Etikettarkiv: MIX förlag

Fredagsintervju: Henrik Larsson

hlarssonMidvinternattens köld kanske är hård, men det är inget mot en dimmig höst. Glöm dig för en stund med verklighetsflykt, stulna författaridéer och skillnaden mellan fantasy och deckare. Henrik Larsson är författare och har skrivit serien om Krigarhjärta, plus ett par fristående noveller som är publicerade på MIX. Här berättar fantasygenrens egna sagofarbror om sitt författarskap, och varför vi bör läsa e-litteratur.

Du är främst känd som fantasyförfattare. Vad är det som är så tilltalande med just den genren?
Var ska jag börja? Jag skulle kunna babbla på i timmar om fantasy. Men om jag ska försöka peka ut varför fantasy är så speciellt för mig så är det nog helt enkelt för att det är den ultimata verklighetsflykten. När man ska börja med en ny fantasybok har man ingen aning om hur världen man kommer att slungas in i ser ut, och det blir upp till en själv att med hjälp av författarens ord måla upp alltihop. Väljer man en deckare vet man i princip exakt vad man får, och väldigt lite överlämnas till fantasin. Har mordet skett på en bensinstation så … ja, man ser det i princip omedelbart utan att behöva fantisera alls. Sen kan förstås andra böcker vara jättebra på grund av storyn och målande detaljer, jag läser långt ifrån bara fantasy, men fantasy är ändå det jag alltid återvänder till. Dålig fantasy kan vara nere i de djupaste dalarna, samtidigt som bra fantasy kan nå toppar som mer verklighetsförankrad skönlitteratur har svårt att konkurrera med.

Både din romansvit Krigarhjärta och e-novellerna som du gett ut hos MIX utspelar sig i samma universum. Hur föddes idén om Livgård och intrigerna där?
Livgård målades upp samtidigt som jag skrev Krigarhjärta. Från början var det bara relationen Erik & Vanja (huvudpersonerna i Blodsarvet) som fanns i mitt huvud. Sedan visade det sig vara mycket mer än så. Jag tänker sällan ut någonting i förväg innan jag börjar skriva. Jag tycker att det begränsar min fantasi och känsla.

Novellerna om Livgård publiceras endast i e-format. Hur ser du på digital litteratur i övrigt?
Jag är lite kluven. Tidigare hörde jag till den ansenliga skara som är tvungen att ha en RIKTIG bok i näven för att kunna läsa. Men det handlar bara om vana. För ett par år sedan tvingade jag mig till att läsa några böcker på läsplatta, och efterhand vänjer man sig. Numera har jag svårt att hitta fördelar med RIKTIGA böcker. Särskilt pocketböcker tycker jag börjar kännas förlegade. De har fått en ”slit och släng”-natur, och varför behöver vi egentligen slösa papper på något vi ska läsa och sedan slänga som dagstidningar? Jag tycker inte om det, böcker är värdefulla. Jämfört med en pocket är en e-bok faktiskt bättre på alla punkter. Inbundna böcker har jag dock svårt att inte tycka om. Kanske är det också en vanesak, men inbundna böcker behandlas i alla fall bättre i förhållande till sitt värde.

9789187671692

Din hemsida fokuserar mycket på skrivtips. Vad fick dig att börja med det?
Det beror främst på att jag får så många frågor av folk som vill skriva, men som inte kommer igång för att det känns för stort och svårt. Jag tycker att de flesta ”så skriver du”-kurser är för krångliga. Särskilt komma igång-biten. Att börja skriva är bland det lättaste i världen. Penna & Papper – skriv. Jag försöker bara hjälpa folk genom att berätta om hur jag själv gör.

Är du aktuell med något nytt?
Novellserien är inte avslutad ännu, så den får man väl säga är aktuell även om det inte direkt sprutar noveller ur mig för tillfället. Jag har varit sjuk under en lång tid så det har varit snålt med både fantasi och produktivitet. Nu börjar jag dock äntligen komma på banan igen. Jag har en ny bok på gång på MIX, men något utgivningsdatum har jag inte ännu. Förhoppningsvis kommer den 2016.

Nämn ett verk du önskar att du skrivit?
En lustig historia: När jag läste Den mörka materian av Philip Pullman kändes det nästan som att jag hade skrivit den. Det var en märklig känsla som höll sig genom hela trilogin. Det var som om denna story redan fanns inom mig, och att Philip Pullman hann stjäla alltihop innan jag ens hittat det själv!
Senare tipsade jag min mor om böckerna för att jag gillade dem så mycket, och när hon hade läst ut dem frågade hon om det ändå inte var jag som hade skrivit dem under pseudonym (det här var innan Krigarhjärta hade kommit ut, och jag hade inte nämnt ett skvatt för någon om min egen känsla). Hon kunde dock inte svara exakt på varför hon frågade det. Det bara kändes så, sa hon.
Förmodligen bara trams alltihop, och även om det faktiskt fanns ett liknade frö inom mig så är chansen liten att det skulle ha vuxit till ett sådant mästerverk som Den mörka materian faktiskt är. Men om jag önskar att jag verkligen hade skrivit de böckerna? Ja tack!

Fredagsintervju: Madeleine Bäck

MadeleineBack_LOW

Utöver att vara författare på natten och vd för tidningsbyrån A4 på dagen, är även Madeleine Bäck en av författarna till MIX Förlags smsnoveller. De två novellerna, erotikberättelsen Gothia Gigolo och spökhistorien Monstermonster, släpptes i samband med bokmässan i Göteborg, där de även utspelade sig. Den här veckan gästar hon Fredagsintervjun och berättar om konsten att skriva smsnoveller, hur riktiga böcker luktar och vad ett bokmässeragg kan leda till.

Hur var det att skriva en följetongsnovell?
Väldigt intressant. Lite som poesi, om jag ska jämföra. Jag fick tänka mig att varje enskilt ord var viktigt. Varje enskilt sms. Försöka känna in hur budskapet skulle träffa läsaren. Sms blir väldigt intimt och det går att jobba med ett direkt och personligt tilltal. Meningen var också att novellerna skulle nå fram i bruset som läsaren befinner sig i på mässan. Då behövde de en viss skärpa. Jag och de andra sms-författarna, Anders Fager och Jenny Lundin, coachade varandra för att hitta rätt.

Hur ser du på digital litteratur i övrigt?
Jag älskar all litteratur oavsett publiceringsform. Men formen måste samspela med innehållet. Korta novellformat är exempelvis perfekt att läsa i telefonen, tycker jag. Särskilt fiffigt är det när formatet är tidsmärkt så jag ser hur lång tid det tar för mig. Hinner jag på pendeltåget hem? Men hela böcker vill jag oftast ha tryckta. Det finns ett taktilt liv i papper och trycktekniker som inte går att återskapa digitalt. Och trycklukten! Mmmm.

Hur föddes idén och strukturen på novellen Gothia Gigolo?
Ja om jag kunde säga hur idéer föds, då vore jag stormrik. Men som så ofta för mig börjar det med ett ”Tänk om…”. I det här fallet tänkte jag på om bokmässeraggandet togs till en nivå förbi mingel och även Tinder. Om man kunde beställa ragg på samma sätt som sms-novellerna, hur skulle det bli? Och vad skulle boknördar önska sig? Boksex, så klart! Strukturen tänkte jag fram genom att man helt enkelt får följa huvudpersonen, gigolon, till sina kunder på Gothia Towers.

Vilken genre tycker du bäst om att skriva i, och varför?
Genrelitteratur är ett intressant begrepp tycker jag. För mig är en text bra, punkt. Oavsett etikett. Men ska jag välja i det som kallas genre så är det skräck. Det är den genre som säger mest om vår samtid, om våra mörkaste rädslor och hemligaste drömmar. Och jag gillar att krypa under folks skinn.

Back_Gothia gigolo_utan

Är du aktuell med något nytt snart?
Mars 2016 romandebuterar jag på Natur & Kultur förlag med Vattnet drar, första delen i en rysartrilogi för unga vuxna (YA). Där får ni följa med till min hembygd Gästrikland, till dess landsbygd och möta de unga som blir kvar. Jag skriver om ett Sverige som spricker, blandar nu och då, fakta och fiktion, tusenåriga sägner, naturmagi och skräck. Alla vill självklart läsa.

Var du på bokmässan? Om ja, vad var det roligaste? Om nej, vad gjorde du istället?
Ja. Roligast är som alltid att träffa alla kollegor och knyta nya kontakter. Bokmässan är fantastisk, men helt och fullkomligt utmattande.

Nämn ett verk du önskar att du skrivit?
Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter. En gästrikekollega och gudabenådad författare. Hennes berättelse tangerar järnets historia, precis som min trilogi gör. Men hon fokuserar inte på de arbetande männen utan karvar omsorgsfullt fram kvinnornas historia. Det hårda livet bland trasmattor och snoriga barn. Arbetarkvinnornas historia. Det är helt lysande.
Plus: Allt av Torgny Lindgren, min största idol. Och så Fifty Shades of Grey-serien – den mest hatade, älskade, bespottade och hyllade bokserien på länge. Så otroligt kul att skriva något som ger sådana svallvågor i bokvärlden.

Fredagsintervju: Anders Fager

 

Foto: Kalle Assbring

Foto: Kalle Assbring

Under Bokmässan i Göteborg den 24-27 september lanserar MIX Förlag ett helt nytt sätt att läsa: smsnoveller i följetongsformat. I dagens fredagsintervju träffar vi inte bara författaren till en av dessa noveller, utan även mannen där idén föddes. Anders Fager är författare och svensk spelkonstruktör. Läs mer om hans syn på rollspel, tramsig litteratur, Stockholms undergång, och hur man får dårar att skylla saker på en.

Din nyskrivna novell Bonniers hemlighet är en av de som kommer att fungera som SMS-följetong under Bokmässan nu i helgen. Hur kom du på idén att skriva en novell i sms-form?
Allt började faktiskt som en idé för att få ut information under en stor militär övning. Sen satt jag med en teknik och tänkte ”hrm… det går nog att berätta en historia i det här formatet”. Nu när vi gjort de här korta texterna så kommer frågan hur och om man kan göra en längre text. Och vad för slags historier formatet lämpar sig för.

Vad behöver man tänka på som författare till en smsnovell? Vad finns det för hinder, och kan man använda dem till sin fördel?
Man behöver ha ett excellark att skriva i. Varje stycke får bara vara 160 tecken så man får rigga upp en formel som räknar tecken åt en. Sen är det bara att skriva.

Fager_Bonniers hemlighet_utan

Tidigare under din karriär har du bland annat ägnat dig åt svenska rollspel. Kan du se någon likhet i hur du skriver dina böcker och dina rollspel? Hur förhåller du dig till den tänkta läsaren och spelaren i det olika fallen?
Jag skriver med helt olika röster beroende på om det är ett spel eller en bok, även om det riktar sig till samma konsument. Det är helt enkelt olika format. I bokform är jag ofta väldigt poetisk och impressionistisk på ett vis som inte lämpar sig i en regelbok. Regelboks-jag är mer dryg och övertydlig och lite tramsig. Tycker mycket illa om böcker som är tramsiga, däremot.

Är du på bokmässan i år? Om ja, vad ser du mest fram emot? Om nej, vad gör du istället?
Ja. Från torsdag till söndag. Roligast blir att få släppa min nya bok. Kaknäs Sista Band handlar om Stockholm efter katastrofen. Den är spännande, sorglig och lite otäck. Alla som älskar Stockholm, eller vill se Stockholm gå under, borde läsa den.

Och slutligen, vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Uppenbarelseboken. Tänk vad många dårar som skulle skylla saker på mig.

Sommaren är kort – njut av fyra nya noveller!

Uttråkad på landet? Johan Fricks rymdnoir Det stora svarta får dig att ana okända världar såväl bland stjärnorna som i grannens lagård.
På en filt vid havet? Se barbarerna angöra stranden och låt de kalla kårarna svalka dig i Henrik Larssons
Malik Han.
Kvar i stan, för fattig för att resa bort? Maria Sandels noveller När en unge skulle ur boet och Ur malströmmens virvlar kommer att få dig att känna dig välsignat rik i jämförelse.
På charterresa? Julia Svanbergs Schackspelarens hus får dig att se baksidan av resekatalogernas glättiga bilder.

 Kan du inte välja? Lugn, du hinner läsa allihop.

Frick2Uppslukande rymdäventyr i Johan Fricks fascinerande sf-noir-universum. Kapten Valentina Cruz och hennes trogna besättning ombord på rymdskeppet Anaïs transporterar två alphamänniskor som vill fly förtrycket på planeten Nouveau Versailles, och allt ser till en början ut att vara ett enkelt uppdrag för Nueva Tortugas ökända piratdrottning. Ett ödesdigert beslut ändrar dock resans kurs och snart står både besättningens liv och framtid på spel.

Lästid 57 min

#sciencefiction

 

Larsson_Malik Han_9789187671692Byarna brinner längs Byroniens kust och lemlästade lik kantar vägarna, ingen undkommer de blodtörstiga bashirernas härjningar. Renia Alim och hennes medhjälpare Qar rider ut för att köpslå med den fruktade hövdingen Malik Han, och om allt går som planerat kan Byroniens folk äntligen bli av med de plundrande bashirerna. Men allt är inte vad det ser ut att vara, och mötet med Malik Han får konsekvenser som Renia aldrig kunnat ana.

Lästid 21 min

#fantasy

 

9789187671654.tif.I en liten enrummare ligger sex små barn och sover fridfullt, ovetandes om framtiden. En mor och en far ser ner på sina små. Ett av barnen måste lämna dem, men vem skulle de välja?
I en annan del av Stockholm sitter Emma och sliter med sin sömnad. Hon fryser och är hungrig, men det får lov att vänta. In kommer så barndomsvännen Ida, utmärglad och i förtvivlat behov av tröst och stöd.

När en unge skulle ur boet samt Bland malströmmens hvirflar ingår båda i Maria Sandels novellsamling Vid svältgränsen (1908) som är författarinnans debutbok. Novellerna berör de fattiga arbetarnas svåra tillvaro och ständiga kamp i vardagen, förhållanden som den döva författarinnan, som själv levt i fattigdom under hela sitt liv, kände väl till. Med sitt inifrånperspektiv skildrar hon flera olika levnadsöden bland proletariatet i Stockholm under tidigt 1900-tal och ger läsaren en unik inblick i en värld präglad av svält, slit och svåra beslut, en levande bild av en för många främmande realitet. Kvinnorna ställs ofta i fokus i Sandels författarskap och hon backar inte för att ta sig an svåra och känsliga ämnen så som abort, frågor som var lika aktuella då som nu.

Lästid 18 min

#klassiker

O_Svanberg_Schackspelarens hus

Två kvinnor möts på en trasig paradisö. Det har gått tio år sedan de sågs sist, och Veronica som är bosatt på ön har mycket att berätta. Om mangroven som försvann, om stormarna som slet sönder semesterparadiset, och om Marco som blev kvar.
Drabbande och outsägligt sorgligt om utsatthet, hänsynslöshet och längtan.

Lästid 20 min

#exil

 

 

Fredagsintervjun: Johan Ring

140331-079-bonnier JOHAN RING

Johan Ring har redan vunnit svenska skräckälskares hjärtan med sina noveller, och 2014 kom även hyllade kortromanen Den mörka fläcken som var en del av MIX digitala satsning Efter stormen. Nu är Johan aktuell igen med Fyra minuter, en skräckroman med kusligt aktuella förtecken.

I Fyra minuter rämnar vardagen plötsligt och in strömmar onämnbara fasor, är vardagen viktig som utgångspunkt för skräckberättelsen och i sådana fall varför?
För mig är det väldigt viktigt att etablera en känsla av, om inte vardag, så åtminstone realism när det gäller skräckberättelser. Jag tror att det rentav är nödvändigt om man ska få läsaren med sig när de mer overkliga inslagen i berättelsen kommer. Om man som författare lyckas bra med den där ”vardagsskildringen” så blir det lättare för läsaren att identifiera sig med karaktärerna – vilket i sin tur gör att hen blir än mer skrämd när monstren kommer hasande.

Fyra minuter utspelar sig i den fiktiva småländska byn Dunvik. Var hittade du inspiration till småstadsskildringen, har Dunvik en verklig förlaga?
Dunvik är en kombination av flera verkliga platser omkring den del av Småland där jag växte upp. Rent geografiskt finns det en verklig förlaga, men det är mer av ett sommarstugeområde än ett samhälle. En kompis familj hade sommarstuga där och jag brukade vara där på somrarna. Otroligt vackert, med de mörka skogarna i ryggen och det gnistrande havet och Öland framför sig.
En annan likhet med verkligheten är att jag har samma sorts hatkärleksrelation till mina gamla hemtrakter som Veronica har i romanen. Jag har inte bott i Småland sedan 1999, ändå är det väldigt närvarande i mina tankar. Jag kommer ifrån avfolkningstrakter och brottas med att å ena sidan känna skuld över att ha bidragit till den avfolkningen, och å andra sidan känna att det var oundvikligt eftersom världen kan vara så oerhört liten där uppe. 

Det som drabbar Dunviks invånare efter flygolyckan kan göra även en luttrad skräckentusiast mörkrädd, hade du några särskilda inspirationskällor som du vill dela med dig av?

Det är ju alltid knepigt att prata om inspirationskällor, eftersom man inspireras av så löjligt mycket. Allt, egentligen. Men jag har alltid älskat exempelvis H.P Lovecrafts sätt att göra skräcken ”vag” och utan typiska förklaringsmodeller. När jag tänker efter har jag aldrig skrivit en berättelse om ”klassiska monster” såsom vampyrer, varulvar, zombies eller liknande. Det finns i och för sig element från alla dem i Fyra Minuter, men jag gillar att skriva skräck som inte är lika hårt mallad som exempelvis vampyr- eller varulvsberättelser.

Otäcka verklighetsbaserade historier med mystiska eller paranormala förtecken är ju onekligen fascinerande, i Fyra minuter talar en av bokens huvudpersoner till exempel om en händelse där fem militärplan ska ha försvunnit spårlöst med besättning och allt. Hur ser din relation till den typen av berättelser ut? Har du någon ”favorit”?
Jag har alltid lockats av teorierna om att det finns ett oändligt antal universum, att vårt universum bara är som ett enda sandkorn i en oöverskådlig öken av andra. Det är en inte helt ovanlig teori, så sent som härom veckan sände SVT ett nyhetsinslag om den, och det är dessutom en teori som lämpar sig väldigt väl för att berätta fantasieggande historier. Den knyter egentligen an till Lovecrafts ”kosmiska skräck”, fasan i att ställas inför att det som vi betraktar som världsalltet i själva verket bara är en liten dammtuss i den ogripbart stora helheten. Jag tycker att det är häftigt.

Du skriver själv riktigt ruskiga berättelser, men finns det något litterärt verk som har skrämt dig och i sådana fall vilket? Och varför?
Det finns massor av litterära verk som har skrämt mig, jag är en mycket lättskrämd typ! Anders Fagers novellsamling Samlade Svenska Kulter är ett exempel på en bok som skrämde mig rejält. Det är den här känslan av att vår verklighet bara skyddas av en tunn fernissa, och bakom den väntar mörker, monster, fasor. Fager är så grym på att skildra den. Jag har själv berört den sortens teman – inte minst i Fyra Minuter. Men det litterära verk som skrämt mig allra mest, är Stephen Kings novell ”The Jaunt” (”Den Långa Resan” på svenska, ingår i novellsamlingen Den Förskräckliga Apan). Den innehåller inga monster, knappt en droppe blod, istället presenterar den ett ganska enkelt scenario som tog andan ur mig första gången jag läste det. Novellens sista sida skrämde mig så att jag inte kunde sluta tänka på det på flera dagar. Kan jag någonsin uppnå den effekten i någonting jag skriver, så kommer jag att vara mycket nöjd.

Fredagsintervju: Hannele Mikaela Taivassalo

HMTaivassalo i HelsingforsFinlandssvenska Hannele Mikaela Taivassalo har fått stort genomslag i sitt hemland, och 2008 mottog hon det betydande litterära Runebergspriset för sin roman Fem knivar hade Andrej Krapl. Vi på MIX är stolta över att nu få ge ut hennes suggestiva novell Dagen svalnar: en miniatyrdystopi där tiden, världen och personerna stannar, stelnar och fryser fast.

I början av novellen har du med ett citat från inledningen av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, ett citat som sätter tonen för resten av din berättelse. Fanns det ytterligare något verk du inspirerades av när du skrev Dagen svalnar?
Faktiskt, gällande just den här novellen inspirerades jag för ovanlighets skull av en hel del litteratur. Normalt brukar jag inte hitta direkta trådar som löper till annan litteratur, men här väcktes lusten av nämnda Lagerlöf (Hommage à Lagerlöf!), men även av en viss sorts Edgar Allan Poe-stämning; alla mina drömmar om halvt obebodda, gamla hus som gömmer någonting. Och faktiskt är novellen också hemskt inspirerad av en skrämmande underton i en annars rätt realistisk novell av Peter Sandström (finlandssvensk författarkollega, läs!). Någon kanske dessutom känner igen de stulna orden i titeln också, det poetiska arvet, hmmm – men det lånet handlar mindre om stämningar och tematik och mera om desperation, längtan och ordens makt …

Hur börjar du vanligtvis med en text?
Det är hemskt olika, ofta är det en liten retning som sätter igång allt: en stämning, en känsla, en bild eller en röst. En tanke eller impuls som stör mig, som jag vill få tag på. I Dagen svalnar var det rätt mycket platsen, stället som huvudpersonen kommer till som satte igång allt. En plats där tiden nästan stannat, och stannar, en plats som verkligen känns, tar över. Ett hus genomsyrat av minnen, också av förträngda minnen, människor.

I Dagen svalnar skapar kylan och den svavelstickande luften utanför ett yttre hot som blir allt mer påtagligt ju längre tiden går, men trots faran infinner det sig något slags lugn hos de på gården. Är det en sorts försvarsmekanism som slår fel eller hur tänker du kring det?
Jag tänkte hemskt mycket på just den sortens obehag: att veta att allt går utför, att allt rämnar, och att man istället för att råka i panik då fryser till is. Det mardrömslika är ofta just så: Du borde springa. Men du står kvar.

I bokbloggen Bokhoras recension av din roman Fem knivar hade Andrej Krapl stod det att romanen givit recensenten David Lynch-vibbar. Som Twin Peaks-fantast älskar jag det krypande obehaget och de absurda inslagen som jag accepterar utan att ifrågasätta, saker jag tycker mig hitta även i Dagen svalnar. Hur gör du för att bygga upp sådana stämningar?
Ah, just allt det jag älskar: Twin Peaks, det krypande obehaget och det absurda som är/blir det normala! För mig är stämningar hemskt viktiga, och språket, och det är väl delvis just i språket som jag bygger stämningarna: att hitta ett språk för den plats och den känsla man skriver. Men också detta: att den värld man skapar är helgjuten, sömlös, och en alldeles egen värld. Och att den har sin egen logik och sina egna villkor. De konkreta detaljerna, lukterna och det man ser skapar världen – men samtidigt kan man i hur man använder detaljerna och det konkreta också skapa en förskjutning av verkligheten. Just de här förskjutningarna, gråzonerna, det drömska, är det som lockar mig mest av allt.

Fredagsintervju: Andreas Blomberg

 

Andreas BlombergAndreas Blomberg skriver modern science fiction med högt tempo och humor, och drar sig inte för att måla upp en framtidsvision om dåtiden. I dagens fredagsintervju berättar han om hur det oftast går till när han skriver, lite om sitt nya projekt, en nepalesisk schaman och vad en kan göra med ett par jeansshorts.

I somras gav du ut din första novell hos oss på MIX förlag, Ursprung 357, kan du berätta lite mer om den?
Novellen handlar om två vuxna syskon som vuxit upp med en ganska instabil ensamstående mamma som, när novellen börjar, nyss har gått bort. Deras pappa har aldrig varit med i bilden och mamman har obönhörligt hållit hans identitet hemlig för barnen, hela vägen in i döden. Brodern John är lite av en känslomässigt avstängd cyniker som intalar sig att han inte bryr sig om detta. Systern Mikaela är å andra sidan en väldigt känslosam och rastlös själ som är smått besatt av att få reda på sanningen om deras far. Eftersom vi befinner oss några år fram i tiden har man hunnit utveckla en teknik som gör det möjligt att läsa döda människors minnen, förutsatt att man har råd och har de fysiska, psykiska och ekonomiska förutsättningarna. Frågan är hur långt de är villiga att gå för att få veta sanningen, och vad jakten på sanningen kommer att göra med dem? 

Ursprung 357 utspelar sig i en nära framtid men gör i och med huvudpersonen Johns IMS-behandling också nedslag i sent nittonhundratal. Hur var det att arbeta med tidsmarkörer som musik och populärkultur när du skildrade miljöerna?
Det var helt klart en extra krydda att få jobba med lite åttio- och nittiotalsreferenser. Ganska mycket som rörde nittiotalet kom rätt spontant. Det var inte jättesvårt att komma på en lämplig låt att symbolisera sommaren 1994 med, till exempel. Roligast – och lite mer utmanande – var nog ändå att försöka sätta mig in lite i hur samhällsklimatet var på åttiotalet och försöka att inte gå bort mig helt i vissa av nyckelpartierna som utspelar sig under den tiden. Eftersom jag är född 1982 har jag av naturliga skäl vissa begränsningar i mina egna referensramar gällande denna tid, utöver epokgörande kulturella milstolpar som till exempel (spoiler alert!) att Bobby Ewings död endast hade varit en säsongslång dröm i tv-serien Dallas… Sen finns det ju självklart en del saker som berörs i novellen som jag minns rätt väl, trots att jag var ett barn när det begav sig.

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Ja, jag har flera parallella projekt och idéer som är alltifrån tio år till några veckor gamla, men de flesta är långt ifrån färdiga eller prioriterade. Den mest halvfärdiga novellen har arbetstiteln ”Panthera Tigris Tigris” och innehåller bland annat, om man gör någon slags ögonblicksbild av textens nuvarande tillstånd, en cancerpatient, en nepalesisk schaman och en mycket självuppoffrande och allmänt diffus person som heter G. Där borta i horisonten gäckar också den där romanen jag vill skriva, ett projekt som än så länge ockuperat, barrikaderat, och bosatt sig i skrivbordslådan, men som jag förr eller senare kommer att sätta deadline på och skriva klart.

Du har tidigare nämnt att det var intervjusituationen och tekniken som var det som triggade dig till att skriva Ursprung 357, vad var det som triggade dig till att börja skriva på ditt nya projekt?
Det jag menade var att det alltid börjar med ett fragment på något sätt. En situation, ett påhittat ord, en titel, ett replikskifte eller kanske en bild av något slag. Det är som ett inre kreativt tics jag har att idéer tvingar sig fram, inte sällan ganska absurda, och så hänger de i bästa fall kvar länge nog för att jag ska skriva ner dem. En gång på hundra så är idén för kul för att förkasta och då skapar jag någonting förutsättningslöst utifrån det första fragmentet. Sen placerar jag in resultatet i en story eller ett koncept av något slag. Ibland blir det andra saker än texter av det hela, häromveckan hade jag plötsligt gjort en klocka av ett par jeansshorts. Lite på samma sätt har det varit med egentligen alla de texter jag har på gång nu. I ”Panthera Tigris Tigris”-fallet började det med bilden av en person som vandrar i Nepal på jakt efter en tiger, men kom sedermera att handla om en utsatt människas ensamhet och hur denne tacklar sin situation.

Till sist, har du någon personlig favorit i MIX utgivning som du vill rekommendera våra följare att läsa i höst?
Jag tycker (förstås helt opartiskt) att MIX katalog genomgående håller riktigt hög klass. Jag tipsade ju till exempel om tre riktigt bra noveller när jag gästinstagrammade i somras. Men om jag måste välja en personlig favorit från hela utgivningen så… är det jävligt svårt. Jag väljer två. Karin Tidbeck är svinbra i största allmänhet och Palimpsest av Anders Åslund är en annan höjdare.

Fredagsintervju med Tove Nordh

brokeback Välskriven feministisk erotik som inte backar för det explicita, funkar verkligen det? Ja, i alla fall om det är debuterande Tove Nordh som har skrivit den. Till Brokeback Mountain är vad vi kallar euforisk alternativerotik mellan radhusranden och populärkulturen. Själv säger hon att hon skriver krav-märkt textporr som inte backar.

Vad läser du just nu?
Just nu läser jag Little Birds av Anais Nin, en erotisk novellsamling skriven på fyrtiotalet (efter vad jag googlat fram), men den släpptes 1979. Även om gitarrsnubben finns och konstnärerna tillsammans andra manliga genier haglar lika tätt som de feminina, undergivet bejakande kvinnliga modellerna är språket elegant och närmandet till sex såväl som sexualitet drabbande. Det skamfulla blottas och erotiseras, och jag tycker om hur jag oundvikligen lotsas in i förståelse av händelser och karaktärer som egentligen är frånstötande. Det är snyggt gjort.

Till Brokeback Mountain leker med ombytta könsroller: varifrån fick du denna idé och varför använde du just Brokeback Mountain som referens?
Hur får man idéer till berättelser som leker med heterosexuella sexskapader? Flytande sexualiteter och det-är-inte-så-jäkla-noga har alltid funnits naturligt i mig, och runt mig. Att tänka i snävt heterosexuella manligt/kvinnligt-termer skulle kräva ett större tankeexperiment från min sida än vad andra slags uttryck gör. Det är trots allt bara en av många möjliga sexualiteter och sexskildringar. Men för att landa i frågan: Just den här novellen är faktiskt based on a true story! En kär vän berättade om en särskild maskeradkväll och jag frågade genast om jag fick sno allting och utveckla det till vad jag ville. Hon gav mig OK.

Vad skriver du först i en ny berättelse?
Först tänker jag, ofta länge. Det tar alltid avstamp i något litet. En enskild fras, en drömsekvens, en nyhetsartikel. Det handlar nog om att jag tillskriver något betydelse, och sedan växer berättelsen fram utifrån att jag försöker förstå varför vad-det-nu-var betyder något för mig. Jag börjar skriva först när jag förstår vad det är jag vill berätta. Då gör jag en punktista eller en halvsidas sammanfattning, sedan skriver jag ett stycke i taget, från början till slut.

Vad är ditt förhållande till erotisk litteratur och vad har du för vision med dina erotiska noveller?
Jag började skriva sexnoveller för ett år sedan, när jag började läsa erotik och insåg att vad jag ville läsa inte fanns. Det finns så fruktansvärt mycket dåligt skriven erotik, och det är så onödigt! Här finns ett forum – text – som har förväntningar på en aktiv läsares egen fantasi och som kommer undan med alla möjliga gestaltningar. Ändå är den erotik som finns tillgänglig lika torftig som TV1000 vid midnatt var på nittiotalet. Jag tycker om pornografi – det har gjort mig mycket gott. Men jag tycker att folk har rätt att förvänta sig mer, och bättre. Jag hoppas att jag kan vända och vrida på genren, och nå den gruppen läsare som inte kan spegla sig i streamingsidornas sexuella uttryck och male gaze-blaha. Allt och alla ska med! Kan jag samtidigt få med en dos genrekritik, ptja, då kan jag sova gott om natten. Sen ska det vara hett, såklart. Inget konstexperiment. Ingen politisk markering. Men krav-märkt, explicit textporr som inte backar.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Mina egna, ännu oskrivna böcker, hoppas jag verkligen att jag skriver.

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Just nu jobbar jag heltid, och det tar död på mig. Men i tankarna går Joe omkring och söker en fortsättning på vad han var med om på Brokeback Mountain. Så när han berättar för mig hur det blev, då ska jags lägga mig i sängen och skriva ner det.

 

Fredagsintervju med Oskar Källner

Oskar Källner författareDen 17e juni släpptes Oskar Källners nya science fiction-novell Tills tiden skiljer oss åt. Detta gör honom givetvis oerhört aktuell och vi frågade ut honom om koncepten och idéerna bakom hans historia.

Tills tiden skiljer oss åt handlar mycket om AI-teknologi. Hur känner du själv inför utvecklingen där?
Vi står inför en revolution inom artificiell intelligens och smarta robotar. Men det innebär inte att vi inom kort kommer att ha självmedvetna maskiner. Man brukar skilja på svag AI, som främst handlar om smarta algoritmer, och stark AI som handlar om att faktiskt lyckas skapa syntetiska självmedvetna varelser. Jag tror inte att vi kommer att lyckas med det senare än på flera decennier, däremot är de smarta algoritmerna redan överallt omkring oss. Snart kommer personliga assistenter i mobilerna som man faktiskt kan prata med, och som pratar tillbaka som en människa. Men det finns inget medvetande där, bara smarta algoritmer med en enorm minnesbank som emulterar ett mänskligt beteende. Om några årtionden kommer dessutom den andra maskinålderns robotar att ha tagit över de flesta fysiska arbeten, och ärligt talat kommer de att ta många av de intellektuella jobben också. De kommer helt enkelt att göra det snabbare och säkrare än oss. Detta kanske låter avlägset och märkligt, som något ur just en SF-novell, men betänk att vi redan idag har självkörande bilar. Vad kommer det att betyda för all världens taxichufförer? Robotarnas intåg kan man se hur två perspektiv. Å ena sidan kommer de att frigöra människan en gång för alla från monotona och slitsamma arbetsuppgifter. Hon kommer äntligen att få möjlighet att helt leva ut sin kreativitet.  Men här finns också potential för en massiv arbetslöshet och ekonomisk stagnation. Som jag ser det kommer detta att vara en av morgondagens största politiska utmaningar. Vi får väl se hur vi löser det. Kanske kommer alla att få en garanterad medborgarlön.

Du har sagt att du främst läser fantastik eftersom du ju tillbringar varje dag i verkligheten, så varför skulle du vilja göra det även när du läser – vilken fantastikvärld skulle du vilja leva i om du fick välja?
De flesta världar som är väldigt roliga att läsa om är nog inte speciellt roliga att leva i. Vem vill egentligen, på riktigt, leva i George R.R. Martins Westeros? Detta är egentligen en naturlig konsekvens av skönlitteraturens väsen, då spännande historier ofta kräver världar som är fulla av omskakande händelser och konflikter. Men jag skulle nog vilja leva i Iain M Banks Cultureuniversum.  The Culture är en framtida överflödescivilisation som spänner över stora delar av vintergatan, full med postmänniskor och starka Ais. The Culture som sådan är väldigt stabil och är ett trevligt ställe att leva. Banks böcker utspelar sig just därför nästan alltid i utkanten av civilisationen där det fortfarande är mer osäkert och upplagt för konflikter.

Tidsresor är aktuellt i din text, likaså botemedel mot cancer. Finns det någon verklighetsförankring för dessa teknologier?
Einsteins relativitetsteori har den intressanta egenskapen att den tillåter tidsresor, i teorin. Det finns många hypoteser om hur man skulle kunna resa i tiden och ett stort antal av dem handlar om hur man kröker tid och rum på sig självt. Så den tidsreseteknologi de använder i novellen har en vetenskaplig teoretisk bas. Men om vi någonsin kommer att kunna göra det låter jag var osagt. Då ligger ett botemedel mot cancer antagligen betydligt närmare i tiden. Jag tror att jag under min livstid kommer att få se nanorobotar, mikroskopiska maskiner, som själva kan söka upp cancerceller i kroppen och döda dem. Nanoteknologin är ännu en av de fantastiska teknologiska revolutioner som vi står inför.

Längtar du själv efter att kunna förändra något i en annan tid?
Nej. Jag tror att de upplevelser vi går igenom, även de horribla, och hur vi hanterar dem, formar vem man är. Mina ärr är ett bevis på att jag har levt. Att gå tillbaka i tiden och ta bort händelser, oavsett hur hemska de var, skulle minska min potentiella utveckling som människa.  Det finns ingen storhet i att aldrig falla, utan i att falla och sedan resa sig upp igen, förhoppningsvis både visare och starkare än innan.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Haha… Ingen. Jag finner nästan alltid att jag vill göra saker och ting på ett lite annat sätt än vad den där författaren har gjort. Men om jag ändå ska välja en bok (eller snarare en serie) så hade det varit trevligt att ha skrivit Den nya solens bok, en serie i fyra delar som börjar med Torterarens skugga, av Gene Wolfe.

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Jag skriver på tredje delen i min fantasyserie Nornornas vävnad. För tre år sedan släppte jag de två första böckerna; Drakhornet och Skogens hjärta. Folk frågar hela tiden efter fortsättningen, så jag känner att det åter är dags att gripa mig an Erik och Hannas öde.

Nästa vecka gästInstagrammar Oskar Källner hos oss på MIX. Från och med måndag kan du ta del av hans vardag på vår Instagramsida: Följ Oskar och MIX på @mixforlag

Fredagsintervju med Johan Frick

Foto: Cecilia Cromnow

Johan Frick är mannen som gick från SF-bokhandeln via författardrömmar till publicering. En klassisk segerresa som bara stiger uppåt och vidare mot horisonten. Nu släpper vi hans novell Kepler Boulevard.

Kepler Boulevard är en blandning av noirdeckare och rymd-scifi, och du sysslar själv med swingmusik vid sidan av. Varifrån kommer denna fascination för noir och jazz?
Den har funnits väldigt länge. Jag har alltid gillat den där epoken, 20- till 50-talet, och jag har dragits till sånt som är präglat av den tidens estetik. Från början handlade det väl mest om sentida efterbildningar, och sådana finns det ju gott om – ta en film som Blade Runner, och hela cyberpunken, det är skruvade versioner av 40-tals-noir alltihop. Snart började jag ju läsa Chandler och se gamla svartvita filmer och så, men jag tror nästan att de skruvade, sentida versionerna är de som gjort starkast intryck.

Vad skriver du först i en ny berättelse?
Det gäller att hitta ett anslag, en ton som bär. Ibland är det inledningen – så var det med Kepler Boulevard, där skrev jag hela öppningen i ett svep en sen natt när jag kom hem efter en utekväll. Ibland hamnar det en bit in i berättelsen, ibland blir det bortklippt när det tjänat sitt syfte.

Du arbetar idag på SF-bokhandeln, en specialistbokhandel för science fiction, fantasy och skräck som funnits sedan 70-talet: hur mycket tror du att detta har påverkat och inspirerat dig? Skrev du innan du började jobba där?
Jag har skrivit i hela mitt liv och publicerade science fiction-noveller i fanzines i mycket unga år. Sedan kom en period när jag kände viss mättnad på fantastik, men när jag drog igång SF-Bokhandeln i Göteborg blev det en nytändning för mitt intresse. Det kom så mycket nytt bra inom våra genrer i början av tjugohundratalet, och det i sin tur blev en nytändning för mitt fantastikskrivande. Allt börjar ju med läsning.

Så som världen existerar i Kepler Boulevard: är det så du tänker dig världen till slut? Att vi når så långt i utvecklingen att vi hamnar i rymden och därför behöver söka oss bakåt till en svunnen tid, söka våra rötter – eskapism istället för framåtsträvan?
Nä, det är knappast så jag tänker mig vår egen världs framtid. Kepler Boulevard utspelar sig inte i vår framtid utan i en alternativ tidslinje där historien tog en annan vändning i början av 1900-talet, där det satsades på rymdfart mycket tidigare än hos oss. Och visst handlar det om att söka sina rötter, men jag skulle inte kalla det eskapism – snarare en längtan till det ursprungligt mänskliga i all dess sjaskiga glans efter en lång tid präglad av steril, hyperrationell teknokrati. Vilket är förståeligt men problematiskt: det är trassliga rötter och de är ymnigt vattnade med blod.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Den står i biblioteket i The Dreaming. Bara att fråga Lucien!

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Jodå, jag skriver på en ny novell i samma värld som Kepler Boulevard och föregångaren Port Michèle, en space opera-historia om rymdskeppspiloten Valentina Cruz. Och fler kommer det att bli. Var och en är en fristående, avslutad historia, men de har en gemensam bakgrund som blir klarare ju fler man läser.

Nästa vecka gästInstagrammar Johan Frick hos oss på MIX. Från och med måndag kan du ta del av hans vardag på vår Instagramsida: Följ Johan och MIX på @mixforlag