stålenhag är aktuell med sina omslagsbilder till MIX Förlags Efter Stormen-projekt. Den svenska konstnären har på senare tid fått mycket uppmärksamhet internationellt för sina dystopiskt laddade retrofuturistiska målningar och illustrationer. Genom att införliva gammal svensk landsbygd med science fiction har han skapat en helt egen värld där robotar är vardagsmat i en annars nästan orörd natur.

Men Simon Stålenhag har flera strängar på sin lyra. Utöver konsten är han dessutom dataspelsdesigner och musiker, båda områden vilka definitivt har inspirerat hans retrofuturistiska värld som influerats mycket av just 80-talet. Tanken är att denna typiska tidsepok inte bara representerar samhället, utan även en fantasi och en framtidsvision som inte nödvändigtvis hade varit så långt borta om landets teknologiska utveckling hade fått fortskrida. Denna aspekt, mer än något, är vad som ger Simon Stålenhags målningar en verklighetstrogen och nästan postapokalyptisk känsla.

I sitt arbete med Efter Stormen har Simon Stålenhag återigen tagit fasta på 80-talsikoner, såsom GB’s glassgubbe och gamla radhuslängor, men också införlivat en mer modern känsla med nyare bilar och en plats som existerar i verkligheten.

Vill du veta mer om konstnären Simon Stålenhag?
Simon Stålenhags webbsida
Simon Stålenhags tumblr

Efter Stormen: Estradpoeten & författaren Solja Krapu om syskon och dikter

SOLJA1_500

Sist ut i våra Efter Stormen-intervjuer är Solja Krapu. Hennes bidrag Om du behöver mig är en berättelse med hög igenkänningsfaktor om den knaggliga relationen två systrar emellan.

Din historia kretsar mycket kring ett syskonpar med en ganska knepig relation. Har du själv några syskon? Vad är det bästa och det värsta med syskon?
Jag är näst yngst av sju syskon. I en så stor skara är åldersskillnaderna naturligtvis stora, och man har i princip vuxit upp i helt olika familjer. Det är skillnad att växa upp med unga föräldrar på femtiotalet än äldre föräldrar på sjuttiotalet. Det bästa med syskon är att det är skönt att dela ett liv med andra, att andra har ett band till samma rötter som en själv. Det svåraste är om syskonen behåller sin gamla bild av varandra: ”Du har alltid varit den som…”

Det är vanligare än man tror att syskonen bryter med varandra i vuxen ålder. Men även om det är vanligt så är det smärtsamt. Ett syskon är som en bit av en själv.

Vilken av dina litterära gestalter identifierar du dig mest med, och varför?
Kanske mest Lovi, Lovisa. Jag är en gräslig optimist. Eller så vill jag åtminstone se saker från den ljusa sidan. Samtidigt lägger jag ju ändå mig själv i de andra karaktärerna också.

Om du, i likhet med personerna i Om du behöver mig – hamnade i en katastrofsituation där du snabbt var tvungen att lämna ditt hem för obestämd tid – vilka fem saker skulle du först och främst ta med dig?
Jag är inte särskilt beroende av mina saker. Men datorn och telefonen skulle naturligtvis vara det första. Kanske någon snygg klänning …

Hur tror du att du själv skulle klara dig i en sådan situation?
Jag inbillar mig att jag skulle bli väldigt lugn. Särskilt om någon annan skulle få panik skulle jag försöka hålla huvudet kallt. Det går ju inte att alla blir hysteriska samtidigt.

Du är flerfaldig mästare i Poetry slam. Vad är den största skillnaden mellan att skriva en text som är tänkt att läsas tyst mot en som ska framföras på scen?
Även när jag skriver en text som är tänkt att läsas tyst, vill jag få in en röst och en rytm i texten. Det som kanske är största skillnaden med just estradpoesitext och en berättande text är att i en poesitext säger jag bara en sak per dikt, och jag kanske upprepar den på olika sätt väldigt många gånger. I en berättelse ska ju texten vidareföra en handling som i sin tur bär med sig en tanke.

När jag läser dikter på scen ser jag ju åhörarnas reaktion på en gång. Att lämna ifrån sig en text bara med bokstäver är lite läskigt, jag vet ju inte hur reaktionen blir, jag kan ju inte stå där och peka hur den ska uppfattas. Allting: betoningen, tanken, pauseringen, måste finnas där.