Etikettarkiv: krig

Måndagsintervju: Wilhelm Agrell

Agrell 1I romanen Affeland hamnar den svenska killen Marcus i den svenska truppen i Afghanistan innan han riktigt hinner tänka efter vad han egentligen själv vill. I den mån han kommer i kontakt med själva kriget är det långt mer komplicerat än actionfilmernas världsbild av gott och ont. Och det märks att Wilhelm Agrell, som till vardags är professor i underrättelseanalys, verkligen vet vad han skriver om – han har själv varit på plats i Afghanistan och sett kriget med egna ögon.

Jag vet att du har intervjuat flera svenska soldater som varit på plats i Afghanistan – upplevde de precis som Marcus i Affeland att kriget de kom till var något helt annat än vad de föreställt sig? Vad förvånade dem mest?
För de som inte hade varit i Afghanistan förut hade nog mötet oväntade inslag, eller väntade inslag som ändå var oväntade, som det här att komma i strid för första gången. När det gäller själva landet var det mest omskakande sådant som brutaliteten, misshandeln av fångar, något som också förekommer i boken. Men också vidden av korruptionen gjorde många uppgivna. Den internationella styrkan förväntades samarbeta med och stötta de afghanska myndigheterna, men deras företrädare var ibland inget annat än uniformerade banditer och förklädda krigsherrar. Också arbetet i den internationella styrkan innehöll överraskningar, som att som svensk möta andra och mer auktoritära militära kulturer.

Även om Marcus är en fiktiv person bygger mycket av boken på verkliga händelser – vad är det svåraste med att skriva verklighetsbaserat?
Det är att sluta göra det. Verkliga händelser och miljöer kan vara en viktig utgångspunkt, men att skriva skönlitterärt handlar inte om att få med så mycket ”sanning” som möjligt, utan om att lämna den begränsning som ligger i en framställning som har det man kallar sanningsanspråk. Jag vill skapa en berättelse som handlar om de människor som jag hittat på. Det är den berättelsen som ska vara sann, inte byggstenarna eller hur jag använt dem.

Du har själv varit FN-soldat – speglar Marcus erfarenhet och tankar dina egna upplevelser?
Både nej och ja. Nej därför att Marcus är en uppdiktad gestalt och inte mitt alter ego. Men naturligtvis spelar mina egna erfarenheter stor roll indirekt, de gör det lättare för mig att leva mig in i Marcus och hans kolleger än om jag aldrig varit ute i fält eller suttit i den märkliga ”bubbla” som en stridsledningscentral kan vara. Sedan är det här med egna erfarenheter och att skriva verklighetsbaserat en ganska lurig sak. När jag läser Affeland så som berättelsen till sist mognade fram ser jag att här finns mer av mina egna erfarenheter än vad jag tänkt på under skrivandets gång. Ett exempel: Jag var sergeant i en FN-bataljon vid Suezkanalen och assistent åt underrättelseofficeren. En helg skulle han gå på som vakthavande i stridsledningscentralen men några kamrater lockade med sig honom till Kairo. Jag erbjöd mig att täcka upp och ta hans pass, fast det var mot reglerna eftersom jag inte tillhörde rätt rangskikt. Allt gick bra tills det plötsligt bröt ut våldsamma strider vid en av våra positioner ute vid frontlinjen. Jag var tvungen att larma stabschefen som blev tvärarg när han såg att det var en sergeant som var vakthavande. Brotten mot vapenvilan kunde kvitta, här handlade det om regelbrott och jag var den förste av de skyldiga han fick tag på. Efter en stund besinnade han sig och försökte släta över, sa att det inte var mitt fel. Men det var det ju. Jag hade sagt ja fast jag visste att vi inte fick byta och jag hade inte klarat av att skydda min chef, som naturligtvis fick massor av skit när han väl visade sig igen. Den som läser Affeland kan säkert upptäcka var den här episoden dyker upp i en lite annan form. Men det intressanta är att jag inte alls tänkte på det här när jag skrev berättelsen om Marcus, det är först i efterhand jag ser det.

Något som det skrivits en del om i tidningar på senare tid är svenskar som rekryteras av IS. Boken om en sådan persons resa skulle jag verkligen vilja läsa! Kommer vi någon gång att få läsa den romanen av Wilhelm Agrell?
Jag har bara snuddat vid tanken men när du ställer frågan så blir svaret att det inte är otänkbart. Jag skriver i ett helt annat sammanhang som historiker – om människor som lockades till 1900-talets stora totalitära rörelser – och många har pekat på likheterna mellan de här rörelserna och IS, lockelsen i en ny världsordning, ett tusenårsrike och att få gå upp i något, inte lite lagom utan totalt och gränslöst. Och ja, om jag skriver den här romanen så tror jag också att jag vet hur den ska börja.

Någon annanstans läste jag formuleringen att du ”har ett speciellt gott öga till den offentliga lögnen i dess många över tiden växlande former”. Det gjorde mig nyfiken! Vilka anser du vara vår tids stora offentliga lögner – de där som kommer att framstå som självklara i efterhand?
De riktigt stora lögnerna ser vi inte förrän i efterhand, om ens då. Om jag ändå ska försöka peka på något så är det föreställningen om vår egen upplysthet och humanitet. Visst, det svenska samhället är välordnat och på det hela taget välmenande. Men civilisationens yta är och förblir tunn och blir ännu tunnare om vi tror att den är för evigt.