Etikettarkiv: författarintervju

Fredagsintervju: Henrik Larsson

hlarssonMidvinternattens köld kanske är hård, men det är inget mot en dimmig höst. Glöm dig för en stund med verklighetsflykt, stulna författaridéer och skillnaden mellan fantasy och deckare. Henrik Larsson är författare och har skrivit serien om Krigarhjärta, plus ett par fristående noveller som är publicerade på MIX. Här berättar fantasygenrens egna sagofarbror om sitt författarskap, och varför vi bör läsa e-litteratur.

Du är främst känd som fantasyförfattare. Vad är det som är så tilltalande med just den genren?
Var ska jag börja? Jag skulle kunna babbla på i timmar om fantasy. Men om jag ska försöka peka ut varför fantasy är så speciellt för mig så är det nog helt enkelt för att det är den ultimata verklighetsflykten. När man ska börja med en ny fantasybok har man ingen aning om hur världen man kommer att slungas in i ser ut, och det blir upp till en själv att med hjälp av författarens ord måla upp alltihop. Väljer man en deckare vet man i princip exakt vad man får, och väldigt lite överlämnas till fantasin. Har mordet skett på en bensinstation så … ja, man ser det i princip omedelbart utan att behöva fantisera alls. Sen kan förstås andra böcker vara jättebra på grund av storyn och målande detaljer, jag läser långt ifrån bara fantasy, men fantasy är ändå det jag alltid återvänder till. Dålig fantasy kan vara nere i de djupaste dalarna, samtidigt som bra fantasy kan nå toppar som mer verklighetsförankrad skönlitteratur har svårt att konkurrera med.

Både din romansvit Krigarhjärta och e-novellerna som du gett ut hos MIX utspelar sig i samma universum. Hur föddes idén om Livgård och intrigerna där?
Livgård målades upp samtidigt som jag skrev Krigarhjärta. Från början var det bara relationen Erik & Vanja (huvudpersonerna i Blodsarvet) som fanns i mitt huvud. Sedan visade det sig vara mycket mer än så. Jag tänker sällan ut någonting i förväg innan jag börjar skriva. Jag tycker att det begränsar min fantasi och känsla.

Novellerna om Livgård publiceras endast i e-format. Hur ser du på digital litteratur i övrigt?
Jag är lite kluven. Tidigare hörde jag till den ansenliga skara som är tvungen att ha en RIKTIG bok i näven för att kunna läsa. Men det handlar bara om vana. För ett par år sedan tvingade jag mig till att läsa några böcker på läsplatta, och efterhand vänjer man sig. Numera har jag svårt att hitta fördelar med RIKTIGA böcker. Särskilt pocketböcker tycker jag börjar kännas förlegade. De har fått en ”slit och släng”-natur, och varför behöver vi egentligen slösa papper på något vi ska läsa och sedan slänga som dagstidningar? Jag tycker inte om det, böcker är värdefulla. Jämfört med en pocket är en e-bok faktiskt bättre på alla punkter. Inbundna böcker har jag dock svårt att inte tycka om. Kanske är det också en vanesak, men inbundna böcker behandlas i alla fall bättre i förhållande till sitt värde.

9789187671692

Din hemsida fokuserar mycket på skrivtips. Vad fick dig att börja med det?
Det beror främst på att jag får så många frågor av folk som vill skriva, men som inte kommer igång för att det känns för stort och svårt. Jag tycker att de flesta ”så skriver du”-kurser är för krångliga. Särskilt komma igång-biten. Att börja skriva är bland det lättaste i världen. Penna & Papper – skriv. Jag försöker bara hjälpa folk genom att berätta om hur jag själv gör.

Är du aktuell med något nytt?
Novellserien är inte avslutad ännu, så den får man väl säga är aktuell även om det inte direkt sprutar noveller ur mig för tillfället. Jag har varit sjuk under en lång tid så det har varit snålt med både fantasi och produktivitet. Nu börjar jag dock äntligen komma på banan igen. Jag har en ny bok på gång på MIX, men något utgivningsdatum har jag inte ännu. Förhoppningsvis kommer den 2016.

Nämn ett verk du önskar att du skrivit?
En lustig historia: När jag läste Den mörka materian av Philip Pullman kändes det nästan som att jag hade skrivit den. Det var en märklig känsla som höll sig genom hela trilogin. Det var som om denna story redan fanns inom mig, och att Philip Pullman hann stjäla alltihop innan jag ens hittat det själv!
Senare tipsade jag min mor om böckerna för att jag gillade dem så mycket, och när hon hade läst ut dem frågade hon om det ändå inte var jag som hade skrivit dem under pseudonym (det här var innan Krigarhjärta hade kommit ut, och jag hade inte nämnt ett skvatt för någon om min egen känsla). Hon kunde dock inte svara exakt på varför hon frågade det. Det bara kändes så, sa hon.
Förmodligen bara trams alltihop, och även om det faktiskt fanns ett liknade frö inom mig så är chansen liten att det skulle ha vuxit till ett sådant mästerverk som Den mörka materian faktiskt är. Men om jag önskar att jag verkligen hade skrivit de böckerna? Ja tack!

Fredagsintervju: Lina Forss

Lina Forss skriver välskriven erotik utan de gamla vanliga unkna könsrollerna. Nu är hon aktuell med en ny erotisk novell på MIX, om den stökiga punkbruden Maja och den uttråkade karriärskvinnan Stella som möts på Facebook – ett möte som slutar i maktspel och ångande hett sex i ett hamam.

forss, fredagsintervju
Berätta lite mer om din senaste novell Gyllene snittet!
Jag gillar att den är lesbisk, men det är ju inte själva grejen. Två uttråkade människor med supersmarta snabba hjärnor träffas och har suveränt sex. Kön och genus är oviktigt. Jag skriver ALLTID in ett HBTQI-perspektiv i mina texter, med en självklar automatik. För det är jag jättestolt, utan att ens vara HBTQI. Eller som min trettonåriga dotter sa:

– Varför behöver man ens komma ut som nåt? Är man inte det man är?

Du har skrivit romaner för vuxna, en serie för unga vuxna och nu två erotiska noveller hos MIX förlag, hur kom det sig att du började skriva inom den genren?
Jag vill alltid testa nya saker och hade en historia för vacker att inte berätta i mina byrålådor. Den råkade vara häftigt erotiskt. Jag är inte blyg. Jag förstår mig ganska dåligt på gränser, andra än sådana som är till för att skydda människor från krig, våld, hot, osämja och skada. Och barn från ont.

Vad är ditt förhållande till erotisk litteratur?
Eftersom jag ganska tidigt hade läst ut alla Kitty-böcker och B. Wahlströms hästböcker, återstod Sagan om ringen och mammas bokhylla. Varvade som 13-åring sjuttiotalsfeminism med det nya snaskiga åttiotalets tantsnuskdrottning Jackie Collins. Men jag blev alltid galet frustrerad! Hon byggde upp till en häftig spänning och så hände det vanliga, folk låg och så var det färdigt. Så jävla tråkigt. Det måste kännas att skriva erotik, precis som när man skriver annan litteratur – för hur ska annars läsarna kunna tro på det?

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Ja, en tungt researchad roman om nazism och fascism, en heterosexuell veckotidningsnovell med lyckligt slut och en hemlig serie.

Fredagsintervju: Kadi Viik

Kadi Viik är hederspristagaren i MIX förlags och SF-bokhandelns novelltävling 2013 som med sitt bidrag Biogruvan beskriver en värld där gränsen mellan rätt och fel alltmer suddas ut. Dagens fredagsintervju handlar bland annat om politik i litteraturen, att få fabulera fritt och vad den estniske genbankschefen en gång sa.

kadi

Du har tidigare nämnt att du alltid skrivit mycket i ditt arbete, till exempel rapporter, analyser och remissutslag. Hur och när kom det sig att du började skriva skönlitterära texter?
Efter att ha jobbat som tjänsteman i många år, bland annat för FN och den estniska regeringen, så började jag längta mer och mer efter en förändring i mitt liv. Mitt arbete kändes väldigt meningsfullt – jag arbetade med mänskliga rättigheter – men också väldigt motigt. Dels handlade det om att jag ville prova ett annat sätt att påverka, dels om att såsa runt i pyjamas istället för skavande kavajer. Jag har också alltid varit en passionerad läsare, litteratur är mitt sätt att stå ut. Så jag sade upp mig och sökte till en kurs i kreativt skrivande. Nu läser jag vidare på Ölands folkhögskola. Det går väldigt mycket upp och ned. Ibland känner jag mig verkligen fri att fabulera och fri från krav på vattentäta källhänvisningar och stringenta argument. Ibland känns det som om jag borde återgå till att författa rapporter. Vilket jag har den stora lyckan att få göra med jämna mellanrum, då jag måste försörja mig också.

I din novell Biogruvan skapas en situation där mer bemedlade människor är de som har råd att ändra sin bioprofil och på så sätt göra sig perfekta, något som påverkar saker som barnafödandet och valrörelsen inför det stundande valet. Hur tänker du kring den politiska undertonen i novellen?
Idén fick jag när jag hörde den estniske genbankschefen säga att varje est borde förses med ett personligt genchip så att deras hälsorisker lättare skulle kunna bedömas. Han menade inte ett fysiskt chip under huden, utan en hälsoprofil i en digital databas. Jag kollade även upp vilka databaser som redan finns – bara i Sverige finns runt 600 biobanker, till exempel i PKU-registret förvaras blodprov för alla barn födda efter 1975. Då arbetade hjärnan redan för högtryck. Hur skulle en total kartläggning påverka människors integritet? Vad kan man göra med sådan information? Hur påverkar det maktbalansen i samhället? Och relationen mellan enskilda människor? En massa spännande etiska och moraliska frågor uppstår här. Att förebygga sjukdomar och främja hälsa låter så positivt, men vill vi egentligen veta? Och är vi beredda att ta risken att andra kanske vill veta?

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Ja, jag skriver på ett längre manus om kön, könsidentitet och kärlek. I grund och botten är det en ganska enkel kärlekshistoria som kompliceras något av att den ena parten i kärleksrelationen är en transkönad ”50-talsman” med rätt stereotyp uppfattning om kön och sexualitet, medan den andra är en feminist som dras till det gränsöverskridande och androgyna. Det är tänkt att bli en roman. Jag arbetar ganska långsamt med att mejsla fram scen efter scen och jag hoppas bli klar innan jag går i pension.

Vad läser du just nu?
Jag läser alltid typ tio böcker parallellt, eftersom läsandet för mig är så luststyrt. Ibland känner jag för poesi runt klockan fem och för prosa halv sex. Då måste man läsa parallellt. Facklitteratur är också roligt. Om jag ska lära mig något nytt – som att föda barn eller anlägga en trädgård – börjar jag alltid med att läsa på om ämnet. Så just nu läser jag Himmel över London av Håkan Nesser, Tiden second hand av Svetlana Aleksijevitj, noveller av Bruno Schulz, Twist av Klas Östergren, en instruktionsbok i yoga, Virginia Woolfs dagbok…

Här kan du köpa Kadis novell Biogruvan!

Fredagsintervju: Caroline L Jensen

Hon har minst sagt haft fullt upp på sistone: bara i oktober har hon kommit ut med en roman, en novellsamling och en MIX-novell – och hunnit med en flytt. Hennes uppmärksammade debut Champagneflickan kom ut 2008 och handlade om hennes tid som strippa i Köpenhamn, sedan dess har hon hunnit skriva flera romaner och noveller inom skräckgenren. Låt oss presentera Caroline L Jensen, Sveriges nya skräckdrottning enligt Malou von Sivers!FOTO Malin Falk

Hos oss på MIX är du aktuell med romanen Demonologi för nybörjare, en filosofisk fantasyberättelse med mörk humor där vi får följa vaktmästaren Isak på hans resa för att träffa Satan och förhindra apokalypsen. Varför är det så roligt att skriva om helvetets nio kretsar?
Religion i allmänhet och kristendomen och dess figurer i synnerhet har alltid fascinerat mig. Och det räcker att öppna Bibeln, läsa de första fem sidorna, för att inse att det finns material till stor komik i den luntan. Både i min tidigare roman Fru Bengtssons andliga uppvaknande och nu i Demonologi för nybörjare har lockelsen varit att plocka just befolkningen från himmel och helvete och släppa ner dem här, bland kräftskivor, dagishämtning och luftgitarrspelande unga män. För att liksom se vad båda sidor tar sig till när de stöter på varandra. Sedan är ju helvetet (mest, men också himlen) fantastiskt fantasieggande som plats betraktad och att få skriva en roman som till stor del utspelar sig där var alldeles underbart, för trots att jag har följt Dantes version av hur infernot ser ut, så hade jag ändå full frihet i mina beskrivningar på ett sätt man inte har när man skriver om valfri plats på jorden.

Du har tidigare skrivit en novell till Efter stormen-projektet och har precis kommit ut med en ny novell, Ser dig, i vår serie av nattlägesnoveller. Hur är det att skriva på det sättet, alltså parallellt med andra författare som ges samma utgångspunkter?
Det har varit utmanande men väldigt roligt. Jag trodde att jag skulle få problem just eftersom texterna är ”beställda” och att det skulle sätta käppar i mitt inspirationshjul, att inte få hitta på hej vilt själv, men så blev det inte. Snarare kunde jag ta till mig ramarna och förutsättningarna och bli inspirerad av att de fanns. Jag gillar att testa nya saker över huvud taget, och skrivandet är inget undantag i det fallet. Slukhål och nattlägesnovellen var båda exempel på saker som ingen har gjort förut, och jag är alldeles för mycket en sucker för sådant för att tacka nej till att vara med.

MIX förlag är ju numera ett heldigitalt förlag – hur ser du ditt eget förhållande ut till e-böcker och digital litteratur?
Jag har precis flyttat, så just nu är det bättre än någonsin. När jag gick där och släpade på mina 2000+ pappersböcker kände jag att det här med läsplattor nog faktiskt är alldeles mycket mer toppenfantastiskt än jag någonsin har förstått. Jag tycker att båda har sina fördelar och läser väl ungefär 50/50 av pappersböcker och e-böcker.

Sist men inte minst, har du något tips på bra halloween-läsning?
Så klart! För barnen tycker jag att man kan läsa Den elaka vikarien av Anders Fager. Alla andra ska naturligtvis läsa Demonologi för nybörjare. Får man inte nog av det så har dessutom alla mina tidigare e-skräcknoveller nu också getts ut i en samling (på papper) Rovdjur – samlade skräcknoveller. För den som vill ha lite mer lågmäld skräck vill jag rekommendera en gammal klassiker – Skruvens vridning av Henry James, som är ett exempel på långsamt krypande fasa när den är som allra bäst.

 

Fredagsintervju: Hannele Mikaela Taivassalo

HMTaivassalo i HelsingforsFinlandssvenska Hannele Mikaela Taivassalo har fått stort genomslag i sitt hemland, och 2008 mottog hon det betydande litterära Runebergspriset för sin roman Fem knivar hade Andrej Krapl. Vi på MIX är stolta över att nu få ge ut hennes suggestiva novell Dagen svalnar: en miniatyrdystopi där tiden, världen och personerna stannar, stelnar och fryser fast.

I början av novellen har du med ett citat från inledningen av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, ett citat som sätter tonen för resten av din berättelse. Fanns det ytterligare något verk du inspirerades av när du skrev Dagen svalnar?
Faktiskt, gällande just den här novellen inspirerades jag för ovanlighets skull av en hel del litteratur. Normalt brukar jag inte hitta direkta trådar som löper till annan litteratur, men här väcktes lusten av nämnda Lagerlöf (Hommage à Lagerlöf!), men även av en viss sorts Edgar Allan Poe-stämning; alla mina drömmar om halvt obebodda, gamla hus som gömmer någonting. Och faktiskt är novellen också hemskt inspirerad av en skrämmande underton i en annars rätt realistisk novell av Peter Sandström (finlandssvensk författarkollega, läs!). Någon kanske dessutom känner igen de stulna orden i titeln också, det poetiska arvet, hmmm – men det lånet handlar mindre om stämningar och tematik och mera om desperation, längtan och ordens makt …

Hur börjar du vanligtvis med en text?
Det är hemskt olika, ofta är det en liten retning som sätter igång allt: en stämning, en känsla, en bild eller en röst. En tanke eller impuls som stör mig, som jag vill få tag på. I Dagen svalnar var det rätt mycket platsen, stället som huvudpersonen kommer till som satte igång allt. En plats där tiden nästan stannat, och stannar, en plats som verkligen känns, tar över. Ett hus genomsyrat av minnen, också av förträngda minnen, människor.

I Dagen svalnar skapar kylan och den svavelstickande luften utanför ett yttre hot som blir allt mer påtagligt ju längre tiden går, men trots faran infinner det sig något slags lugn hos de på gården. Är det en sorts försvarsmekanism som slår fel eller hur tänker du kring det?
Jag tänkte hemskt mycket på just den sortens obehag: att veta att allt går utför, att allt rämnar, och att man istället för att råka i panik då fryser till is. Det mardrömslika är ofta just så: Du borde springa. Men du står kvar.

I bokbloggen Bokhoras recension av din roman Fem knivar hade Andrej Krapl stod det att romanen givit recensenten David Lynch-vibbar. Som Twin Peaks-fantast älskar jag det krypande obehaget och de absurda inslagen som jag accepterar utan att ifrågasätta, saker jag tycker mig hitta även i Dagen svalnar. Hur gör du för att bygga upp sådana stämningar?
Ah, just allt det jag älskar: Twin Peaks, det krypande obehaget och det absurda som är/blir det normala! För mig är stämningar hemskt viktiga, och språket, och det är väl delvis just i språket som jag bygger stämningarna: att hitta ett språk för den plats och den känsla man skriver. Men också detta: att den värld man skapar är helgjuten, sömlös, och en alldeles egen värld. Och att den har sin egen logik och sina egna villkor. De konkreta detaljerna, lukterna och det man ser skapar världen – men samtidigt kan man i hur man använder detaljerna och det konkreta också skapa en förskjutning av verkligheten. Just de här förskjutningarna, gråzonerna, det drömska, är det som lockar mig mest av allt.

Fredagsintervju med Johan Frick

Foto: Cecilia Cromnow

Johan Frick är mannen som gick från SF-bokhandeln via författardrömmar till publicering. En klassisk segerresa som bara stiger uppåt och vidare mot horisonten. Nu släpper vi hans novell Kepler Boulevard.

Kepler Boulevard är en blandning av noirdeckare och rymd-scifi, och du sysslar själv med swingmusik vid sidan av. Varifrån kommer denna fascination för noir och jazz?
Den har funnits väldigt länge. Jag har alltid gillat den där epoken, 20- till 50-talet, och jag har dragits till sånt som är präglat av den tidens estetik. Från början handlade det väl mest om sentida efterbildningar, och sådana finns det ju gott om – ta en film som Blade Runner, och hela cyberpunken, det är skruvade versioner av 40-tals-noir alltihop. Snart började jag ju läsa Chandler och se gamla svartvita filmer och så, men jag tror nästan att de skruvade, sentida versionerna är de som gjort starkast intryck.

Vad skriver du först i en ny berättelse?
Det gäller att hitta ett anslag, en ton som bär. Ibland är det inledningen – så var det med Kepler Boulevard, där skrev jag hela öppningen i ett svep en sen natt när jag kom hem efter en utekväll. Ibland hamnar det en bit in i berättelsen, ibland blir det bortklippt när det tjänat sitt syfte.

Du arbetar idag på SF-bokhandeln, en specialistbokhandel för science fiction, fantasy och skräck som funnits sedan 70-talet: hur mycket tror du att detta har påverkat och inspirerat dig? Skrev du innan du började jobba där?
Jag har skrivit i hela mitt liv och publicerade science fiction-noveller i fanzines i mycket unga år. Sedan kom en period när jag kände viss mättnad på fantastik, men när jag drog igång SF-Bokhandeln i Göteborg blev det en nytändning för mitt intresse. Det kom så mycket nytt bra inom våra genrer i början av tjugohundratalet, och det i sin tur blev en nytändning för mitt fantastikskrivande. Allt börjar ju med läsning.

Så som världen existerar i Kepler Boulevard: är det så du tänker dig världen till slut? Att vi når så långt i utvecklingen att vi hamnar i rymden och därför behöver söka oss bakåt till en svunnen tid, söka våra rötter – eskapism istället för framåtsträvan?
Nä, det är knappast så jag tänker mig vår egen världs framtid. Kepler Boulevard utspelar sig inte i vår framtid utan i en alternativ tidslinje där historien tog en annan vändning i början av 1900-talet, där det satsades på rymdfart mycket tidigare än hos oss. Och visst handlar det om att söka sina rötter, men jag skulle inte kalla det eskapism – snarare en längtan till det ursprungligt mänskliga i all dess sjaskiga glans efter en lång tid präglad av steril, hyperrationell teknokrati. Vilket är förståeligt men problematiskt: det är trassliga rötter och de är ymnigt vattnade med blod.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Den står i biblioteket i The Dreaming. Bara att fråga Lucien!

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Jodå, jag skriver på en ny novell i samma värld som Kepler Boulevard och föregångaren Port Michèle, en space opera-historia om rymdskeppspiloten Valentina Cruz. Och fler kommer det att bli. Var och en är en fristående, avslutad historia, men de har en gemensam bakgrund som blir klarare ju fler man läser.

Nästa vecka gästInstagrammar Johan Frick hos oss på MIX. Från och med måndag kan du ta del av hans vardag på vår Instagramsida: Följ Johan och MIX på @mixforlag

Fredagsintervju med Kringlan Svensson

kringlanKristoffer Kringlan Svensson är komikern, radioprataren, programledaren och författaren som få har kunnat missa: ständigt nya projekt, ständigt aktuell. I juni kommer hans novell Den nya arbetsplatsen.

Varifrån kom idén till din novell Den nya arbetsplatsen?
I flera år hade jag gått med två ganska luddiga scener i huvudet som jag inte visste vad jag skulle göra av. Den ena var en människa som försökte skoja genom att gömma sig under en trappa och sen blev kvar där. Den andra scenen var ett gräl om en meningslös formulering på en skylt. När jag skulle skriva novell så skapade jag en historia som gjorde det möjligt att använda båda scenerna.

Vad skriver du först i en ny berättelse?
Först skriver jag ner allt som ska hända i punktform, sen skriver jag själva texten från början till slut. I den här berättelsen var slutet det svåraste. Det var det sista jag kom på, men också det bästa i hela novellen. Så när jag väl hade bestämt slut var jag tvungen att skriva om novellen så att slutet verkligen blev ofrånkomligt.

Huvudfiguren i din text har en tendens att trassla in sig i svårkontrollerade situationer, med stora problem att nysta upp i röran. Tror du detta är vanligt på arbetsplatser: att folk hellre väjer undan än ”sabbar stämningen”?
De flesta lögner jag använder mig av är helt oskyldiga, bara till för att förenkla olika sociala situationer. Jag säger att jag inte har tid när jag inte har lust, och så vidare. Det här känner säkert alla igen och vi uppskattar våra sociala system alldeles för mycket för att hålla på att syna varandras bluffar. I novellen får alla smålögner konsekvenser, men det tror jag är rätt ovanligt på arbetsplatser.

Du är ju extremt mångsysslande, hur har du tid att förverkliga alla dina projekt?
I perioder jobbar jag väldigt mycket, men mesta tiden ligger jag bara på min soffa med ett anteckningsblock och skriver upp olika idéer. Det är ganska slappt och lågintensivt.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Jag läste nyss P-O Enquists Livläkarens besök och var konstant underhållen och imponerad. Det är verkligen en perfekt roman. Det går bara att jämföra med en lång felfri pianokonsert där varje tangentnedslag, varje val är rätt och inget skorrar. Förutom att det är betydligt mer imponerande att skriva en flera hundra sidor lång roman på det sättet. Sen innehåller den ju också bilder av det danska hovlivet som är omöjliga att göra sig fri från efter att man läst den. Det vill man heller inte.

Vad händer i sommar?
Jag kommer att göra ett radioprogram, Quizza med P3 ihop med Nanna Johansson. Vi släpper också en roman till hösten. Annars ska jag vara ledig, driva runt i Malmö och Köpenhamn tänker jag.

Nästa vecka gästInstagrammar Kringlan hos oss på MIX. Från och med måndag kan du ta del av hans vardag på vår Instagramsida: Följ Kringlan och MIX på @mixforlag

Fredagsintervju med KG Johansson

KG Johansson

2013 vann han MIX förlags och SF-bokhandelns novelltävling, och det är nog få inom science fiction-kretsar som inte känner till hans namn. Likaså om man rör sig i musiksvängen. Eller så känner man helt enkelt till honom ändå, med tanke på den mängd böcker han skrivit genom åren. KG Johansson, mina damer och herrar.

Varifrån fick du idén till Våldets förbund?
Det vet jag tyvärr inte. Åtminstone för mig är det oerhört svårt att säga varifrån idéer kommer – alltså de där ”avgörande ögonblicken” när nånting står klart. Det hårda arbetet, sånt som huvudpersonernas namn och personligheter, att utforma ”ploten”, handlingen, hitta vändpunkterna, allt det där är oftast lättare att få fatt på och hålla fast. Men just grundidén, den tändande gnistan som var tanken på Noas ark, hur går det till? … Jag vet inte. Kanske hade det att göra med att föreställa sig hur det kunde ha varit på arken. Här vill jag tala om att jag inte är troende och inte tror att arken någonsin har existerat. Men det är ändå en fascinerande miljö. Antagligen lekte jag med tanken på hur det skulle ha kunnat vara. Eller nånting i den vägen – och så såg jag nånting för mig, kanske hur de rusar uppför en trappa, kanske solnedgången. Kanske Ardas brinnande blick. Nånting sånt.

Är berättelsen om Noa något som ligger dig varmt om hjärtat? Ämnet har definitivt varit aktuellt på senaste tiden, med Noah-filmen som nyligen visades på biografer runtom i världen, och precis som din text är även filmen ganska brutal. Har du sett den och blivit inspirerad?
Nej, berättelsen om Noa och arken ligger mig egentligen inte särskilt varmt om hjärtat. Men det finns ändå en viss kraft i bibliska historier. Många av dem är minst lika fascinerande som arken; jag läste om Paradise Lost för något år sedan och slogs av vilket fantastiskt universum Milton skapade utifrån syndafallet. Plus att kristendomen är en del av vår kultur, åtminstone för sådana som jag, som växte upp medan det fortfarande fanns morgonsamlingar i skolan … The horror … Vad gäller Noah-filmen hade jag inte en aning om den när jag skrev novellen. Mix köpte den (då under min blekt vitsiga titel Arkeologi) i slutet av januari. Vid det laget hade jag aldrig hört talas om filmen. Det var någon gång under andra redigeringsrundan eller så, i slutet av april kanske, som jag plötsligt läste om filmen på IMDB och tänkte, lämpligt nog, exakt de här orden: Holy shit. Senare gick jag och såg filmen med en kompis. Både han och jag var entusiastiskt oimponerade. Snygga bilder, fånig historia.

Våldets förbund är som sagt en ganska brutal skildring och dessutom en helomvändning av en tidigare välkänd historia, men novellen handlar också om den starkares överlevnad och risken att bli det man kämpar mot. Vad hade du främst för vision med denna text?
För några år sedan läste jag en bok, tyvärr minns jag inte titel eller författare, som hette något i stil med ”Guds historia i Gamla testamentet” och som alltså handlar om vad Gamla testamentet säger om gudens utveckling. Det är ju ingen snäll gud. Bara historien om arken: ”oj, jag gjorde fel, det blev lite tokigt – ska jag ta på mig ansvaret? – nej, jag har ihjäl allihop i stället”. Eller Abraham som väntar i ett hundratal år på att få en son och sedan får order att offra honom: en av de få skenavrättningar där det är bödeln som drabbas. Och så vidare och så vidare. Så om det nu är en sådan gud vi har att göra med i historien om arken, hur ställer sig den guden till våld? Det finns sådana frågor i novellen, liksom, mycket riktigt, risken att bli det man kämpar mot … Om du stirrar tillräckligt länge ned i avgrunden stirrar avgrunden tillbaka och den som kämpar mot monster kan själv bli ett. Allt det där … Frågorna finns i den här novellen, men inga uppenbara svar. Mitt gamla favoritcitat från Mark Twain, även det ur minnet: ”If you want your work to last forever, and by forever I mean about a hundred years, you must not overtly preach but covertly preach.” Så jag försöker undvika att ha någon agenda – i alla fall på ytan. Det som intresserade mig mest var ändå själva grundidén: Om det här verkligen skulle ha hänt, hur skulle det ha varit ombord på det där schabraket? Dunklet? Gnisslet och knakandet? Den kvävande stanken av gödsel? Och så vidare.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Ekonomiskt sett? Harry Potter-serien. Mer … konstnärligt sett? Många! Alla mina gamla favoriter: Boris Vians Dagarnas skum, Thomas Manns Doktor Faustus, alla Borges noveller. Anna Karenina. Middlemarch. Allt, faktiskt, allting av Thomas Pynchon och Donna Tartt. Och några lite nyare favoriter: Karen Russells noveller, ”James Tiptrees” (egentligen Alice Sheldon) noveller. Och Emily Dickinsons dikter, och Eliot, Shelley, Blake … Att vad? Förlåt. Jag förstår. Ingen fara. Jag slutar där. Okej. – Sa jag The Tempest?

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Numera tycks jag alltid göra det, ja. Nu har jag i flera år varit så priviligierad att jag har kunnat livnära mig på att skriva och översätta. Det brukar stå i läroböcker om skrivande att den som arbetar med sånt tränar upp sin förmåga att få idéer. Jag börjar tro att det är sant. Hundra eller tusen frön till idéer fladdrar förbi varje dag, men har det gemensamt med spermier att bara en på miljonen får utvecklas färdigt. De andra 999 999 försvinner till idéernas limbo, där de fladdrar omkring med bruten vinge eller krälar i stoftet på jakt efter någon som vill befrukta dem … ensliga skrin hörs eka mellan de taggiga bergen, ömkliga som spädbarn, skrämmande som lejonets rytande och den ylande vargen … Vad jag skriver på? Närmast på gång i pipelinen är en roman om utomjordiska besökare som beter sig obegripligt, bör komma på Wela om några månader; en novellsamling på Eskapix är på gång i höst; en pjäs till Teater Trixter i Göteborg är under arbete; uppföljaren till boken om obegripliga besökare har redan börjat picka på min hjärna som en envis hackspett (den kämpar för att hålla sig borta från idéernas limbo – de obeskrivliga vrålen väcker mig, hålögd och kallsvettig, om nätterna); och en lärobok i musikhistoria; två läroböcker om elgitarrspel; en erotisk roman under … Va? Förlåt igen. Ja, okej. Ursäkta. Nej nej, jag är klar. Visst. Absolut. Tack så mycket. Tack.

Nästa vecka gästInstagrammar KG Johansson hos oss på MIX. Från och med måndag kan du ta del av hans vardag på vår Instagramsida: Följ KG och MIX på @mixforlag

Johansson_valdets_forbund Johansson_Innan_himlen_faller_9789186845742