Etikettarkiv: intervju

Fredagsintervju: Madeleine Bäck

MadeleineBack_LOW

Utöver att vara författare på natten och vd för tidningsbyrån A4 på dagen, är även Madeleine Bäck en av författarna till MIX Förlags smsnoveller. De två novellerna, erotikberättelsen Gothia Gigolo och spökhistorien Monstermonster, släpptes i samband med bokmässan i Göteborg, där de även utspelade sig. Den här veckan gästar hon Fredagsintervjun och berättar om konsten att skriva smsnoveller, hur riktiga böcker luktar och vad ett bokmässeragg kan leda till.

Hur var det att skriva en följetongsnovell?
Väldigt intressant. Lite som poesi, om jag ska jämföra. Jag fick tänka mig att varje enskilt ord var viktigt. Varje enskilt sms. Försöka känna in hur budskapet skulle träffa läsaren. Sms blir väldigt intimt och det går att jobba med ett direkt och personligt tilltal. Meningen var också att novellerna skulle nå fram i bruset som läsaren befinner sig i på mässan. Då behövde de en viss skärpa. Jag och de andra sms-författarna, Anders Fager och Jenny Lundin, coachade varandra för att hitta rätt.

Hur ser du på digital litteratur i övrigt?
Jag älskar all litteratur oavsett publiceringsform. Men formen måste samspela med innehållet. Korta novellformat är exempelvis perfekt att läsa i telefonen, tycker jag. Särskilt fiffigt är det när formatet är tidsmärkt så jag ser hur lång tid det tar för mig. Hinner jag på pendeltåget hem? Men hela böcker vill jag oftast ha tryckta. Det finns ett taktilt liv i papper och trycktekniker som inte går att återskapa digitalt. Och trycklukten! Mmmm.

Hur föddes idén och strukturen på novellen Gothia Gigolo?
Ja om jag kunde säga hur idéer föds, då vore jag stormrik. Men som så ofta för mig börjar det med ett ”Tänk om…”. I det här fallet tänkte jag på om bokmässeraggandet togs till en nivå förbi mingel och även Tinder. Om man kunde beställa ragg på samma sätt som sms-novellerna, hur skulle det bli? Och vad skulle boknördar önska sig? Boksex, så klart! Strukturen tänkte jag fram genom att man helt enkelt får följa huvudpersonen, gigolon, till sina kunder på Gothia Towers.

Vilken genre tycker du bäst om att skriva i, och varför?
Genrelitteratur är ett intressant begrepp tycker jag. För mig är en text bra, punkt. Oavsett etikett. Men ska jag välja i det som kallas genre så är det skräck. Det är den genre som säger mest om vår samtid, om våra mörkaste rädslor och hemligaste drömmar. Och jag gillar att krypa under folks skinn.

Back_Gothia gigolo_utan

Är du aktuell med något nytt snart?
Mars 2016 romandebuterar jag på Natur & Kultur förlag med Vattnet drar, första delen i en rysartrilogi för unga vuxna (YA). Där får ni följa med till min hembygd Gästrikland, till dess landsbygd och möta de unga som blir kvar. Jag skriver om ett Sverige som spricker, blandar nu och då, fakta och fiktion, tusenåriga sägner, naturmagi och skräck. Alla vill självklart läsa.

Var du på bokmässan? Om ja, vad var det roligaste? Om nej, vad gjorde du istället?
Ja. Roligast är som alltid att träffa alla kollegor och knyta nya kontakter. Bokmässan är fantastisk, men helt och fullkomligt utmattande.

Nämn ett verk du önskar att du skrivit?
Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter. En gästrikekollega och gudabenådad författare. Hennes berättelse tangerar järnets historia, precis som min trilogi gör. Men hon fokuserar inte på de arbetande männen utan karvar omsorgsfullt fram kvinnornas historia. Det hårda livet bland trasmattor och snoriga barn. Arbetarkvinnornas historia. Det är helt lysande.
Plus: Allt av Torgny Lindgren, min största idol. Och så Fifty Shades of Grey-serien – den mest hatade, älskade, bespottade och hyllade bokserien på länge. Så otroligt kul att skriva något som ger sådana svallvågor i bokvärlden.

Fredagsintervju: Anders Fager

 

Foto: Kalle Assbring

Foto: Kalle Assbring

Under Bokmässan i Göteborg den 24-27 september lanserar MIX Förlag ett helt nytt sätt att läsa: smsnoveller i följetongsformat. I dagens fredagsintervju träffar vi inte bara författaren till en av dessa noveller, utan även mannen där idén föddes. Anders Fager är författare och svensk spelkonstruktör. Läs mer om hans syn på rollspel, tramsig litteratur, Stockholms undergång, och hur man får dårar att skylla saker på en.

Din nyskrivna novell Bonniers hemlighet är en av de som kommer att fungera som SMS-följetong under Bokmässan nu i helgen. Hur kom du på idén att skriva en novell i sms-form?
Allt började faktiskt som en idé för att få ut information under en stor militär övning. Sen satt jag med en teknik och tänkte ”hrm… det går nog att berätta en historia i det här formatet”. Nu när vi gjort de här korta texterna så kommer frågan hur och om man kan göra en längre text. Och vad för slags historier formatet lämpar sig för.

Vad behöver man tänka på som författare till en smsnovell? Vad finns det för hinder, och kan man använda dem till sin fördel?
Man behöver ha ett excellark att skriva i. Varje stycke får bara vara 160 tecken så man får rigga upp en formel som räknar tecken åt en. Sen är det bara att skriva.

Fager_Bonniers hemlighet_utan

Tidigare under din karriär har du bland annat ägnat dig åt svenska rollspel. Kan du se någon likhet i hur du skriver dina böcker och dina rollspel? Hur förhåller du dig till den tänkta läsaren och spelaren i det olika fallen?
Jag skriver med helt olika röster beroende på om det är ett spel eller en bok, även om det riktar sig till samma konsument. Det är helt enkelt olika format. I bokform är jag ofta väldigt poetisk och impressionistisk på ett vis som inte lämpar sig i en regelbok. Regelboks-jag är mer dryg och övertydlig och lite tramsig. Tycker mycket illa om böcker som är tramsiga, däremot.

Är du på bokmässan i år? Om ja, vad ser du mest fram emot? Om nej, vad gör du istället?
Ja. Från torsdag till söndag. Roligast blir att få släppa min nya bok. Kaknäs Sista Band handlar om Stockholm efter katastrofen. Den är spännande, sorglig och lite otäck. Alla som älskar Stockholm, eller vill se Stockholm gå under, borde läsa den.

Och slutligen, vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Uppenbarelseboken. Tänk vad många dårar som skulle skylla saker på mig.

Måndagsintervju: Wilhelm Agrell

Agrell 1I romanen Affeland hamnar den svenska killen Marcus i den svenska truppen i Afghanistan innan han riktigt hinner tänka efter vad han egentligen själv vill. I den mån han kommer i kontakt med själva kriget är det långt mer komplicerat än actionfilmernas världsbild av gott och ont. Och det märks att Wilhelm Agrell, som till vardags är professor i underrättelseanalys, verkligen vet vad han skriver om – han har själv varit på plats i Afghanistan och sett kriget med egna ögon.

Jag vet att du har intervjuat flera svenska soldater som varit på plats i Afghanistan – upplevde de precis som Marcus i Affeland att kriget de kom till var något helt annat än vad de föreställt sig? Vad förvånade dem mest?
För de som inte hade varit i Afghanistan förut hade nog mötet oväntade inslag, eller väntade inslag som ändå var oväntade, som det här att komma i strid för första gången. När det gäller själva landet var det mest omskakande sådant som brutaliteten, misshandeln av fångar, något som också förekommer i boken. Men också vidden av korruptionen gjorde många uppgivna. Den internationella styrkan förväntades samarbeta med och stötta de afghanska myndigheterna, men deras företrädare var ibland inget annat än uniformerade banditer och förklädda krigsherrar. Också arbetet i den internationella styrkan innehöll överraskningar, som att som svensk möta andra och mer auktoritära militära kulturer.

Även om Marcus är en fiktiv person bygger mycket av boken på verkliga händelser – vad är det svåraste med att skriva verklighetsbaserat?
Det är att sluta göra det. Verkliga händelser och miljöer kan vara en viktig utgångspunkt, men att skriva skönlitterärt handlar inte om att få med så mycket ”sanning” som möjligt, utan om att lämna den begränsning som ligger i en framställning som har det man kallar sanningsanspråk. Jag vill skapa en berättelse som handlar om de människor som jag hittat på. Det är den berättelsen som ska vara sann, inte byggstenarna eller hur jag använt dem.

Du har själv varit FN-soldat – speglar Marcus erfarenhet och tankar dina egna upplevelser?
Både nej och ja. Nej därför att Marcus är en uppdiktad gestalt och inte mitt alter ego. Men naturligtvis spelar mina egna erfarenheter stor roll indirekt, de gör det lättare för mig att leva mig in i Marcus och hans kolleger än om jag aldrig varit ute i fält eller suttit i den märkliga ”bubbla” som en stridsledningscentral kan vara. Sedan är det här med egna erfarenheter och att skriva verklighetsbaserat en ganska lurig sak. När jag läser Affeland så som berättelsen till sist mognade fram ser jag att här finns mer av mina egna erfarenheter än vad jag tänkt på under skrivandets gång. Ett exempel: Jag var sergeant i en FN-bataljon vid Suezkanalen och assistent åt underrättelseofficeren. En helg skulle han gå på som vakthavande i stridsledningscentralen men några kamrater lockade med sig honom till Kairo. Jag erbjöd mig att täcka upp och ta hans pass, fast det var mot reglerna eftersom jag inte tillhörde rätt rangskikt. Allt gick bra tills det plötsligt bröt ut våldsamma strider vid en av våra positioner ute vid frontlinjen. Jag var tvungen att larma stabschefen som blev tvärarg när han såg att det var en sergeant som var vakthavande. Brotten mot vapenvilan kunde kvitta, här handlade det om regelbrott och jag var den förste av de skyldiga han fick tag på. Efter en stund besinnade han sig och försökte släta över, sa att det inte var mitt fel. Men det var det ju. Jag hade sagt ja fast jag visste att vi inte fick byta och jag hade inte klarat av att skydda min chef, som naturligtvis fick massor av skit när han väl visade sig igen. Den som läser Affeland kan säkert upptäcka var den här episoden dyker upp i en lite annan form. Men det intressanta är att jag inte alls tänkte på det här när jag skrev berättelsen om Marcus, det är först i efterhand jag ser det.

Något som det skrivits en del om i tidningar på senare tid är svenskar som rekryteras av IS. Boken om en sådan persons resa skulle jag verkligen vilja läsa! Kommer vi någon gång att få läsa den romanen av Wilhelm Agrell?
Jag har bara snuddat vid tanken men när du ställer frågan så blir svaret att det inte är otänkbart. Jag skriver i ett helt annat sammanhang som historiker – om människor som lockades till 1900-talets stora totalitära rörelser – och många har pekat på likheterna mellan de här rörelserna och IS, lockelsen i en ny världsordning, ett tusenårsrike och att få gå upp i något, inte lite lagom utan totalt och gränslöst. Och ja, om jag skriver den här romanen så tror jag också att jag vet hur den ska börja.

Någon annanstans läste jag formuleringen att du ”har ett speciellt gott öga till den offentliga lögnen i dess många över tiden växlande former”. Det gjorde mig nyfiken! Vilka anser du vara vår tids stora offentliga lögner – de där som kommer att framstå som självklara i efterhand?
De riktigt stora lögnerna ser vi inte förrän i efterhand, om ens då. Om jag ändå ska försöka peka på något så är det föreställningen om vår egen upplysthet och humanitet. Visst, det svenska samhället är välordnat och på det hela taget välmenande. Men civilisationens yta är och förblir tunn och blir ännu tunnare om vi tror att den är för evigt.

Fredagsintervju med Johan Frick

Foto: Cecilia Cromnow

Johan Frick är mannen som gick från SF-bokhandeln via författardrömmar till publicering. En klassisk segerresa som bara stiger uppåt och vidare mot horisonten. Nu släpper vi hans novell Kepler Boulevard.

Kepler Boulevard är en blandning av noirdeckare och rymd-scifi, och du sysslar själv med swingmusik vid sidan av. Varifrån kommer denna fascination för noir och jazz?
Den har funnits väldigt länge. Jag har alltid gillat den där epoken, 20- till 50-talet, och jag har dragits till sånt som är präglat av den tidens estetik. Från början handlade det väl mest om sentida efterbildningar, och sådana finns det ju gott om – ta en film som Blade Runner, och hela cyberpunken, det är skruvade versioner av 40-tals-noir alltihop. Snart började jag ju läsa Chandler och se gamla svartvita filmer och så, men jag tror nästan att de skruvade, sentida versionerna är de som gjort starkast intryck.

Vad skriver du först i en ny berättelse?
Det gäller att hitta ett anslag, en ton som bär. Ibland är det inledningen – så var det med Kepler Boulevard, där skrev jag hela öppningen i ett svep en sen natt när jag kom hem efter en utekväll. Ibland hamnar det en bit in i berättelsen, ibland blir det bortklippt när det tjänat sitt syfte.

Du arbetar idag på SF-bokhandeln, en specialistbokhandel för science fiction, fantasy och skräck som funnits sedan 70-talet: hur mycket tror du att detta har påverkat och inspirerat dig? Skrev du innan du började jobba där?
Jag har skrivit i hela mitt liv och publicerade science fiction-noveller i fanzines i mycket unga år. Sedan kom en period när jag kände viss mättnad på fantastik, men när jag drog igång SF-Bokhandeln i Göteborg blev det en nytändning för mitt intresse. Det kom så mycket nytt bra inom våra genrer i början av tjugohundratalet, och det i sin tur blev en nytändning för mitt fantastikskrivande. Allt börjar ju med läsning.

Så som världen existerar i Kepler Boulevard: är det så du tänker dig världen till slut? Att vi når så långt i utvecklingen att vi hamnar i rymden och därför behöver söka oss bakåt till en svunnen tid, söka våra rötter – eskapism istället för framåtsträvan?
Nä, det är knappast så jag tänker mig vår egen världs framtid. Kepler Boulevard utspelar sig inte i vår framtid utan i en alternativ tidslinje där historien tog en annan vändning i början av 1900-talet, där det satsades på rymdfart mycket tidigare än hos oss. Och visst handlar det om att söka sina rötter, men jag skulle inte kalla det eskapism – snarare en längtan till det ursprungligt mänskliga i all dess sjaskiga glans efter en lång tid präglad av steril, hyperrationell teknokrati. Vilket är förståeligt men problematiskt: det är trassliga rötter och de är ymnigt vattnade med blod.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Den står i biblioteket i The Dreaming. Bara att fråga Lucien!

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Jodå, jag skriver på en ny novell i samma värld som Kepler Boulevard och föregångaren Port Michèle, en space opera-historia om rymdskeppspiloten Valentina Cruz. Och fler kommer det att bli. Var och en är en fristående, avslutad historia, men de har en gemensam bakgrund som blir klarare ju fler man läser.

Nästa vecka gästInstagrammar Johan Frick hos oss på MIX. Från och med måndag kan du ta del av hans vardag på vår Instagramsida: Följ Johan och MIX på @mixforlag

Fredagsintervju med Kringlan Svensson

kringlanKristoffer Kringlan Svensson är komikern, radioprataren, programledaren och författaren som få har kunnat missa: ständigt nya projekt, ständigt aktuell. I juni kommer hans novell Den nya arbetsplatsen.

Varifrån kom idén till din novell Den nya arbetsplatsen?
I flera år hade jag gått med två ganska luddiga scener i huvudet som jag inte visste vad jag skulle göra av. Den ena var en människa som försökte skoja genom att gömma sig under en trappa och sen blev kvar där. Den andra scenen var ett gräl om en meningslös formulering på en skylt. När jag skulle skriva novell så skapade jag en historia som gjorde det möjligt att använda båda scenerna.

Vad skriver du först i en ny berättelse?
Först skriver jag ner allt som ska hända i punktform, sen skriver jag själva texten från början till slut. I den här berättelsen var slutet det svåraste. Det var det sista jag kom på, men också det bästa i hela novellen. Så när jag väl hade bestämt slut var jag tvungen att skriva om novellen så att slutet verkligen blev ofrånkomligt.

Huvudfiguren i din text har en tendens att trassla in sig i svårkontrollerade situationer, med stora problem att nysta upp i röran. Tror du detta är vanligt på arbetsplatser: att folk hellre väjer undan än ”sabbar stämningen”?
De flesta lögner jag använder mig av är helt oskyldiga, bara till för att förenkla olika sociala situationer. Jag säger att jag inte har tid när jag inte har lust, och så vidare. Det här känner säkert alla igen och vi uppskattar våra sociala system alldeles för mycket för att hålla på att syna varandras bluffar. I novellen får alla smålögner konsekvenser, men det tror jag är rätt ovanligt på arbetsplatser.

Du är ju extremt mångsysslande, hur har du tid att förverkliga alla dina projekt?
I perioder jobbar jag väldigt mycket, men mesta tiden ligger jag bara på min soffa med ett anteckningsblock och skriver upp olika idéer. Det är ganska slappt och lågintensivt.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Jag läste nyss P-O Enquists Livläkarens besök och var konstant underhållen och imponerad. Det är verkligen en perfekt roman. Det går bara att jämföra med en lång felfri pianokonsert där varje tangentnedslag, varje val är rätt och inget skorrar. Förutom att det är betydligt mer imponerande att skriva en flera hundra sidor lång roman på det sättet. Sen innehåller den ju också bilder av det danska hovlivet som är omöjliga att göra sig fri från efter att man läst den. Det vill man heller inte.

Vad händer i sommar?
Jag kommer att göra ett radioprogram, Quizza med P3 ihop med Nanna Johansson. Vi släpper också en roman till hösten. Annars ska jag vara ledig, driva runt i Malmö och Köpenhamn tänker jag.

Nästa vecka gästInstagrammar Kringlan hos oss på MIX. Från och med måndag kan du ta del av hans vardag på vår Instagramsida: Följ Kringlan och MIX på @mixforlag

Fredagsintervju med Tinet Elmgren

Tinet_Elmgren

Hon började teckna serier i tidig ålder, är helt och hållet självlärd samt står bakom seriefanzinet Tunguska som utkom redan 2000. Tinet Elmgren är med andra ord erfaren i branschen, och vi var bland annat nyfikna på hur det känns för henne som serietecknare att utforska den digitala världen.

Vad läser du just nu?
Jag brukar läsa en massa olika böcker parallellt. The Many-Headed Hydra av Marcus Rediker handlar om den nya arbetarklassen av sjöfolk, slavar, pirater, koloniarbetare och annat löst folk som uppstod med den transatlantiska kolonialismen på 1600- och 1700-talet, och som gjorde uppror på olika sätt mot kapitalismen som utsög dem.

Dessutom läser jag tegelstenen Black Flame: The Revolutionary Class Politics of Anarchism and Syndicalism av Lucien van der Walt och Michael Schmidt, ett fantastiskt omfattande verk om anarkosyndikalismens teori och historia i ett globalt perspektiv. Jag väntar med spänning på den andra delen.

Jag läser förstås stora mängder serier också, fast dem brukar jag bli klar med i en sittning, så jag kan inte säga att jag läser någon av dem just nu. Men de allra senaste serieböckerna som jag har läst är Fridas Resor av Frida Ulvegren (självbiografiskt om tecknarens sväng som fotomodell i tonåren), Mitt ex som gjorde slut är sur på min flickvän av Tomas Antila (en samling noveller som kännetecknas av verkligen extrem ångest och vemod) och Aomanjuskogen del 2 av Hisae Iwaoka (väldigt fint tecknad, om en magisk skog och de konstiga varelserna som lever där).

Hur lirkades historien till din grafiska novell Elektrisk tsunami fram?
Den baserar sig på en idé som jag fick för några år sen, delvis tillsammans med min vän Servando Barreiro (han stod bland annat för en elektronisk mojäng som är mycket central i berättelsen). Storyn baserar sig på verkliga händelser… När jag blev tillfrågad om att göra en e-serienovell, som helst skulle handla om min figur Eva, råkade det vara just den här idén som passade allra bäst till formatet och som jag hade allra mest lust att jobba med just då.

Vad kommer först när du skapar: bild eller text?
För mig är text och bild i tecknade serier ett och samma ”hieroglyfspråk”, som den japanske serietecknaren Osamu Tezuka beskrev det. Jag ser händelserna i berättelsen som på riktigt inför mitt inre öga, och sen är det upp till mig att tolka det som en tecknad serie så gott jag kan. Manus brukar jag först skriva som ren text, sedan skissar jag upp sidorna (eller rutorna, i just det här fallet).

Elektrisk tsunami är Sveriges första grafiska e-novell. Hur känns det för dig som tecknare att arbeta med just det digitala formatet?
Det var en rolig utmaning att jobba i ett så specifikt format. Det blev ganska filmiskt i och med att alla rutorna är lika stora liggande rektanglar, precis som i film. Vilket passade extra bra till Eva, i och med att serierna om henne är väldigt mycket inspirerade av Hong Kong-filmer, inte minst Wong Kar-Wais alster. Sen har det också rent konkret inneburit att jag ibland har fått erbjuda teknisk support för läsare som haft problem med att få e-boken att visas på rätt sätt.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit eller tecknat?
Jag önskar att jag redan hade tecknat många fler av de historier som sitter otåligt i mitt bakhuvud och väntar på att jag ska teckna dem!

Jobbar du på något nytt i dagsläget?
Just nu jobbar jag på en ny novell om Eva, som är i färg, och som kanske kommer att publiceras någonstans. *hemligt, hemligt* Dessutom jobbar jag på fortsättningen till min episka äventyrsserie Drivgods, som heter Hundön och kommer att bli ännu mer episk och äventyrlig…

O_Elmgren_Elektrisk tsunami_9789186845698

Fredagsintervju med Anna Winberg

417190_10150582529161987_455625687_n

Hon är skribent, författare, konsult, föreläsare samt formgivare, och bidrog nyligen till MIX feministiska antologi Vår kamp. Finns det något som Anna Winberg inte sysslar med?

Vad läser du just nu?
Just nu läser jag de sista skälvande sidorna i Donna Tartts The Goldfinch. Det är olidligt spännande, och jag har hållit på med den här boken precis hur länge som helst, dragit ut på den eftersom den är så bra.

Var fann du inspiration till din novell Tjejfäktning?
Från alla år som hobbyfäktare på olika fäktklubbar i Stockholm. Jag har inte fäktat ordentligt på några år nu, men jag älskar fäktning!

Utöver att skriva är du även formgivare och jobbar mycket med bokomslag. Finns det fler kreativa sidor hos dig som vi inte känner till? Och finns där ett ständigt behov av att skapa, oavsett vad det är?
Text och bild är nog det jag tycker är roligast, och är bäst på. Jag gillar bokomslag och illustration för att de förenar text och bild. Skriva, rita och läsa kan jag hålla på med hur mycket som helst, men annars finns det mycket jag är ointresserad och ganska dålig på när det gäller kreativa saker. Sy och baka till exempel, där blir jag rastlös och uttråkad på nolltid.

Tjejfäktning kretsar kring Maja som sysslar med fäktning och som sakta men säkert stöts ut ur fäktningsklubben, av ingen annan anledning än att hon är tjej och duktig bland ett gäng av killar. Är detta baserat på något självupplevt? Eller bygger det mer på känslan att tjejer undermineras inom idrott?
Mycket i novellen är självupplevt, även om jag tror att många män inte diskriminerar kvinnor med flit, utan kanske tvärtom tror att de är stöttande och jämställda, som när Sune och Alexander i novellen tycker det är bättre om alla tjejer på klubben tävlar för sig själva istället för med killarna. Jag tror jämställdheten i samhället skulle få en rejäl skjuts framåt om vi kunde börja idrotta och tävla i idrott mer tillsammans, över könsgränserna.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Åh, så många! Men två favoriter från de senaste åren där jag sagt precis så, att jag kunnat ge min högra hand eller dö lycklig om jag skrivit dem är Sharp Objects av Gillian Flynn och The Magicians av Lev Grossman. De är så extremt skickligt uppbyggda, välskrivna och spännande.

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Ja, eller snarare på något nygammalt. Jag försöker få klart en ny version av ett gammalt manus som heter Jungfruön, en prosalyrisk berättelse om Blå Jungfrun. Kanske inte världens lättaste bok att få antagen dock, även om den faktiskt innehåller ett och annat lik… Förläggare sugna på något smalt och svårsålt får gärna höra av sig, för jag är sämst på att skriva färdigt mina texter och släppa dem ifrån mig.

Är du nyfiken på vem Anna är? Läs mer om henne på annawinberg.com

Efter Stormen: Dystopi passar Caroline L Jensen som en varm och välanvänd handske

caroline_l_jensen 2 ccaroline andersson.
En sektledare som vill ta med sig så många människor som möjligt in i evighetens härlighet, det är vad Caroline L Jensens Efter Stormen-aktuella kortroman Slukhål handlar om. För oss berättar hon om dystopi, domedagstokar och sina överlevnadschanser vid en katastrof.

Precis som dina romanfigurer bor du så pass nära ett kärnkraftverk att du fått en larmradio. Är det här något man tänker på till vardags; att det SKULLE kunna hända en olycka så att radion börjar larma?
Precis när vi flyttade hit, bara ett par kilometer från Barsebäck, så blev jag lite skärrad. Dels av larmradion och dels av kaliumjodet, som de förra ägarna till huset lämnade vidare till oss och förklarade att man skulle ta om det ”smällde på verket”. Det kändes sådär lagom kul. Och visst, i början sneglade man väl på larmradion lite misstänksamt. Men eftersom den bara stod där, tyst och grå i en fönsterkarm, år ut och år in, så glömdes den bort.  Enda gången jag tänker på att jag bor nära ett kärnkraftverk är när vi är och badar i havet och har utsikt över det. Fast det är inte bara negativt. Det är lite fulsnyggt, på ett dystopiskt vis. Särskilt nu när det inte används längre.

Slukhål kretsar ju kring en domedagssekt och hur den försöker påverka människorna i sin omgivning. Hur kom det sig att du valde att skriva om just detta?
Alltså, min första tanke när vi fick uppgiften att skriva en valfri historia som kretsade kring en härdsmälta, var: ”YAY! MUTANTER FOR EVERYONE!” Skräck, och gärna monsterskräck, är alltid mitt förstaval. Men sedan fick vi instruktioner om att det fick vara mörkt och skräckigt, men att det måste vara realistiskt. Och i verkligheten så är religiösa fanatiker något av det läskigaste jag vet. Tanken dök upp nästan direkt: ”Tänk om det bodde några riktigt, riktigt instabila människor, väldigt nära verket. Domedagstokar. Hur skulle DE reagera när det smäller?” och på den vägen var det.

Vilken av dina huvudpersoner identifierar du dig mest med, och varför?
Albin och Elin. Albin för att vi, på gott och på ont, är lika envisa. Och så gillar jag att vara för mig själv, i min stuga i skogen, och ta hand om mina djur. Elin därför att jag har väldigt nära till min inre åttaåring. På sätt och vis identifierar jag mig med Sara också. Vem vill inte leda en sekt, liksom?

Om du, i likhet med personerna i Slukhål, hamnade i en katastrofsituation där du snabbt var tvungen att lämna ditt hem för obestämd tid – vilka fem saker skulle du först och främst ta med dig?
Handlar det om att evakueras till något bekvämt ställe, typ ett hotell eller hem till mamma, så:
– Min smartphone
– Min dator
– Min plånbok
– Mysbyxor
– Multiladdare
(Och så utgår vi så klart från att sonen, mannen, hunden och katten inte är SAKER och därför inte behöver vara med på listan.)

Handlar det om att behöva lämna huset The Walking Dead-style så:
– Yxa
– Hagelbössa
– Sovsäck
– Smärtstillande/antibiotika
– Tändare

Hur tror du att du själv skulle klara dig i en sådan situation?
I det första scenariot (evakueras till hotell): inga problem. Jag hade stuckit i samma stund som larmet gick. Får jag bara med mig människorna som betyder något + sakerna på listan så klarar jag mig utmärkt. Jag har en gång varit med om att mitt hem brann ner. Jag blev av med ALLT. På riktigt. ALLT. Inget klarade sig förutom morgonrocken jag svepte om mig när jag sprang ut för att överleva själv. Det var rätt kämpigt, men också en upplevelse som lärde mig att man inte behöver särskilt mycket prylar. Det mesta går att ersätta över tid.

I det andra scenariot (zombieapokalyps): som fisken i vattnet. Äntligen får man gå berserk, liksom.

Vad tycker du är mest utmärkande för en riktigt bra dystopi?
Det är viktigt att författaren kan gestalta riktigt tung uppgivenhet och förlamande maktlöshet hos ”den lilla människan”. Cormac McCarthys Vägen är ett lysande exempel på hur man gör det. Sedan måste det finnas ljusglimtar och skärvor av hopp som uppgivenheten och maktlösheten kan spegla sig i. 1984 är ett annat riktigt bra exempel. 1984 är och förblir världens bästa dystopi, alla kategorier.

Skriver du på något nytt nu?
Ja, jag är i redigeringsfasen med min fjärde roman, Demonologi för nybörjare, som kommer ut till hösten. Samtidigt skriver jag på råmanus till uppföljaren till den, Demonjägarna. Och så försöker jag få ihop en skräcknovell då och då. Utöver det spökskriver jag skönlitteratur, facklitteratur och bloggar åt andra. No rest for the wicked, som de säger.

Fredagsintervju: Moa Eriksson Sandberg

Författaren Moa Eriksson Sandberg

Foto: Erik Sandberg

Hennes novell ”Påfyllning” handlar om en spermadrickande vampyr och hör till en av MIX mest lästa och uppmärksammade noveller. Det i kombination med ytterligare två e-noveller, en ljudnovell, medverkan i två appar och ett hemligt förflutet i förlagskorridorerna gjort att Moa Eriksson Sandberg minst sagt har gjort ett rejält avtryck hos MIX förlag.

Berätta om bakgrunden till novellen ”Påfyllning”.
Jag fick lust att skriva en annorlunda sexnovell och gick runt och klurade på om man kunde skruva till något tema. När jag kom på idén minns jag att jag tänkte att den var lite väääl nasty. Men den var superrolig att skriva, fantasin kom verkligen igång. En sak jag bestämde direkt var att jag inte ville använda mig av stereotyper som den blonda, smala sexbomben med jättebröst. Novellens huvudperson är mullig och tillbakalutat cool. Hon svettas och har slitna Conversedojjor – men trots det är hon sexig och kan få vem hon vill.

 Dina senaste två noveller – ”Du kommer att komma igen” och ”Det händer” – har ju däremot ett helt annat realistiskt fokus. Hur kommer det sig?
Jag gillar att testa nya uttryck. Och så tyckte jag att det var intressant att utgå från vardagliga, egentligen ganska banala händelser och se vad man kunde göra med dem.

 Vad har du fått för reaktioner på att du skriver erotik?
Folk brukar bli lite generade. Jag antar att en del tror att man är besatt av sex bara för att man skriver om det och att det som står i berättelserna är självupplevt. Men det är ju ganska lustigt, det är ju inte som att folk tror att deckarförfattare är besatta av mord och själva går runt och mördar.

 Det finns väldigt intensiv närvaro och nerv i dina texter – hur lyckas du med det?
Åh, vad kul att du tycker det! Jag försöker leva mig in i situationen, inte bara visualisera något utan verkligen använda mig av alla sinnen. Smak, lukt, hörsel, känslan i fingertopparna.

 Utöver dina noveller på MIX har du även skrivit två ungdomsromaner – och fler är på väg nästa år. Är det stor skillnad på att skriva romaner och noveller, respektive för ungdomar och för vuxna?
Nej, egentligen inte. Eller jo, men det ger sig själv. Om jag skriver om en tolvårig flicka så utgår jag från hennes föreställningsvärld. Om jag skriver om en tjugoåring så utgår jag från hennes värld. Det i sin tur påverkar språket. Men när jag skrev min debutroman Söta pojkar är bara på låtsas så visste jag faktiskt inte om den var för ungdomar eller vuxna – förrän den blev antagen av R&S.

 Du har ju faktiskt varit praktikant på MIX förlag tidigare. Några minnen från det?
Ja, jag lärde mig en hel del av det. Jag har blivit mycket bättre på att redigera och korra mina egna texter sedan dess. Det var roligt att arbeta med andras texter också – och att se bokbranchen från andra hållet.

MIX förlag är ju numera ett heldigitalt förlag – hur ser du ditt eget förhållande ut till e-böcker och digital litteratur?
Jag måste erkänna att jag inte läser så mycket digitalt, men jag läser gärna e-noveller på mobilen. Snart ska jag skaffa en iPad så då kommer jag nog att börja läsa ännu mer digitalt – verkar praktiskt när man är på resa att slippa släpa med sig massa tunga böcker.

Vad läser du själv just nu?
Sara Kadefors ungdomsroman Lex bok.

Vad händer nästa år?
Då kommer det ut tre nya ungdomsböcker av mig. Två på R&S och en på Gilla Förlag.

Mer

Läs bloggen Moi  Moa

Läs mer om appen Dötid Erotik