Etikettarkiv: provläsning

Provläsning från Enkel biljett till nattens ände

Johan Fricks episodromanen Enkel biljett till nattens ände – en blandning av science fiction och jazznoir – ges ut den 15:e december som e-bok och i mjukbandsutgåva. Här kan du läsa tre gratis utdrag från boken. Hela boken hittar du hos din bokhandel, t.ex. Adlibris.

Johan Fricks Enkel biljett till nattens ände (bokomslag)

Port Michèle

I en skum lagerlokal i Port Michèles frihamn ligger en sibylla. Sibyllan är varken en organism eller maskin – det är xenotech. Den visar, sägs det, vad man behöver, inte vad man vill se. Ändå är Glum frestad att försöka.

Utdrag

2. Vad jag minns

Jag minns lukter och nyanser av rött som blandas: jordgubbar, rosor och blod.
Jag minns en mörk och instängd liten lägenhet med fönster mot bakgården.
Jag minns trängseln på gator och torg i en ruffig del av en storstad. Jag tror att det måste vara Nouveau Versailles.
Jag minns inte vem jag är.
Jag kallas Glum, men det är inte mitt namn. Jag minns inte mitt namn.
Jag har inte vetat vem jag är på hela den tid jag varit här – månader? år? – men hittills har jag inte brytt mig om det. Det har inte spelat någon roll. Jag har gjort mitt jobb, mekaniskt, som en maskin. Det är det enda som har betytt något. Dagarna har flutit ihop. Jag har varit ensam på en värld full av xenotech.
Tills något i hallucinationen väckte något i mig och gjorde mig till människa igen. Något som luktar jordgubbar, rosor och blod. Nu vill jag veta vem jag är och vad jag gör här. Nu tänker jag ta reda på det.

3. Le Déserteur

Jag visste att det fanns en väg som hade lett från gruvdistriktet till Port Michèle före kriget. Nu började den mitt i ingenting, i en krater full av lerigt vatten. Den var belamrad med skrot och försvann här och var helt och hållet, men den ledde fortfarande till Port Michèle.
Jag hade inte varit i Port Michèle på mycket länge – hur länge visste jag inte. Jag hade levt i min VT46, sovit på en brits och ätit frysta portioner av mat som inte smakat något särskilt. En gång i månaden hade en svävarrobot levererat mat och andra förnödenheter, gjort nödtorftigt rent och forslat bort avfall. Det hade gått flera veckor sedan sist och fordonets inre luktade inget vidare. Det var första gången jag lade märke till den saken.
Ett dovt muller steg sakta till ett crescendo i fjärran, och snart såg jag en pelare av ljus resa sig mot himlen. Ovanpå pelaren vilade ett skepp på väg till en annan värld, men det gick inte att se. För ett ögonblick lyste pelaren upp hela landskapet med ett varmt gult sken; så var det skymning igen.
I de flesta städer brukar det heta att man ska undvika hamnkvarteren. I Port Michèle skulle det vara svårt, för hamnkvarteren är allt som finns. Någon stad i egentlig mening är det förstås inte fråga om – bara en plats där skeppen kan landa, göra vad de behöver och lyfta så fort som möjligt. Det finns en mer eller mindre bofast befolkning, men den är liten och rotlös. Ingen stannar längre än nödvändigt i Port Michèle.
Före kriget hade det varit gruvdrift man ägnat sig åt på Michèle, liksom på de flesta av de osorterade småplaneter, asteroider och stenbumlingar som bildar Lumièrebältet. Nu var det inte mycket kvar av den verksamheten. Det enda av värde som återstod härute var den kvarglömda xenotech som jag ägnat ett okänt antal månader åt att röja.
Allt det här visste jag utan att veta hur jag visste. Jag hittade i stan, men jag hade inga minnen av att ha varit här förut. Jag visste att det fanns tusen rymdhamnar likadana som Port Michèle. Jag måste ha besökt många av dem, men jag visste inte i vilket ärende. Hade jag varit matros på ett skepp, eller kanske rentav befäl? Jag mindes inga resor.
Vägen jag kom på övergick i en lång och rak gata kantad av verkstäder och småindustrier som i sin tur övergick i Port Michèles huvudgata: Boulevard des Étoiles. Här låg alla butiker som ännu höll öppet och de flesta bostadshus som ännu var bebodda. Gatan fortsatte hela vägen fram till rymdhamnen, men dit skulle jag inte. Inte än.
En mörknande skymningshimmel hängde över taken. Vinden ven obehindrat längs gatan och lekte hårdhänt med tomma aluminiumburkar, kartongbitar och plastförpackningar. Det hade mulnat, och då och då kom ett isande regnstänk som ett skott. Jag parkerade min VT46 utanför en av barerna som låg vägg i vägg längs den här sträckningen av gatan. En blå neonskylt som ännu inte tänts förkunnade att den hette Le Déserteur.

Kepler Boulevard

I en värld av flappers, gangstermän och klonade jazzmusiker är den unga tusenskönan Rosalinde inte bara festens mittpunkt – hon är festen. När hennes försvinnande hamnar på privatdeckaren Slim Jims bord visar det sig vara allt annat än ett rutinjobb. Hukande under skuggan från rymdskeppet ”L’Harmonie du monde” leder hans eftersökningar snart till Nouveau Versailles högsta maffiaskikt.

Utdrag

På vägen hem fick jag syn på en illegal väggmålning som såg nygjord ut: en stiliserad rödhårig tusensköna och texten ”Vive Gloria!” Jag undrade hur länge den skulle förbli orörd. Stadens väggar var platsen för ett ständigt gerillakrig mellan olika underjordiska fraktioner.

Gloria, det var Gloria del Rio, en flicka som umgicks i kretsarna kring Lucky Lafayette och säkert hade känt Rosalind Girard. Hon hade definitivt varit med när de hittade sibyllan.

Hur de hittade den var en märklig historia. Ett gäng tusenskönor och skuggpojkar hade festat hela natten när någon kom på idén att de skulle åka till xenoruinerna någon mil utanför Nouveau Versailles. Ingen hade börjat intressera sig för xenocivilisationens lämningar – alphamänniskorna var bestämt emot att utforska dem och les nouveaux humains hade inte kommit på tanken än. Hur som helst hade de här ungdomarna tagit sig långt ner i gångarna under ruinerna, och där hittade de något. Något som var stort som en kappsäck och verkade levande. Eller i alla fall fungerande. Ingen vet om sibyllor är levande eller ej, men alla vet ju vad de antas göra med människor – ta sig in i våra medvetanden och tala om för oss vad vi behöver. Fan tro’t. Någonting gör de i alla fall, och för de första som var med om det måste det ha varit en chock. Det var kanske tur att de var stupfulla eller påtända allihop.

Den förste som utsatte sig för sibyllan var en ung man som hette Paul Robert. Han var ingen skuggpojke utan en urspårad student som råkat i dåligt sällskap. Han påstod att sibyllan förändrade hans liv, och det gjorde den förstås också. Han blev sibyllans profet och uttolkare. Det var han som hittade på själva ordet ”sibylla” och det var han som låg bakom talesättet att den visar dig vad du behöver, inte vad du vill se. Han sa att sibyllan visade honom en framtida version av honom själv om han fortsatte leva som han gjort dittills – ett vrak utan jobb, utan hem, utan familj. Det skulle ha fått honom att vakna och inse att han förslösade sin ungdom och att han måste ta tag i sitt liv. Det lät lite för bra för att vara sant, men folk tror ju gärna på sånt som låter för bra för att vara sant, så han fick många anhängare. Han drog igång en sorts väckelserörelse som gick ut på att xenokulturen var oändligt överlägsen vår och att sibyllan är en helig relik, fast samtidigt en livsform, på något vis. Fråga inte mig hur han får ihop det.

Och så var det Gloria del Rio, då. Henne visade sibyllan något helt annat. Hon såg ett Nouveau Versailles där nouveaux humains och till och med kloner hade samma rättigheter som alphamänniskor, där rådets makt var bruten och det fanns ett parlament dit alla hade rösträtt. Hon blev intervjuad överallt och grep alla hjärtan med sin vackra dröm och sitt rättframma sätt. Hade hon varit lika framåt som Robert hade hon nog också kunnat starta en rörelse, men hon hade inget större politiskt intresse. Hon släppte alltihop och gick vidare med sitt liv. Nu höll hon sig undan från rampljuset, men hon hade redan hunnit bli en ikon. ”Vive Gloria!” var ett slagord som samlade motståndet mot rådet; man såg det klottrat på väggar, sjunget i sånger, skanderat i olagliga demonstrationer. Man kan undra vad hon tyckte om det.

Jag gick hemåt i skenet av neonskyltarna på Rue de Copernic, sneddade över den tomma marknadsplatsen och fortsatte in i den gamla stadens trånga gränder, och jag tänkte på festande ungdomar som råkade snubbla över en av historiens största upptäckter eftersom inga vetenskapsmän varit intresserade. Sedan tänkte jag på varför någon skulle vilja dölja att någon varit med om något sådant.

Det stora svarta

Kapten Valentina Cruz och besättningen på rymdskeppet Anaïs transporterar två alphamänniskor som vill fly förtrycket på planeten Nouveau Versailles, och allt ser till en början ut att vara ett enkelt uppdrag. Ett ödesdigert beslut ändrar dock resans kurs och snart står både besättningens liv och framtid på spel.

Utdrag

Det börjar bli dags att berätta vad som egentligen hände. Jag är så trött på alla som lägger huvudet på sned och frågar ”Ångrar du att du gjorde som du gjorde, Valentina?” De vet ingenting om hur det gick till, men de har alltid en åsikt. Och visst kan jag önska att saker hade gått annorlunda, efter allt som har hänt, men ångrar mig? Vem som helst kan vara efterklok. Det är svårare att vara klok när det gäller.
Jag gjorde vad jag ansåg vara rätt. Vad jag anser vara rätt. Mer än så kan ingen göra.
Det hände sig när jag var ung och visste föga om världen och dess vägar. Jag hade gjort mig ett namn som frilanspilot och var redan berömd, eller åtminstone beryktad. Jag såg inte ut som nu: jag hade kolsvart hår och båda ögonen i behåll. Det var året efter att jag köpt mitt första egna skepp, ”Anaïs”. Jag hade hjälpt en rik tusensköna från Nouveau Versailles att fly från sin gangster till pojkvän och hon hade betalat bra. Nu kunde jag kalla mig kapten och röka cigarr ombord och be alla som sa något om det dra åt helvete.
Och här hade jag nu ännu ett par från Nouveau Versailles som behövde hjälp att fly. Alphamänniskor, man och hustru, båda magra med rakade huvuden och de hemska gula nylonskjortorna som framhävde deras bleka hy så den såg alldeles grådaskig ut. So FaNo hade varit ekonomichef på ett stort byggföretag och Ra KlaRo var läkare. Allt de fått med sig rymdes i några överfulla resväskor. De satt uppflugna på en trälår i lastrummet och stirrade skräckslaget på mig. Ra höll en äkta skeppsklocka från ”L’Harmonie du monde” fastklämd under armen, en riktig relik. Med en trött suck slängde jag upp stövlarna på en trave pallar.
”Ja, vi är från Nueva Tortuga. Nej, vi är inte pirater. Det här är ett handelsskepp, och det kan hända att alla affärer vi gör inte är hundra procent lagliga men vi använder inte våld om vi kan låta bli. Och vi låter ingen gå på plankan. Så länge de sköter sig.”
De såg inte roade ut. Alphamänniskor. Ingen humor.
Jag halade upp min kromade gaständare och började leka med den, vred upp lågan till max och vred ner den igen. ”Ni gör som ni vill. Jag erbjöd mig att ta med er för att Pierre frågade och han är min vän och vi ska ändå till Alphaville. Det är inte det att vi behöver passagerare. Men jag tycker lika illa om det som pågår i Nouveau Versailles som ni. Jag har själv bott där och jag vet hur det är att bli förföljd av nouveaux hommes. De gillar inte sådana som mig bättre än sådana som er. Och skulle det bli krig …”
”Det blir inte krig”, sa Ra. ”Inte med de vapen Alphaville har. Nouveau Versailles skulle aldrig ta risken.”
”Det kan man aldrig vara säker på”, sa So. ”Och även om det inte blir krig är det för farligt att stanna. Det är bara fler och fler som blir mördade och misshandlade. Det vet du lika väl som jag.”
”Hur som helst”, fortsatte jag, ”Pierre nämnde vad ni är beredda att betala. Det räcker. Det räcker mer än väl.” Jag berättade inte att Pierre hade tjatat i två dagar innan jag gått med på att ta dem. Det hade inget med priset att göra och inget med So och Ra personligen. Jag ville inte bli indragen i konflikten mellan Nouveau Versailles och Alphaville. Men till slut hade jag gett med mig. Jag var inte helt hjärtlös.
”Tack, madame Cruz.”
”Kapten Cruz.” Jag tog fram en cigarr ur bröstfickan och tände den omsorgsfullt. De stirrade skräckslaget igen.”

Läs mer i boken Enkel biljett till nattens ände

Köp boken på Adlibris: Häftad utgåva eller e-bok

Köp boken på SF-bokhandeln: Häftad utgåva

Köp boken på Bokus: Häftad utgåva eller e-bok

Utgivningsdatum: 2015-12-15
E-bok: 9789187671739
Häftad utgåva: 9789187671722

Alternativerotik av Tove Nordh

Tove Nordh skriver upphetsande, krav-märkt, explicit textporr som inte backar. I juni släpptes e-novellen Till Brokeback Mountain, i oktober släpps Tänk på mig och under vintern 2014 släpps tredje novellen.

 

Till Brokeback Mountain

Erotiska novellen "Till Brokeback Mountain" av Tove NordhBrokeback Mountain är mer än en kulle i ett svenskt radhuskvarter, det är ett tillstånd. Här kan Maja och Milou bli cowboymännen Ennis och Jack. Här blir strumpan i byxan en kuk på riktigt och de lindade brösten spända muskler. Det är hit de tar den prydlige överklasskillen – och förför honom, tar för sig, låter fiktion bli konkret kåthet: ”Och under oss är Joe. Under oss är Brokeback Mountain. Under oss är hela jävla världen.”

Tove Nordhs debut är bara början – och den är upphetsande, vacker och skamlös.

Provläsning

Jag vänder mig mot Ennis när hennes hand släpper greppet om min nacke. Joe blir kvar på rygg mot den gräsfläckade stenhällen när också jag ställer mig på knä, mitt emot henne. Ett par sekunder bara ser vi på varandra. Söker efter signaler, kanske tillåtelse. Vad vi gör nu är inte något som vi gör. Men vi är inte Milou och Maja. Vi är Ennis och Jack. Vi kysser inte varandra. Ennis och Jack kysser varandra. Jag känner hennes mustasch raspa mina alltid späda läppar. Den sitter kvar när kyssen ebbar ut för att bli något annat.

 

Vi följer varandras hårdnande ansiktsdrag. Söker varandras kroppar med viljestarka händer. Låter våra kukar pressa sig mot låren, mot varandra. När jag knäpper upp första knappen i flanellskjortan gör Ennis likadant, och när hon kränger den uppknäppta skjortan över axlarna faller också min till marken. Jag rör handen över hennes släta, lindade bröst och när jag blundar känner jag alla de muskler som finns där, just nu. Jag böjer mig fram och drar in hennes doft av cigg, svett och nattkyla och just som jag vänder mig mot Joe hör jag Ennis röst.

– Knäpp upp.

Ennis röst är en röst som inte är rädd för natten, inte för någonting, men Joe har inte vågat röra sig. Samtidigt ser jag på honom att han har följt allting. Att han är en del av rörelsen. Han sväljer hårt på nytt när han med fumliga händer knäpper upp kostymbyxorna. De är för dyra för att skava mot marken såhär. Jag älskar att de skaver mot marken.

– Det räcker.

Ennis avbryter honom från att trä av byxorna helt, och de hasar vid knäna där hans händer dröjer vid linningen. Ennis rör sig mot honom, förbi mig, och jag känner hennes varma sida strykas mot mot min. Det ger små stötar ut i kroppen som finns kvar när jag ser Ennis fånga upp Joes händer och hålla dem ovanför hans huvud. Jag ser dem se på varandra. Ser hur Ennis ser på Joe, följer hur Joe ser Ennis se på honom. Hur hon prövande kysser hans hals, river över den glansiga skjortan.

Las Vegas. Lite magisk är han ändå. Eller om det är vi. Tro fan att det är vi.

Köp och läs hela novellen på Adlibris Mondo, iBooks eller Google Play Böcker.

 

Tänk på mig

Tänk på mig Tove nordh erotisk novell

Huvudpersonen i Tove Nordhs andra novell ”Tänk på mig” vaknar upp varm och dimmig efter en deppig dag, fortfarande som i en dröm. På ett tjockt täcke framför sin guldinramade golvspegel förför och upplever hon för första gången sig själv på allvar. Det är bortom onani och narcicism. Det är att på riktigt älska sig själv och på egna villkor och utan hämningar hänge sig åt den egna kroppen.

Provläsning

Sedan tänker jag, i den nyvakna men på något vis självklara medvetenheten att jag ska tänka på mig. Att det är jag, inte han och inte någon annan, som ska göra det. Och jag ska inte tänka på någon heller. Det är jag som är här, i det här rummet. Det är jag som är här, i min kropp. Med min fitta som ett bultande hjärta. Och min fitta skriker.

Skriker efter mig.

 

Det har väl hänt någon gång, att jag har tyckt att jag sett het ut när jag just klätt av mig framför spegeln, och att min kropp känts som något väldigt fint när nytvättade, manglade lakan rört all min hud. Det har väl hänt att jag varit rätt snygg eller särskilt ta-på-vänlig när jag sjunkit ner i badkarets tyngdlöshet och vattnet skvalpat över bröstvårtorna som stuckit upp och varit det enda som frusit. Och kanske förstod jag att jag var en av de hetaste på den där popklubben där jag spexat till det med röda läppar och plutade på mingelfotografens överexponerade bilder.

Och kanske att andra har tänkt på mig.

Men inte jag.

Inte som jag vet att jag ska göra nu.

Jag reser mig och går till mitten av rummet. Ryamattan är mjuk under fötterna och i en överdådig, stor guldram ser jag mig, lite snett underifrån, där spegeln står lutad mot väggen. Mitt hennafärgade hår skiftar i nyanser, lagom smutsigt och alldeles för stort, draget åt ena sidan. Det är snyggt. Jag vickar sakta på huvudet och det är som att jag ser en linje rinna från kinden ner mot halsen. Vidare ut över axeln och nerför armen rinner den, snuddar vid bröstet, går in vid midjan, djupt in när jag formar kroppen, och så ut över höftens vågor. Det är ljuset också, rött mest, men med gula nyanser och rosa stänk av diskokulans tysta roterande.

Jag vänder mig med ryggen mot spegeln och blickar över axeln. Fastnar för skulderbladets vassa kanter, ryggradens strikthet och rumpans breda, runda bågar. Små fjun syns i motljuset i svanken, nacken. Så vänder jag mig om igen, låter händerna krama brösten. Det känns inte som mina händer, snarare ser jag det hända. Känner ändå mitt vänstra bröst som en lätt tyngd i handen, det högra lite större, lent med många födelsemärken. Jag sätter enkelt upp håret i en trasslig knut, jag har alltid en snodd runt handleden och kvar är ett litet rött märke som plötsligt svider. Nu syns tydligt nyckelbenen, båda brösten är blottlagda. Nacken ryser utan beröring annat än från Joni Mitchells plötsligt höga toner. Joni sjunger om mig och om min kropp och det slår mig hur fint det är, hur tydligt det plötsligt blir att jag är ensam här. Och ändå har jag aldrig varit så mycket med någon som jag är just nu. Ingen annan ska vara här. Ingen annan behöver vara här. Det är jag, min nakna kropp och mina lika nakna händer.

 

Jag tar skrivbordsstolen, den stadiga, breda, och borrar ner stolsbenen i mattan framför golvspegeln. Sätter mig sedan i den och lyfter benen över armstöden, så långt bak jag når. Senor och muskler krampar av stretchningen, men det ska nog gå över. Jag vill se mig, klart och tydligt. Jag har nog aldrig sett mig så. På display: Min blick, de tunna läpparna, hettande kinder. Magen som veckar sig i tre mjuka, djupa streck och låren öppna, särade över armstöden. Mörka fjun går i en tilltagande strimma från naveln och neråt. Leder vägen tills de krusar sig mörkt och tätt. Jag tar båda händerna och drar blygdläpparna försiktigt åt sidan, kan se min fitta girigt kippa efter andan som om den drunknade i sin egen väta. Rosarött. Snyggt. Jävligt snyggt.