Etikettarkiv: Novell

Sommaren är kort – njut av fyra nya noveller!

Uttråkad på landet? Johan Fricks rymdnoir Det stora svarta får dig att ana okända världar såväl bland stjärnorna som i grannens lagård.
På en filt vid havet? Se barbarerna angöra stranden och låt de kalla kårarna svalka dig i Henrik Larssons
Malik Han.
Kvar i stan, för fattig för att resa bort? Maria Sandels noveller När en unge skulle ur boet och Ur malströmmens virvlar kommer att få dig att känna dig välsignat rik i jämförelse.
På charterresa? Julia Svanbergs Schackspelarens hus får dig att se baksidan av resekatalogernas glättiga bilder.

 Kan du inte välja? Lugn, du hinner läsa allihop.

Frick2Uppslukande rymdäventyr i Johan Fricks fascinerande sf-noir-universum. Kapten Valentina Cruz och hennes trogna besättning ombord på rymdskeppet Anaïs transporterar två alphamänniskor som vill fly förtrycket på planeten Nouveau Versailles, och allt ser till en början ut att vara ett enkelt uppdrag för Nueva Tortugas ökända piratdrottning. Ett ödesdigert beslut ändrar dock resans kurs och snart står både besättningens liv och framtid på spel.

Lästid 57 min

#sciencefiction

 

Larsson_Malik Han_9789187671692Byarna brinner längs Byroniens kust och lemlästade lik kantar vägarna, ingen undkommer de blodtörstiga bashirernas härjningar. Renia Alim och hennes medhjälpare Qar rider ut för att köpslå med den fruktade hövdingen Malik Han, och om allt går som planerat kan Byroniens folk äntligen bli av med de plundrande bashirerna. Men allt är inte vad det ser ut att vara, och mötet med Malik Han får konsekvenser som Renia aldrig kunnat ana.

Lästid 21 min

#fantasy

 

9789187671654.tif.I en liten enrummare ligger sex små barn och sover fridfullt, ovetandes om framtiden. En mor och en far ser ner på sina små. Ett av barnen måste lämna dem, men vem skulle de välja?
I en annan del av Stockholm sitter Emma och sliter med sin sömnad. Hon fryser och är hungrig, men det får lov att vänta. In kommer så barndomsvännen Ida, utmärglad och i förtvivlat behov av tröst och stöd.

När en unge skulle ur boet samt Bland malströmmens hvirflar ingår båda i Maria Sandels novellsamling Vid svältgränsen (1908) som är författarinnans debutbok. Novellerna berör de fattiga arbetarnas svåra tillvaro och ständiga kamp i vardagen, förhållanden som den döva författarinnan, som själv levt i fattigdom under hela sitt liv, kände väl till. Med sitt inifrånperspektiv skildrar hon flera olika levnadsöden bland proletariatet i Stockholm under tidigt 1900-tal och ger läsaren en unik inblick i en värld präglad av svält, slit och svåra beslut, en levande bild av en för många främmande realitet. Kvinnorna ställs ofta i fokus i Sandels författarskap och hon backar inte för att ta sig an svåra och känsliga ämnen så som abort, frågor som var lika aktuella då som nu.

Lästid 18 min

#klassiker

O_Svanberg_Schackspelarens hus

Två kvinnor möts på en trasig paradisö. Det har gått tio år sedan de sågs sist, och Veronica som är bosatt på ön har mycket att berätta. Om mangroven som försvann, om stormarna som slet sönder semesterparadiset, och om Marco som blev kvar.
Drabbande och outsägligt sorgligt om utsatthet, hänsynslöshet och längtan.

Lästid 20 min

#exil

 

 

Fredagsintervju: Daniel Möller

IMG_0152

 

 

 

 

 

Daniel Möller, med en Augustprisnominering i bagaget för ungdomsboken Du! Hitta rytmen tillika vinnare av slangbellan för bästa barn- och ungdomsroman 2001, är nu aktuell med sin novell Trosorna hos oss på MIX förlag. Daniel har även tidigare skrivit inom den erotiska genren och gett ut novellsamlingen Skulle kunna röra dig 2006. Nu går Daniels novell att finna i de erotiska antologierna Schh… och Våt! som bäddar för en kaskad av het läsning.

Hur ser du på novellen som format?
Novellen är kanske ungefär som en saga i omfång: en kort berättelse som kan avnjutas och begripas ”i ett stycke”? Det är en elementär åsikt kan tyckas men jag vågar inte sträcka mig längre.

Vad är ditt förhållande till erotisk litteratur?
Erotisk litteratur har funnits i min tankevärld sedan tonåren, det är den pinsamma sanningen. Ändå har jag klarat mig utan den i långa perioder. Jag tror att den lockar i sin njutningsfullhet, i sin kittlande oblyghet. Det finns något ansvarslöst i texter som vill hetsa upp oss vilket är både frigörande och tröttsamt.

Vad är det svåraste med att skriva erotik? Finns det en barriär som först måste övervinnas?
Det svåraste med att skriva erotisk litteratur är säkerligen risken att fastna i det banala och plumpa samtidigt som just dessa uttryck är oundvikliga nyanser i kärleksskildringar.

Vad läser du just nu och har du någon favorit som du ofta återkommer till?
När jag har skrivit erotik har jag nästan uteslutande valt att beskriva unga, oerfarna och osäkra men nyfikna karaktärers sexuella upplevelser. Jag tycker om berättelser om dessa relationer som outforskade. Sara Villius gör detta fantastiskt bra i några texter som jag återvänder till – varje gång som om det var den första läsningen. Jag själv som aldrig begriper någonting förrän för sent och därefter glömmer bort vad det var jag förstod tycker om den unga människans position inför livet: barnet som leker och lär sig i ohygglig takt samtidigt som det anses ovetande om så mycket; tonåringen som ibland lyckas gissa så fullständigt rätt trots brist på erfarenhet, perspektiv, kunskap. Ögats historia av Georges Bataille och Maidenhead av Tamara Faith Berger läser jag också om och om igen för att få syn på detta hos karaktärerna. Dessutom har jag nyss lärt känna Ola Nilssons romaner och tycker mycket om hans sätt att teckna unga människors liv.

Fredagsintervju: Lova Fredriksson

lovaLova Fredrikssons debutnovell Människodjur är en mörk, suggestiv pärla, skriven på ett språk som skimrar i varje mening. Naturen är storslagen men obönhörlig, och här finns bilder vi aldrig kommer att glömma – till exempel det obehagliga myllret av små vita, grå och gula larver i ett hem på väg att förfalla …

Hur blev du inspirerad till att skriva novellen Människodjur?
Det finns en fotografisk barnbok av Astrid Bergman från 1953 som heter Micki Rävungen. Varje gång jag hittar boken på loppis köper jag den och mina många favoritbilder är inramade och upphängda nästan överallt. Det finns så mycket uttryck i hennes fotografier, så många och stora berättelser i rävarna. Samtidigt är texten i boken både dålig och malplacerad. Två vitt skilda perspektiv drabbar samman i rävarnas ordlösa uttryck och människans beskrivning av vad som händer. På samma sätt har Sara i min novell en längtan efter tillhörighet, men den längtan kommer från hennes beskrivning av vad den tillhörigheten är och ska innebära. Naturen har sitt perspektiv, sin berättelse och sin beskrivning av vad som händer och vem hon är. Det möter hon till slut i Människodjur.

I din novell har naturen en stor betydelse och den tar alltmer över och blir dominant. Hur ser ditt eget förhållande till naturen ut?
Jag har alltid älskat naturen. Inte för att jag har fjällvandrat, haft skoter eller blivit vass i slalomåkning, men jag lekte Snusmumriken och gick på vandringar och stjärnpromenader som barn. Det är inte särskilt annorlunda nu för tiden. Jag har inga ordentliga friluftskläder men jag är en ihärdig svampplockare och ankrar gärna fast en uppblåsbar gummibåt för att ligga och guppa i viken. Är det storm kan jag köra till havet för att titta hur allt rörs om. Mitt förhållande till naturen är både romantiskt och naivt, och jag fortsätter gärna att ha det så.

Det mystiska draget i novellen öppnar upp för egna tankar och reflektioner. Vilken känsla ville du förmedla, och vad hoppas du att läsaren ska ta med sig?
Visst har jag min dramaturgiska linje, och vet vad jag tror mig berätta, men jag förlitar mig mycket på att symbolerna ska bära i det jag skriver och att läsaren ska lägga pussel själv och för sin egen skull. För mig handlar novellen, utöver sammandrabbningen av dikotomin människa/djur, om frågor om att söka sin plats, höra till och möta gränsen för vad och vem man kan vara. I det är Människodjur på många vis en obarmhärtig novell.

Var det svårt att komma in i den rätta sinnesstämningen och att leva sig in i huvudpersonens strid mellan människan och djuret inom sig?
Det svåra var att tycka om Sara. Jag gjorde inte det först. Nu när novellen har gått många varv och varje liten bit finns kvar i mig, kan jag känna både medlidande och sympati för henne. Hon försöker, det är allt.

Skriver du på något nytt nu?
Jag skriver på en ungdomsroman som jag tycker om, men som får vila tills lite annat är klart. Mest jobbar jag, som socialsekreterare för ensamkommande flyktingbarn i Göteborg. De är många och de behöver alla stöd i att skriva fortsättningen på sin egen, ofta väldigt svåra, berättelse. Så jag är mycket där. Men mer kommer, annat är inte ett alternativ.

Fredagsintervju: Hannele Mikaela Taivassalo

HMTaivassalo i HelsingforsFinlandssvenska Hannele Mikaela Taivassalo har fått stort genomslag i sitt hemland, och 2008 mottog hon det betydande litterära Runebergspriset för sin roman Fem knivar hade Andrej Krapl. Vi på MIX är stolta över att nu få ge ut hennes suggestiva novell Dagen svalnar: en miniatyrdystopi där tiden, världen och personerna stannar, stelnar och fryser fast.

I början av novellen har du med ett citat från inledningen av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, ett citat som sätter tonen för resten av din berättelse. Fanns det ytterligare något verk du inspirerades av när du skrev Dagen svalnar?
Faktiskt, gällande just den här novellen inspirerades jag för ovanlighets skull av en hel del litteratur. Normalt brukar jag inte hitta direkta trådar som löper till annan litteratur, men här väcktes lusten av nämnda Lagerlöf (Hommage à Lagerlöf!), men även av en viss sorts Edgar Allan Poe-stämning; alla mina drömmar om halvt obebodda, gamla hus som gömmer någonting. Och faktiskt är novellen också hemskt inspirerad av en skrämmande underton i en annars rätt realistisk novell av Peter Sandström (finlandssvensk författarkollega, läs!). Någon kanske dessutom känner igen de stulna orden i titeln också, det poetiska arvet, hmmm – men det lånet handlar mindre om stämningar och tematik och mera om desperation, längtan och ordens makt …

Hur börjar du vanligtvis med en text?
Det är hemskt olika, ofta är det en liten retning som sätter igång allt: en stämning, en känsla, en bild eller en röst. En tanke eller impuls som stör mig, som jag vill få tag på. I Dagen svalnar var det rätt mycket platsen, stället som huvudpersonen kommer till som satte igång allt. En plats där tiden nästan stannat, och stannar, en plats som verkligen känns, tar över. Ett hus genomsyrat av minnen, också av förträngda minnen, människor.

I Dagen svalnar skapar kylan och den svavelstickande luften utanför ett yttre hot som blir allt mer påtagligt ju längre tiden går, men trots faran infinner det sig något slags lugn hos de på gården. Är det en sorts försvarsmekanism som slår fel eller hur tänker du kring det?
Jag tänkte hemskt mycket på just den sortens obehag: att veta att allt går utför, att allt rämnar, och att man istället för att råka i panik då fryser till is. Det mardrömslika är ofta just så: Du borde springa. Men du står kvar.

I bokbloggen Bokhoras recension av din roman Fem knivar hade Andrej Krapl stod det att romanen givit recensenten David Lynch-vibbar. Som Twin Peaks-fantast älskar jag det krypande obehaget och de absurda inslagen som jag accepterar utan att ifrågasätta, saker jag tycker mig hitta även i Dagen svalnar. Hur gör du för att bygga upp sådana stämningar?
Ah, just allt det jag älskar: Twin Peaks, det krypande obehaget och det absurda som är/blir det normala! För mig är stämningar hemskt viktiga, och språket, och det är väl delvis just i språket som jag bygger stämningarna: att hitta ett språk för den plats och den känsla man skriver. Men också detta: att den värld man skapar är helgjuten, sömlös, och en alldeles egen värld. Och att den har sin egen logik och sina egna villkor. De konkreta detaljerna, lukterna och det man ser skapar världen – men samtidigt kan man i hur man använder detaljerna och det konkreta också skapa en förskjutning av verkligheten. Just de här förskjutningarna, gråzonerna, det drömska, är det som lockar mig mest av allt.

Fredagsintervju med Oskar Källner

Oskar Källner författareDen 17e juni släpptes Oskar Källners nya science fiction-novell Tills tiden skiljer oss åt. Detta gör honom givetvis oerhört aktuell och vi frågade ut honom om koncepten och idéerna bakom hans historia.

Tills tiden skiljer oss åt handlar mycket om AI-teknologi. Hur känner du själv inför utvecklingen där?
Vi står inför en revolution inom artificiell intelligens och smarta robotar. Men det innebär inte att vi inom kort kommer att ha självmedvetna maskiner. Man brukar skilja på svag AI, som främst handlar om smarta algoritmer, och stark AI som handlar om att faktiskt lyckas skapa syntetiska självmedvetna varelser. Jag tror inte att vi kommer att lyckas med det senare än på flera decennier, däremot är de smarta algoritmerna redan överallt omkring oss. Snart kommer personliga assistenter i mobilerna som man faktiskt kan prata med, och som pratar tillbaka som en människa. Men det finns inget medvetande där, bara smarta algoritmer med en enorm minnesbank som emulterar ett mänskligt beteende. Om några årtionden kommer dessutom den andra maskinålderns robotar att ha tagit över de flesta fysiska arbeten, och ärligt talat kommer de att ta många av de intellektuella jobben också. De kommer helt enkelt att göra det snabbare och säkrare än oss. Detta kanske låter avlägset och märkligt, som något ur just en SF-novell, men betänk att vi redan idag har självkörande bilar. Vad kommer det att betyda för all världens taxichufförer? Robotarnas intåg kan man se hur två perspektiv. Å ena sidan kommer de att frigöra människan en gång för alla från monotona och slitsamma arbetsuppgifter. Hon kommer äntligen att få möjlighet att helt leva ut sin kreativitet.  Men här finns också potential för en massiv arbetslöshet och ekonomisk stagnation. Som jag ser det kommer detta att vara en av morgondagens största politiska utmaningar. Vi får väl se hur vi löser det. Kanske kommer alla att få en garanterad medborgarlön.

Du har sagt att du främst läser fantastik eftersom du ju tillbringar varje dag i verkligheten, så varför skulle du vilja göra det även när du läser – vilken fantastikvärld skulle du vilja leva i om du fick välja?
De flesta världar som är väldigt roliga att läsa om är nog inte speciellt roliga att leva i. Vem vill egentligen, på riktigt, leva i George R.R. Martins Westeros? Detta är egentligen en naturlig konsekvens av skönlitteraturens väsen, då spännande historier ofta kräver världar som är fulla av omskakande händelser och konflikter. Men jag skulle nog vilja leva i Iain M Banks Cultureuniversum.  The Culture är en framtida överflödescivilisation som spänner över stora delar av vintergatan, full med postmänniskor och starka Ais. The Culture som sådan är väldigt stabil och är ett trevligt ställe att leva. Banks böcker utspelar sig just därför nästan alltid i utkanten av civilisationen där det fortfarande är mer osäkert och upplagt för konflikter.

Tidsresor är aktuellt i din text, likaså botemedel mot cancer. Finns det någon verklighetsförankring för dessa teknologier?
Einsteins relativitetsteori har den intressanta egenskapen att den tillåter tidsresor, i teorin. Det finns många hypoteser om hur man skulle kunna resa i tiden och ett stort antal av dem handlar om hur man kröker tid och rum på sig självt. Så den tidsreseteknologi de använder i novellen har en vetenskaplig teoretisk bas. Men om vi någonsin kommer att kunna göra det låter jag var osagt. Då ligger ett botemedel mot cancer antagligen betydligt närmare i tiden. Jag tror att jag under min livstid kommer att få se nanorobotar, mikroskopiska maskiner, som själva kan söka upp cancerceller i kroppen och döda dem. Nanoteknologin är ännu en av de fantastiska teknologiska revolutioner som vi står inför.

Längtar du själv efter att kunna förändra något i en annan tid?
Nej. Jag tror att de upplevelser vi går igenom, även de horribla, och hur vi hanterar dem, formar vem man är. Mina ärr är ett bevis på att jag har levt. Att gå tillbaka i tiden och ta bort händelser, oavsett hur hemska de var, skulle minska min potentiella utveckling som människa.  Det finns ingen storhet i att aldrig falla, utan i att falla och sedan resa sig upp igen, förhoppningsvis både visare och starkare än innan.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Haha… Ingen. Jag finner nästan alltid att jag vill göra saker och ting på ett lite annat sätt än vad den där författaren har gjort. Men om jag ändå ska välja en bok (eller snarare en serie) så hade det varit trevligt att ha skrivit Den nya solens bok, en serie i fyra delar som börjar med Torterarens skugga, av Gene Wolfe.

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Jag skriver på tredje delen i min fantasyserie Nornornas vävnad. För tre år sedan släppte jag de två första böckerna; Drakhornet och Skogens hjärta. Folk frågar hela tiden efter fortsättningen, så jag känner att det åter är dags att gripa mig an Erik och Hannas öde.

Nästa vecka gästInstagrammar Oskar Källner hos oss på MIX. Från och med måndag kan du ta del av hans vardag på vår Instagramsida: Följ Oskar och MIX på @mixforlag

Fredagsintervju med Johan Frick

Foto: Cecilia Cromnow

Johan Frick är mannen som gick från SF-bokhandeln via författardrömmar till publicering. En klassisk segerresa som bara stiger uppåt och vidare mot horisonten. Nu släpper vi hans novell Kepler Boulevard.

Kepler Boulevard är en blandning av noirdeckare och rymd-scifi, och du sysslar själv med swingmusik vid sidan av. Varifrån kommer denna fascination för noir och jazz?
Den har funnits väldigt länge. Jag har alltid gillat den där epoken, 20- till 50-talet, och jag har dragits till sånt som är präglat av den tidens estetik. Från början handlade det väl mest om sentida efterbildningar, och sådana finns det ju gott om – ta en film som Blade Runner, och hela cyberpunken, det är skruvade versioner av 40-tals-noir alltihop. Snart började jag ju läsa Chandler och se gamla svartvita filmer och så, men jag tror nästan att de skruvade, sentida versionerna är de som gjort starkast intryck.

Vad skriver du först i en ny berättelse?
Det gäller att hitta ett anslag, en ton som bär. Ibland är det inledningen – så var det med Kepler Boulevard, där skrev jag hela öppningen i ett svep en sen natt när jag kom hem efter en utekväll. Ibland hamnar det en bit in i berättelsen, ibland blir det bortklippt när det tjänat sitt syfte.

Du arbetar idag på SF-bokhandeln, en specialistbokhandel för science fiction, fantasy och skräck som funnits sedan 70-talet: hur mycket tror du att detta har påverkat och inspirerat dig? Skrev du innan du började jobba där?
Jag har skrivit i hela mitt liv och publicerade science fiction-noveller i fanzines i mycket unga år. Sedan kom en period när jag kände viss mättnad på fantastik, men när jag drog igång SF-Bokhandeln i Göteborg blev det en nytändning för mitt intresse. Det kom så mycket nytt bra inom våra genrer i början av tjugohundratalet, och det i sin tur blev en nytändning för mitt fantastikskrivande. Allt börjar ju med läsning.

Så som världen existerar i Kepler Boulevard: är det så du tänker dig världen till slut? Att vi når så långt i utvecklingen att vi hamnar i rymden och därför behöver söka oss bakåt till en svunnen tid, söka våra rötter – eskapism istället för framåtsträvan?
Nä, det är knappast så jag tänker mig vår egen världs framtid. Kepler Boulevard utspelar sig inte i vår framtid utan i en alternativ tidslinje där historien tog en annan vändning i början av 1900-talet, där det satsades på rymdfart mycket tidigare än hos oss. Och visst handlar det om att söka sina rötter, men jag skulle inte kalla det eskapism – snarare en längtan till det ursprungligt mänskliga i all dess sjaskiga glans efter en lång tid präglad av steril, hyperrationell teknokrati. Vilket är förståeligt men problematiskt: det är trassliga rötter och de är ymnigt vattnade med blod.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Den står i biblioteket i The Dreaming. Bara att fråga Lucien!

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Jodå, jag skriver på en ny novell i samma värld som Kepler Boulevard och föregångaren Port Michèle, en space opera-historia om rymdskeppspiloten Valentina Cruz. Och fler kommer det att bli. Var och en är en fristående, avslutad historia, men de har en gemensam bakgrund som blir klarare ju fler man läser.

Nästa vecka gästInstagrammar Johan Frick hos oss på MIX. Från och med måndag kan du ta del av hans vardag på vår Instagramsida: Följ Johan och MIX på @mixforlag

Fredagsintervju med Kringlan Svensson

kringlanKristoffer Kringlan Svensson är komikern, radioprataren, programledaren och författaren som få har kunnat missa: ständigt nya projekt, ständigt aktuell. I juni kommer hans novell Den nya arbetsplatsen.

Varifrån kom idén till din novell Den nya arbetsplatsen?
I flera år hade jag gått med två ganska luddiga scener i huvudet som jag inte visste vad jag skulle göra av. Den ena var en människa som försökte skoja genom att gömma sig under en trappa och sen blev kvar där. Den andra scenen var ett gräl om en meningslös formulering på en skylt. När jag skulle skriva novell så skapade jag en historia som gjorde det möjligt att använda båda scenerna.

Vad skriver du först i en ny berättelse?
Först skriver jag ner allt som ska hända i punktform, sen skriver jag själva texten från början till slut. I den här berättelsen var slutet det svåraste. Det var det sista jag kom på, men också det bästa i hela novellen. Så när jag väl hade bestämt slut var jag tvungen att skriva om novellen så att slutet verkligen blev ofrånkomligt.

Huvudfiguren i din text har en tendens att trassla in sig i svårkontrollerade situationer, med stora problem att nysta upp i röran. Tror du detta är vanligt på arbetsplatser: att folk hellre väjer undan än ”sabbar stämningen”?
De flesta lögner jag använder mig av är helt oskyldiga, bara till för att förenkla olika sociala situationer. Jag säger att jag inte har tid när jag inte har lust, och så vidare. Det här känner säkert alla igen och vi uppskattar våra sociala system alldeles för mycket för att hålla på att syna varandras bluffar. I novellen får alla smålögner konsekvenser, men det tror jag är rätt ovanligt på arbetsplatser.

Du är ju extremt mångsysslande, hur har du tid att förverkliga alla dina projekt?
I perioder jobbar jag väldigt mycket, men mesta tiden ligger jag bara på min soffa med ett anteckningsblock och skriver upp olika idéer. Det är ganska slappt och lågintensivt.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Jag läste nyss P-O Enquists Livläkarens besök och var konstant underhållen och imponerad. Det är verkligen en perfekt roman. Det går bara att jämföra med en lång felfri pianokonsert där varje tangentnedslag, varje val är rätt och inget skorrar. Förutom att det är betydligt mer imponerande att skriva en flera hundra sidor lång roman på det sättet. Sen innehåller den ju också bilder av det danska hovlivet som är omöjliga att göra sig fri från efter att man läst den. Det vill man heller inte.

Vad händer i sommar?
Jag kommer att göra ett radioprogram, Quizza med P3 ihop med Nanna Johansson. Vi släpper också en roman till hösten. Annars ska jag vara ledig, driva runt i Malmö och Köpenhamn tänker jag.

Nästa vecka gästInstagrammar Kringlan hos oss på MIX. Från och med måndag kan du ta del av hans vardag på vår Instagramsida: Följ Kringlan och MIX på @mixforlag

Fredagsintervju med KG Johansson

KG Johansson

2013 vann han MIX förlags och SF-bokhandelns novelltävling, och det är nog få inom science fiction-kretsar som inte känner till hans namn. Likaså om man rör sig i musiksvängen. Eller så känner man helt enkelt till honom ändå, med tanke på den mängd böcker han skrivit genom åren. KG Johansson, mina damer och herrar.

Varifrån fick du idén till Våldets förbund?
Det vet jag tyvärr inte. Åtminstone för mig är det oerhört svårt att säga varifrån idéer kommer – alltså de där ”avgörande ögonblicken” när nånting står klart. Det hårda arbetet, sånt som huvudpersonernas namn och personligheter, att utforma ”ploten”, handlingen, hitta vändpunkterna, allt det där är oftast lättare att få fatt på och hålla fast. Men just grundidén, den tändande gnistan som var tanken på Noas ark, hur går det till? … Jag vet inte. Kanske hade det att göra med att föreställa sig hur det kunde ha varit på arken. Här vill jag tala om att jag inte är troende och inte tror att arken någonsin har existerat. Men det är ändå en fascinerande miljö. Antagligen lekte jag med tanken på hur det skulle ha kunnat vara. Eller nånting i den vägen – och så såg jag nånting för mig, kanske hur de rusar uppför en trappa, kanske solnedgången. Kanske Ardas brinnande blick. Nånting sånt.

Är berättelsen om Noa något som ligger dig varmt om hjärtat? Ämnet har definitivt varit aktuellt på senaste tiden, med Noah-filmen som nyligen visades på biografer runtom i världen, och precis som din text är även filmen ganska brutal. Har du sett den och blivit inspirerad?
Nej, berättelsen om Noa och arken ligger mig egentligen inte särskilt varmt om hjärtat. Men det finns ändå en viss kraft i bibliska historier. Många av dem är minst lika fascinerande som arken; jag läste om Paradise Lost för något år sedan och slogs av vilket fantastiskt universum Milton skapade utifrån syndafallet. Plus att kristendomen är en del av vår kultur, åtminstone för sådana som jag, som växte upp medan det fortfarande fanns morgonsamlingar i skolan … The horror … Vad gäller Noah-filmen hade jag inte en aning om den när jag skrev novellen. Mix köpte den (då under min blekt vitsiga titel Arkeologi) i slutet av januari. Vid det laget hade jag aldrig hört talas om filmen. Det var någon gång under andra redigeringsrundan eller så, i slutet av april kanske, som jag plötsligt läste om filmen på IMDB och tänkte, lämpligt nog, exakt de här orden: Holy shit. Senare gick jag och såg filmen med en kompis. Både han och jag var entusiastiskt oimponerade. Snygga bilder, fånig historia.

Våldets förbund är som sagt en ganska brutal skildring och dessutom en helomvändning av en tidigare välkänd historia, men novellen handlar också om den starkares överlevnad och risken att bli det man kämpar mot. Vad hade du främst för vision med denna text?
För några år sedan läste jag en bok, tyvärr minns jag inte titel eller författare, som hette något i stil med ”Guds historia i Gamla testamentet” och som alltså handlar om vad Gamla testamentet säger om gudens utveckling. Det är ju ingen snäll gud. Bara historien om arken: ”oj, jag gjorde fel, det blev lite tokigt – ska jag ta på mig ansvaret? – nej, jag har ihjäl allihop i stället”. Eller Abraham som väntar i ett hundratal år på att få en son och sedan får order att offra honom: en av de få skenavrättningar där det är bödeln som drabbas. Och så vidare och så vidare. Så om det nu är en sådan gud vi har att göra med i historien om arken, hur ställer sig den guden till våld? Det finns sådana frågor i novellen, liksom, mycket riktigt, risken att bli det man kämpar mot … Om du stirrar tillräckligt länge ned i avgrunden stirrar avgrunden tillbaka och den som kämpar mot monster kan själv bli ett. Allt det där … Frågorna finns i den här novellen, men inga uppenbara svar. Mitt gamla favoritcitat från Mark Twain, även det ur minnet: ”If you want your work to last forever, and by forever I mean about a hundred years, you must not overtly preach but covertly preach.” Så jag försöker undvika att ha någon agenda – i alla fall på ytan. Det som intresserade mig mest var ändå själva grundidén: Om det här verkligen skulle ha hänt, hur skulle det ha varit ombord på det där schabraket? Dunklet? Gnisslet och knakandet? Den kvävande stanken av gödsel? Och så vidare.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Ekonomiskt sett? Harry Potter-serien. Mer … konstnärligt sett? Många! Alla mina gamla favoriter: Boris Vians Dagarnas skum, Thomas Manns Doktor Faustus, alla Borges noveller. Anna Karenina. Middlemarch. Allt, faktiskt, allting av Thomas Pynchon och Donna Tartt. Och några lite nyare favoriter: Karen Russells noveller, ”James Tiptrees” (egentligen Alice Sheldon) noveller. Och Emily Dickinsons dikter, och Eliot, Shelley, Blake … Att vad? Förlåt. Jag förstår. Ingen fara. Jag slutar där. Okej. – Sa jag The Tempest?

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Numera tycks jag alltid göra det, ja. Nu har jag i flera år varit så priviligierad att jag har kunnat livnära mig på att skriva och översätta. Det brukar stå i läroböcker om skrivande att den som arbetar med sånt tränar upp sin förmåga att få idéer. Jag börjar tro att det är sant. Hundra eller tusen frön till idéer fladdrar förbi varje dag, men har det gemensamt med spermier att bara en på miljonen får utvecklas färdigt. De andra 999 999 försvinner till idéernas limbo, där de fladdrar omkring med bruten vinge eller krälar i stoftet på jakt efter någon som vill befrukta dem … ensliga skrin hörs eka mellan de taggiga bergen, ömkliga som spädbarn, skrämmande som lejonets rytande och den ylande vargen … Vad jag skriver på? Närmast på gång i pipelinen är en roman om utomjordiska besökare som beter sig obegripligt, bör komma på Wela om några månader; en novellsamling på Eskapix är på gång i höst; en pjäs till Teater Trixter i Göteborg är under arbete; uppföljaren till boken om obegripliga besökare har redan börjat picka på min hjärna som en envis hackspett (den kämpar för att hålla sig borta från idéernas limbo – de obeskrivliga vrålen väcker mig, hålögd och kallsvettig, om nätterna); och en lärobok i musikhistoria; två läroböcker om elgitarrspel; en erotisk roman under … Va? Förlåt igen. Ja, okej. Ursäkta. Nej nej, jag är klar. Visst. Absolut. Tack så mycket. Tack.

Nästa vecka gästInstagrammar KG Johansson hos oss på MIX. Från och med måndag kan du ta del av hans vardag på vår Instagramsida: Följ KG och MIX på @mixforlag

Johansson_valdets_forbund Johansson_Innan_himlen_faller_9789186845742

Bernur om ”Lady Lazarus”

”Det intressanta med Dahlgrens novell är hur hon låter Plaths dikt ta konkret form, hur hon låter orden bli bokstavlig sanning. Att dikt fungerar som besvärjelse är för mig en självklarhet, men sällan har jag sett det så tydligt illustrerat som här, där orden blir trollformeln, blir levande.”

Bernurbloggen har recenserat Helena Dahlgrens novell Lady Lazarus i vår senaste bok Vår kamp, som behandlar feminism. Läs hela recensionen på Bernurbloggen.