Etikettarkiv: Dystopiskt

Konstnären Simon Stålenhag designar Efter Stormen

Simon Stålenhag är aktuell med sina omslagsbilder till MIX Förlags Efter Stormen-projekt. Den svenska konstnären har på senare tid fått mycket uppmärksamhet internationellt för sina dystopiskt laddade retrofuturistiska målningar och illustrationer. Genom att införliva gammal svensk landsbygd med science fiction har han skapat en helt egen värld där robotar är vardagsmat i en annars nästan orörd natur.

Men Simon Stålenhag har flera strängar på sin lyra. Utöver konsten är han dessutom dataspelsdesigner och musiker, båda områden vilka definitivt har inspirerat hans retrofuturistiska värld som influerats mycket av just 80-talet. Tanken är att denna typiska tidsepok inte bara representerar samhället, utan även en fantasi och en framtidsvision som inte nödvändigtvis hade varit så långt borta om landets teknologiska utveckling hade fått fortskrida. Denna aspekt, mer än något, är vad som ger Simon Stålenhags målningar en verklighetstrogen och nästan postapokalyptisk känsla.

I sitt arbete med Efter Stormen har Simon Stålenhag återigen tagit fasta på 80-talsikoner, såsom GB’s glassgubbe och gamla radhuslängor, men också införlivat en mer modern känsla med nyare bilar och en plats som existerar i verkligheten.

Vill du veta mer om konstnären Simon Stålenhag?
Simon Stålenhags webbsida
Simon Stålenhags tumblr

Efter Stormen: Dystopi passar Caroline L Jensen som en varm och välanvänd handske

caroline_l_jensen 2 ccaroline andersson.
En sektledare som vill ta med sig så många människor som möjligt in i evighetens härlighet, det är vad Caroline L Jensens Efter Stormen-aktuella kortroman Slukhål handlar om. För oss berättar hon om dystopi, domedagstokar och sina överlevnadschanser vid en katastrof.

Precis som dina romanfigurer bor du så pass nära ett kärnkraftverk att du fått en larmradio. Är det här något man tänker på till vardags; att det SKULLE kunna hända en olycka så att radion börjar larma?
Precis när vi flyttade hit, bara ett par kilometer från Barsebäck, så blev jag lite skärrad. Dels av larmradion och dels av kaliumjodet, som de förra ägarna till huset lämnade vidare till oss och förklarade att man skulle ta om det ”smällde på verket”. Det kändes sådär lagom kul. Och visst, i början sneglade man väl på larmradion lite misstänksamt. Men eftersom den bara stod där, tyst och grå i en fönsterkarm, år ut och år in, så glömdes den bort.  Enda gången jag tänker på att jag bor nära ett kärnkraftverk är när vi är och badar i havet och har utsikt över det. Fast det är inte bara negativt. Det är lite fulsnyggt, på ett dystopiskt vis. Särskilt nu när det inte används längre.

Slukhål kretsar ju kring en domedagssekt och hur den försöker påverka människorna i sin omgivning. Hur kom det sig att du valde att skriva om just detta?
Alltså, min första tanke när vi fick uppgiften att skriva en valfri historia som kretsade kring en härdsmälta, var: ”YAY! MUTANTER FOR EVERYONE!” Skräck, och gärna monsterskräck, är alltid mitt förstaval. Men sedan fick vi instruktioner om att det fick vara mörkt och skräckigt, men att det måste vara realistiskt. Och i verkligheten så är religiösa fanatiker något av det läskigaste jag vet. Tanken dök upp nästan direkt: ”Tänk om det bodde några riktigt, riktigt instabila människor, väldigt nära verket. Domedagstokar. Hur skulle DE reagera när det smäller?” och på den vägen var det.

Vilken av dina huvudpersoner identifierar du dig mest med, och varför?
Albin och Elin. Albin för att vi, på gott och på ont, är lika envisa. Och så gillar jag att vara för mig själv, i min stuga i skogen, och ta hand om mina djur. Elin därför att jag har väldigt nära till min inre åttaåring. På sätt och vis identifierar jag mig med Sara också. Vem vill inte leda en sekt, liksom?

Om du, i likhet med personerna i Slukhål, hamnade i en katastrofsituation där du snabbt var tvungen att lämna ditt hem för obestämd tid – vilka fem saker skulle du först och främst ta med dig?
Handlar det om att evakueras till något bekvämt ställe, typ ett hotell eller hem till mamma, så:
– Min smartphone
– Min dator
– Min plånbok
– Mysbyxor
– Multiladdare
(Och så utgår vi så klart från att sonen, mannen, hunden och katten inte är SAKER och därför inte behöver vara med på listan.)

Handlar det om att behöva lämna huset The Walking Dead-style så:
– Yxa
– Hagelbössa
– Sovsäck
– Smärtstillande/antibiotika
– Tändare

Hur tror du att du själv skulle klara dig i en sådan situation?
I det första scenariot (evakueras till hotell): inga problem. Jag hade stuckit i samma stund som larmet gick. Får jag bara med mig människorna som betyder något + sakerna på listan så klarar jag mig utmärkt. Jag har en gång varit med om att mitt hem brann ner. Jag blev av med ALLT. På riktigt. ALLT. Inget klarade sig förutom morgonrocken jag svepte om mig när jag sprang ut för att överleva själv. Det var rätt kämpigt, men också en upplevelse som lärde mig att man inte behöver särskilt mycket prylar. Det mesta går att ersätta över tid.

I det andra scenariot (zombieapokalyps): som fisken i vattnet. Äntligen får man gå berserk, liksom.

Vad tycker du är mest utmärkande för en riktigt bra dystopi?
Det är viktigt att författaren kan gestalta riktigt tung uppgivenhet och förlamande maktlöshet hos ”den lilla människan”. Cormac McCarthys Vägen är ett lysande exempel på hur man gör det. Sedan måste det finnas ljusglimtar och skärvor av hopp som uppgivenheten och maktlösheten kan spegla sig i. 1984 är ett annat riktigt bra exempel. 1984 är och förblir världens bästa dystopi, alla kategorier.

Skriver du på något nytt nu?
Ja, jag är i redigeringsfasen med min fjärde roman, Demonologi för nybörjare, som kommer ut till hösten. Samtidigt skriver jag på råmanus till uppföljaren till den, Demonjägarna. Och så försöker jag få ihop en skräcknovell då och då. Utöver det spökskriver jag skönlitteratur, facklitteratur och bloggar åt andra. No rest for the wicked, som de säger.

Efter Stormen: Johan Ring om whisky, ödeläggelse och att vara den som stryker med först

140331-079-bonnier JOHAN RING
Nästa vecka lanserar Mix Förlag sitt nya projekt 
Efter Stormen (läs mer); en dystopisk romantrilogi som tar avstamp i en kärnkraftsolycka och utmanar gränsen för vad människan klarar i en katastrofsituation. Johan Ring bidrar med sin obehagligt realistiska kortroman Den mörka fläcken.

Du har ju själv bott i Oskarshamn – hur var det att fullständigt ödelägga just den staden i din kortroman?
Det var hur kul som helst! Jag har Oskarshamn väldigt nära hjärtat – jag gick i gymnasiet där, hade min första lägenhet där, mina föräldrar och min syster bor där. Så jag kunde verkligen visualisera hur stan skulle se ut när paniken drabbade den, det blev väldigt verkligt för mig. Det är en av sakerna som gjort det här projektet så kul för mig.

Hur kändes det att bo så nära ett kärnkraftverk? Var det något man konstant tänkte på, eller något man till slut vande sig vid och glömde bort?
Det blir en självklarhet. Verket ligger i ett mycket vackert läge ute på Simpevarphalvön, och är en av kommunens största arbetsgivare. Jag har själv jobbat där en kort period, och min pappa har jobbat där en stor del av sitt yrkesliv. Tack vare det har jag alltid haft god insyn i hur ett kärnkraftverk fungerar och hur det sköts. Precis som de flesta i Oskarshamn har jag aldrig känt mig orolig för en olycka, eftersom vi vet att svensk kärnkraft är den säkraste i världen.

En av dina huvudpersoner, Frank, är en våldsam och ganska obehaglig karaktär. Vad var det svåraste med att kliva in i en sådan roll och skildra honom inifrån?
Inspirationen till Frank kom ifrån gruppen Suicide’s låt Frankie Teardrop. Att skriva inifrån honom var en ganska obehaglig upplevelse, och det svåraste var att göra honom flerdimensionell: att inte bara göra honom till ett svin rakt av. Även kvinnomisshandlare hjälper ibland gamla damer över gatan. I Franks huvud är hans handlingar och hans världssyn helt rimliga och rationella, och det gällde att komma ihåg det när jag skrev honom.

Om du, i likhet med personerna i Den mörka fläcken, hamnade i en katastrofsituation där du snabbt var tvungen att lämna ditt hem på obestämd tid – vilka fem saker skulle du först och främst ta med dig?
Det FÖRSTA jag skulle se till att få med mig vore givetvis min familj, men om vi snackar saker:
1. Min mobil. Det må vara genant att erkänna, men jag är smartphoneknarkare, och där skulle jag kunna ha koll på omvärlden medan vi flydde undan katastrofen. Och jag skulle fylla den med så mycket musik att den nästan sprack.
2. Läsplatta. Kan inte fly utan böcker, så jag tar med hela e-boksbiblioteket!
3. Skor. Underskatta aldrig ett par rejäla skor.
4. Tändstickor. Jag var aldrig med i scouterna, men till och med jag vet att man ska ha med sig tändstickor.
5. En flaska bra whisky. För de där alldeles speciella stunderna.

Hur tror du att du själv skulle klara dig i en sådan situation?
Antagligen inget vidare. Jag är inte överlevnadstypen. Jag skulle bli den där killen som de andra äter upp först.

Vad tycker du är mest utmärkande för en riktigt bra dystopi?
Att den inte fegar ur. Att den löper linan ut och vågar visa vad som händer med oss när alla skyddsnät dras undan. Som Cormac McCarthy i Vägen.

Skriver du på något nytt nu?
Ja, jag håller på att avsluta min debutroman Fyra Minuter, som kommer ut på MIX Förlag i november. Jag ser verkligen fram emot det, den kommer att bli hur bra som helst.