Etikettarkiv: romaner

Fredagsintervjun: Johan Ring

140331-079-bonnier JOHAN RING

Johan Ring har redan vunnit svenska skräckälskares hjärtan med sina noveller, och 2014 kom även hyllade kortromanen Den mörka fläcken som var en del av MIX digitala satsning Efter stormen. Nu är Johan aktuell igen med Fyra minuter, en skräckroman med kusligt aktuella förtecken.

I Fyra minuter rämnar vardagen plötsligt och in strömmar onämnbara fasor, är vardagen viktig som utgångspunkt för skräckberättelsen och i sådana fall varför?
För mig är det väldigt viktigt att etablera en känsla av, om inte vardag, så åtminstone realism när det gäller skräckberättelser. Jag tror att det rentav är nödvändigt om man ska få läsaren med sig när de mer overkliga inslagen i berättelsen kommer. Om man som författare lyckas bra med den där ”vardagsskildringen” så blir det lättare för läsaren att identifiera sig med karaktärerna – vilket i sin tur gör att hen blir än mer skrämd när monstren kommer hasande.

Fyra minuter utspelar sig i den fiktiva småländska byn Dunvik. Var hittade du inspiration till småstadsskildringen, har Dunvik en verklig förlaga?
Dunvik är en kombination av flera verkliga platser omkring den del av Småland där jag växte upp. Rent geografiskt finns det en verklig förlaga, men det är mer av ett sommarstugeområde än ett samhälle. En kompis familj hade sommarstuga där och jag brukade vara där på somrarna. Otroligt vackert, med de mörka skogarna i ryggen och det gnistrande havet och Öland framför sig.
En annan likhet med verkligheten är att jag har samma sorts hatkärleksrelation till mina gamla hemtrakter som Veronica har i romanen. Jag har inte bott i Småland sedan 1999, ändå är det väldigt närvarande i mina tankar. Jag kommer ifrån avfolkningstrakter och brottas med att å ena sidan känna skuld över att ha bidragit till den avfolkningen, och å andra sidan känna att det var oundvikligt eftersom världen kan vara så oerhört liten där uppe. 

Det som drabbar Dunviks invånare efter flygolyckan kan göra även en luttrad skräckentusiast mörkrädd, hade du några särskilda inspirationskällor som du vill dela med dig av?

Det är ju alltid knepigt att prata om inspirationskällor, eftersom man inspireras av så löjligt mycket. Allt, egentligen. Men jag har alltid älskat exempelvis H.P Lovecrafts sätt att göra skräcken ”vag” och utan typiska förklaringsmodeller. När jag tänker efter har jag aldrig skrivit en berättelse om ”klassiska monster” såsom vampyrer, varulvar, zombies eller liknande. Det finns i och för sig element från alla dem i Fyra Minuter, men jag gillar att skriva skräck som inte är lika hårt mallad som exempelvis vampyr- eller varulvsberättelser.

Otäcka verklighetsbaserade historier med mystiska eller paranormala förtecken är ju onekligen fascinerande, i Fyra minuter talar en av bokens huvudpersoner till exempel om en händelse där fem militärplan ska ha försvunnit spårlöst med besättning och allt. Hur ser din relation till den typen av berättelser ut? Har du någon ”favorit”?
Jag har alltid lockats av teorierna om att det finns ett oändligt antal universum, att vårt universum bara är som ett enda sandkorn i en oöverskådlig öken av andra. Det är en inte helt ovanlig teori, så sent som härom veckan sände SVT ett nyhetsinslag om den, och det är dessutom en teori som lämpar sig väldigt väl för att berätta fantasieggande historier. Den knyter egentligen an till Lovecrafts ”kosmiska skräck”, fasan i att ställas inför att det som vi betraktar som världsalltet i själva verket bara är en liten dammtuss i den ogripbart stora helheten. Jag tycker att det är häftigt.

Du skriver själv riktigt ruskiga berättelser, men finns det något litterärt verk som har skrämt dig och i sådana fall vilket? Och varför?
Det finns massor av litterära verk som har skrämt mig, jag är en mycket lättskrämd typ! Anders Fagers novellsamling Samlade Svenska Kulter är ett exempel på en bok som skrämde mig rejält. Det är den här känslan av att vår verklighet bara skyddas av en tunn fernissa, och bakom den väntar mörker, monster, fasor. Fager är så grym på att skildra den. Jag har själv berört den sortens teman – inte minst i Fyra Minuter. Men det litterära verk som skrämt mig allra mest, är Stephen Kings novell ”The Jaunt” (”Den Långa Resan” på svenska, ingår i novellsamlingen Den Förskräckliga Apan). Den innehåller inga monster, knappt en droppe blod, istället presenterar den ett ganska enkelt scenario som tog andan ur mig första gången jag läste det. Novellens sista sida skrämde mig så att jag inte kunde sluta tänka på det på flera dagar. Kan jag någonsin uppnå den effekten i någonting jag skriver, så kommer jag att vara mycket nöjd.

Provläs Demonologi för nybörjare

Liftarens guide till helvetet – blodfylld action av Sveriges skräckdrottning! 9789186845773

Isak Björkhage har problem. Underjordiska problem. I himlen tycks Gud ha gått in i väggen och i helvetet planerar Beelzebub uppror mot Satan och hotar att släppa helvetets demoner lösa på jorden. Allt detta är Isak omedveten om när han som vanligt tar hand om sin mamma och lillasyster Thea – han är datoransvarig, rörmokare, hundrastare, allt-i-allo, städare och barnpassare. Samtidigt försöker han sköta jobbet som vaktmästare på sin gamla skola.
     Men när Beatrice, den allvetande råttan som bor hos grannen, förklarar för Isak att det enbart är han som kan förhindra apokalypsen, tvingas han ge sig ut på en resa genom helvetets nio kretsar för att möta Satan.
     På en sådan resa är det bra att ha sällskap av en god vän och satanist – Rufus.

Demonologi för nybörjare är mörk filosofisk fantasy som utspelar sig mellan himmel och helvete. Med sarkasm, humor, action och blodig lättsamhet låter Caroline L. Jensen oss följa med på en resa likt den Dante gjorde i Den gudomliga komedin.

Boken finns att köpa hos alla svenska nätbokhandlar – t.ex. Adlibris Mondo – och hos Google Play Böcker och iBooks.


Utdrag från boken:

”Vi borde låta allt gå åt helvete.” Det var den gröna som uttryckte sin åsikt.
     I rymdens ödsliga oändlighet, gömda från all insyn bakom ett stjärnfall, vibrerade fyra strängar av olika färg. De kretsade runt en glugg i rumtidens väv och diskuterade det som visades däri.
     ”Alla beslut av den här magnituden måste fattas enhälligt, det vet ni”, lät det från den grå som sedan virvlade bort en bit från hålet så att den röda kunde komma till och se.
     I gluggen syntes två unga män på jorden. Den ene, en lite fläskig typ, satt i en kundvagn medan den andra puttade på, nerför en brant gata.
     ”Vad gör de, egentligen?” mullrade den gula.
     När kundvagnen nådde en korsning slog hjulet i en trottoarkant och vagnens bana förändrades. Den flög en kort stund genom luften och han som suttit i tumlade ur och fick handtaget i huvudet samtidigt som den andre kom fram, snubblade till och föll ihop bredvid honom på gräset. De skrattade som besatta båda två.
     ”Leker, tror jag”, viskade den röda.
     ”Nå. Om vi ska hindra det som håller på att ske måste vi som sagt vara överens”, lät den grå och vibrerade menande mot den gröna.
     ”Nej”, klingade den gröna efter en stund. ”Titta på dem.”
     Alla strängarna såg ner i hålet igen. Den överviktige hade tagit fram en joint ur bakfickan, tände den, drog ett djupt bloss och räckte över den till den andre, som gjorde samma sak.
     ”Den där hålan till planet är full av sådana som dem. Jag ser inte”, fortsatte den gröna, ”varför vi skulle slösa vår tid och våra resurser på dem. Låt kriget utspela sig och om planeten överlever så gör den. Annars så, tja … ingen större förlust, om ni frågar mig. Jag röstar nej.”
     ”Då är det så”, fastslog den grå. ”Utan ett enhälligt beslut kan rådet inte ingripa. Saker får ske som de sker och det blir upp till dem själva att försöka reda ut det.”
     Den röda svävade närmare hålet. Det kändes inte alls bra, det här. Den stirrade på de unga männen. Den fete sa något och grep sig demonstrativt i skrevet, vilket fick den andre att skratta så mycket att han tappade jointen rakt ner i sitt eget ansikte. Han for upp och borstade glöd från ögonlocket medan den förste rullade sig av skratt på marken.
     ”Du menar”, den röda tvekande, ”… att det kommer att vara upp till de där två att rädda hela skapelsen från undergång?”

Läs hela boken här!

Fredagsintervju: Malva B.

Malva-blomman

Först ut i vår återkommande serie med författarintervjuer här på hemsidan är Malva B. Hennes erotiska novellsamling Begär : oanständiga berättelser släpptes i våras, i veckan gav Bonnier Audio ut hennes ”Komma ut” som ljudnovell och i oktober kommer ytterligare sex berättelser från Begär som fristående e-noveller.

Förra veckan röstade tidningen Vi Läsers läsare fram din bok ”Begär : oanständiga berättelser” till den bästa svenska novellsamlingen. Grattis! Hur känns det?

Helt overkligt och alldeles fantastiskt förstås. På samma gång.

Vad är ditt förhållande till noveller annars?

Liksom huvudpersonen i min novell ”Professorn” är jag barnsligt förtjust i de ryska klassikerna och har förstås läst alla noveller av Tjechov. Jag tycker också att erotik gör sig betydligt bättre i novellform. I romanformatet kan erotik lätt bli lite tjatigt.

I en av författarfilmerna vi gjorde till dina noveller i våras nämnde du att du inte hade läst så mycket erotisk litteratur innan du började skriva själv – har du läst mer sen dess?

Ja! Enormt mycket! Ha ha. Om det tar ett år att skriva en bok, så tar ju researchen minst dubbelt så lång tid. Jag har studerat beteende bland medlemmar i sexklubbar on-line, jag har nog plöjt igenom marknadens alla swingermanualer, intervjuat en mängd älskare, älskarinnor, osäkra tonåringar, frustrerade hemmafruar och sexberoende, besökt klubbar… You name it! Det är viktigt för mig att inte värdera olika människors sexuella preferenser, utan bara försöka ge en inblick i olika världar, också rent geografiska, som inte så många av oss kommer i kontakt med i vanliga fall.

I oktober släpper vi ytterligare sex noveller från Begär som enskilda e-noveller. Tror du att det blir någon skillnad att läsa dem som helt separata historier, jämfört med att läsa dem som en del i en samling?

Alla mina noveller är fristående och kan läsas separat, men det är stor skillnad att läsa dem som en del i en samling. De hänger nämligen alla mer eller mindre ihop, eftersom jag har låtit flera karaktärer återkomma i olika noveller. Om man läser novellerna separat, eller i ”oordning”, tror jag att man missar lite av överraskningsmomentet i samlingen som jag tycker är en av dess styrkor.

Du har valt att skriva under pseudonym. Hur kommer det sig och hur hemlig är du egentligen?

Ganska hemlig, men mina närmsta vänner och familjemedlemmar vet förstås vem Malva B är. Jag har ju ett vanligt 9 till 5-jobb som alla andra och jag tror inte att det skulle finnas så stor förståelse i min bransch för min hobby, så jag ville verkligen inte att mina kollegor skulle få reda på att jag skrev erotiska böcker på min fritid. Jag antar att jag också ville skydda mina barn. Men när jag till slut berättade för dem vad min bok egentligen handlade om, blev de inte särskilt chockade. De ryckte bara på axlarna och undrade: ”Vad ska mormor säga?” Så vi bestämde oss för att hålla mormor lyckligt ovetande tills vidare.

Mix-författaren Karin Tidbeck hyllas!

Omslag Amatka Karin Tidbeck

Lovorden har haglat över Mixförattaren Karin Tidbeck under året som gått.
”Amatka är stark, skakande och andlöst spännande och ingen bok som man nöjd lägger ifrån sig och glömmer”, skrev t.ex. Dala Demokraten.
”Amatkas instabila värld är redan litterärt grundmurad”, stod det i Arbetarbladet.
I Aftonbladet utnämnde Cirkeln-författaren Mats Strandberg den till en av sina favoritböcker:

”Karin Tidbeck är otroligt hajpad i fantasy- och SF-kretsar i USA men hon har gått skandalöst obemärkt förbi här hemma i Sverige. Hennes roman Amatka är en lågmält gastkramande dystopi och den borde bli en klassiker.”

Och i Göteborgsposten utnämner Bella Stenberg Amatka till ”en av mina största läsupplevelser på lång tid.”
Samtidigt fortsätter nomineringar och priser att regna över Karins novellsamling Jagannath, som utkommit i USA. Hon har bl.a. vunnit William L Crawford fantasy award, samt 2013 års Science Fiction & Fantasy Translation Awards för bästa novell (Augusta Prima). Dessutom är hon nominerad till det prestigefyllda priset World Fantasy Award.

Provläsning: Michelle Gagnons roman Ingen skulle sakna dig

Omslag Michelle Gagnon Ingen skulle sakna digDet första Noa Torson märkte när hon vaknade var att hon frös om fötterna. Konstigt – hon som alltid sov med strumpor på sig. Hon öppnade ögonen och knep genast ihop dem igen i det skarpa ljuset. Noa hatade att sova med lyset tänt. Hon hade till och med satt upp en mörkläggningsgardin i det enda fönstret i lägenheten så att morgonljuset aldrig kunde tränga in. Nu försökte hon få koll på omgivningen medan ögonen vande sig. Huvudet kändes som om det hade blivit uppblåst till dubbel storlek och stoppat med filt. Hon hade ingen aning om hur hon hade hamnat här, var hon nu befann sig.
Hade hon åkt in på ungdomsfängelset igen? Knappast. Det var för tyst. Där var det alltid ett himla liv: vakternas kängor som dundrade i metalltrapporna, gälla skrytsamma röster, gnisslande sängar och skrällande plåtdörrar. Noa hade varit där så länge att hon kände igen det med slutna ögon. Oftast hade hon kunnat avgöra på bara ljuden vilken avdelning hon hade blivit inspärrad på.
Röster trängde sig in i utkanten av medvetandet. Det lät som två personer. De pratade lågt. Noa försökte sätta sig upp. Det var då smärtan slog till. Hon gjorde en grimas och sjönk ner igen. Det kändes som om bröstkorgen var kluven mitt itu. Det värkte i handen också. Långsamt vände hon på huvudet.
En smal plastslang satt fasttejpad på högra handen. Den var fäst vid en påse som hängde på en droppställning. Och sängen där hon låg var av kall plåt: ett operationsbord med en stark lampa ovanför. Låg hon på sjukhus? Men hon kände ingen sjukhuslukt – den där blandningen av blod och svett och spyor i kamp mot skarpa rengöringsmedel.
Noa lyfte vänstra handen. Jadearmbandet var borta … det som hon aldrig tog av sig. Den upptäckten sopade bort det sista av luddet ur hjärnan.
Försiktigt reste hon sig på armbågarna. Sedan rynkade hon pannan. Det här liknade inget sjukhus hon hade sett förut. Hon befann sig mitt i ett rum med glasväggar, som ett akvarium på tre och en halv meter i kvadrat, fast glaset var frostat och ogenomskinligt. Golvet var av kal betong. Förutom operationsbordet och droppställningen såg hon rullvagnar med medicinska instrument och apparater. I ett hörn stod en röd soptunna med MEDICINSKT avfall i stora bokstäver på locket.
När Noa tittade ner fick hon se att hon var klädd i en bomullsrock, men det stod ingen sjukhuslogga tryckt på den. Hon försökte orientera sig. Inte ungdomsfängelset och inte ett allmänt sjukhus. Hon fick en känsla av att vad det än var, så var det ett ställe där det hände otäcka saker.
Rösterna blev starkare. Det kom någon. I tio år hade Noa fått klara sig själv, och hon hade lärt sig att inte lita på myndigheterna: inte på poliser, inte på läkare och inte på socialens tjänstemän. Och hon tänkte absolut inte börja göra det nu – inte i det här läget. Sakta svängde hon ut fötterna från operationsbordet och hasade ner på golvet. Hon slog armarna om kroppen och försökte låta bli att huttra. Betonggolvet var iskallt. Det var som att gå barfota på en glaciär.
Rösterna stannade strax utanför glasväggen. Noa lyssnade spänt och uppfattade några ord här och där: ”… lyckats! … ringa honom … Vad ska vi … Tänk att vi äntligen …”
Det sista hördes hur tydligt som helst. En mansröst som lät resignerad: ”Det tar de hand om. Hon är inte vårt problem nu.”
Noa bet ihop för att inte hacka tänder och såg sig desperat omkring i rummet. En bit bort stod en rullvagn med diverse medicinska instrument. Hon var nästan framme vid den när dörren öppnades.
Två män i operationskläder kom in. Den ene var en mager vit kille med några ljusa hårslingor fastklibbade över pannan nedanför den gröna mössan. Den andre var latinamerikan, yngre och kraftigare och med en spretig, gles mustasch. Båda tvärstannade när de fick syn på Noa. Hon passade på att flytta sig närmare rullvagnen.
”Var är jag?” frågade hon. Rösten lät svagare än vanligt, som om hon inte hade pratat på länge.
Läkarna samlade sig efter överraskningen och såg på varandra. Den ljuse nickade mot dörren och den andre rusade ut.

Ladda ner ett epub-utdrag från Michelle Gagnons roman Ingen skulle sakna dig (ISBN 9789186845636).

Provläsning: Johanna Strömqvists roman På gränsen

Omslag Johanna Strömqvist På gränsenDet var helt öde vid tunnelbaneuppgången i Husby. De få andra som hade åkt med samma tåg försvann snabbt, deras steg ekade bort. Närbutiken vid Emmys port var stängd och alla fönster i husen intill var mörka. Så fort vi klev ut i den svala luften på gatan kände jag Emmys hand i min. Hon höll hårt, så hårt att det gjorde ont, och hon gick så snabbt att hon nästan släpade mig med sig.
Inte förrän vi kommit in i hennes lägenhet och låst om oss blev hon lugnare. Men hon fortsatte att bita sig i läppen på det där nervösa sättet jag hade sett så många gånger förut. Blicken irrade hit och dit, ögonen sökte sig ständigt till fönstret vid balkongen. Som om hon letade efter en rörelse, en skugga i mörkret. Någon som smög omkring på balkongen, trots att vi befann oss flera våningar upp.
Emmy släppte mig motvilligt och gick till köket för att göra te. När hon kom tillbaka, skvimpande med två överfulla koppar, tog jag sats.
”Du, hur känns det nu? Med allt? Alltså, tänker du mycket på … vampyrerna?” Jag hörde själv hur spänd och skakig min röst lät.
Emmy ställde ifrån sig kopparna och vände demonstrativt bort huvudet, hela kroppen vreds bort från mig. Hon korsade armarna och rynkade pannan. Hon ville inte prata. Det ville hon aldrig. Men bilderna lämnade mig inte ifred.
Bilder i mitt huvud, bilder av Emmys bleka hals där vampyren André hade bitit henne. Hennes förvridna ansikte, såren hon försökte dölja. Minnen jag bara ville få ut ur mitt huvud, men som jag inte kunde låta bli att peta i.
Att bli vampyr. Se det som en smitta. Som hiv, herpes, influensa, vilket mänskligt virus som helst.
Emmys hals, ett enormt öppet sår där Andrés huggtänder hade trängt in. Hans tunga.
”Jag vet att du inte vill prata, men …”, började jag.
”Jag kan inte bo kvar här”, avbröt Emmy. ”Det går inte, jag pallar inte. Varenda gång jag åker hit tänker jag på död och blod och jävla André. Jag vet att han är fast nu, du sa ju att Stefanie fångade honom! Men ändå …”
Hon rev sig i håret och klev förbi mig, slängde sig i den lediga soffhörnan och drog en sliten, lilafärgad filt över benen. Hopkrupen som en boll, med det svartfärgade håret rufsigt och slitet mot soffkuddarna. Hon tittade på mig, men vägrade möta min blick. Jag kände mig genomskinlig, som om jag inte satt där alls.
Jag tvekade. Kanske väntade hon på att jag skulle fråga. Eller var det för mycket? För snabbt och för seriöst? Inte alls det hon ville ha?
Jag frågade ändå.
”Du, jag har tänkt på en grej. Skulle du … om du vill … flytta till mig? Alltså, att vi bor ihop?”

Ladda ner ett epub-utdrag från Johanna Strömqvists roman På gränsen (ISBN 9789186845476).

Provläsning: Maria Friedners roman Besvärjelser och beskydd

Omslag Maria Friedner Besvärjelser och beskydd Lina NeidestamJag var tre år när min syster dog. När min mormor försvann spårlöst var jag tjugoåtta. Händelserna liknade egentligen inte alls varandra. Min systers död var snabb, ett ögonblick bara. Jag minns det inte längre. Inte ens när jag drömmer. Jag kan känna en svag efterklang av skräcken jag kände då, men jag minns inte hur det var. Jag har inga bilder i huvudet av själva ögonblicket. Trots att jag var där. Trots att jag såg alltihop.

När mormor försvann var jag inte där. Jag var sysselsatt med helt andra saker. Sex, nämligen. Det var en av de saker jag sysslade med allra mest vid den här tiden. Sex och chardonnayvin i gröna flaskor (eller egentligen vad som helst med alkoholprocent som gick att dricka, jag var inte så nogräknad om sanningen ska fram) var jag sysselsatt med. Och med att inte fundera över varför det hela tiden kändes som om någonting saknades.
När mormor försvann låg jag och sov i en säng som inte var min egen efter att ha haft sex hela natten med en av Kavaljererna. Den blonde, han som hade lite längre hår och förmodligen hette Magnus.
Och så plötsligt vaknade jag. Faktum är att jag vaknade av att jag tänkte på mormor, men det kom jag inte på förrän efteråt.

Ladda ner ett epub-utdrag från Maria Friedners roman Besvärjelser och beskydd (ISBN 9789186845438).

Provläsning: Åsa Schwarz roman Lust

Omslag Åsa Schwarz LustLågorna slickar trappräcket, söker sig uppåt.
På övervåningen sover två små flickor tungt. Så djupt som bara barn kan göra. Linnéa, som just fyllt två, har sparkat av sig täcket. Hon ligger i sängen med den lurviga mjukishunden under armen. En lila Hello Kitty-pyjamas håller henne varm. Röken smyger sig på, tjocknar, utvecklas. Snart ligger den tung över hennes rum.
Storasyster Liv sover i rummet bredvid. Trött efter en hel dags lek på dagis drömmer hon om en klätterställning som aldrig tar slut. Väggen ovanför sängen är täckt av teckningar av svampar, hjärtan och streckgubbar. En hamster sniffar oroligt i sin bur och springer fram och tillbaka. Snart kommer pälsen att svedas, snart kommer djuret att dö. Den försöker gräva sig fri. Plast och metall håller den fången. Den kommer inte ut.
Elden flammar upp längs väggen, äter sig stark av sjögrästapeten, finner husets tak. Trappan är nu helt övertänd. Men människorna i huset har inte vaknat.
Linnéa hostar i sömnen.
Eld följer röken som smyger sig på.

Ladda ner ett epub-utdrag från Åsa Schwarz roman Lust (ISBN 9789186845452).

Provläsning: Karin Tidbecks roman Amatka

Omslag Amatka Karin Tidbeck

Tredag
Vanja vaknade återigen av muller och kunde inte somna om. Hon tog på sig tröja och byxor utanpå sovkläderna och gick ned i köket. Enligt schemat på kylskåpet skulle både Nina och Ivar gå på skift på morgonen. Vanja tog fram en kastrull ur det lägre köksskåpet och öppnade skafferiet. Två påsar grötflingor stod på mittenhyllan, den ena med gryn av svartsopp, den andra av lite mildare blekticka. Hon skopade svartsoppsflingor ned i kastrullen och fyllde på med dubbelt så mycket vatten. Medan grötkastrullen värmde på spisen gjorde hon i ordning nytt kaffe på den sista sumpen från gårdagen.
”Hej.” Nina hade svept en stor grön sjal utanpå overallen. Hon gick över till kylskåpet och tog ut en tallrik. ”Här kan vi steka upp lite från igår.”
De stod bredvid varandra i tystnad och rörde i gryta och stekpanna. Ninas överarm strök emot Vanjas när hon rörde i stekpannan.
Ivar kom ned lagom till att allt var klart och dukade ut för tre.
”Det är mildare än ditt, Ivar”, sade Nina när hon smakade på kaffet. ”Jag kanske slipper ont i magen idag.”
”Kaffe kan inte vara för starkt”, svarade Ivar.
”Kaffekonsumtionen i Amatka är fyra gånger högre än i övriga kolonier”, sade Vanja.
”Ha”, sade Nina. ”Det tror jag det. Och Ivar står för hälften.”
”Jag självmedicinerar. Det går inte att vara nere i svampodlingen annars.” Ivar tömde koppen och hällde upp mer kaffe åt sig.
”Ivar mår inte så bra av mörkret”, fyllde Nina i.
Vanja petade med skeden i sin gröt. ”Kan du inte byta jobb? Har ni inte rotation?”
Ivar ryckte på axlarna. ”Officiellt har vi det. Men ingen har fått byta jobb på flera år nu.” Han gned bort några gula korn ur ena ögonvrån. ”Styrelsen säger att det finns för lite folk för att rotation ska funka.”
”De gör säkert sitt bästa”, sade Nina.
Ivar reste sig. ”Tack för maten.”
Nina och Vanja satt kvar en stund. Nina hällde upp mer kaffe åt sig. Vanja försökte äta lite mer gröt. Den hade kallnat och var klibbig mot gommen.
”Jag blir så arg på Ivar”, sade Nina. ”Jag vet att jag inte borde, men jag blir det. Han går där nere i kamrarna dag efter dag och mår bara sämre och sämre. Han hade säkert kunnat få andra arbetsuppgifter om han pratat med styrelsen. Alltså ansträngt sig lite.” Nina hötte med tummen mot dörren. ”Det är som om han har gett upp.”
Vanja skruvade lite på sig. ”Ja, det har väl inte jag riktigt med att göra.” Hon skrapade ned resten av sin gröt i kastrullen. ”Jag tyckte att jag hörde det mullra i morse”, sade hon. ”I luften.”

Ladda ner ett epub-utdrag från Karin Tidbecks roman Amatka (ISBN 9789186845346).