Kadi Viik är hederspristagaren i MIX förlags och SF-bokhandelns novelltävling 2013 som med sitt bidrag Biogruvan beskriver en värld där gränsen mellan rätt och fel alltmer suddas ut. Dagens fredagsintervju handlar bland annat om politik i litteraturen, att få fabulera fritt och vad den estniske genbankschefen en gång sa.

Du har tidigare nämnt att du alltid skrivit mycket i ditt arbete, till exempel rapporter, analyser och remissutslag. Hur och när kom det sig att du började skriva skönlitterära texter?
Efter att ha jobbat som tjänsteman i många år, bland annat för FN och den estniska regeringen, så började jag längta mer och mer efter en förändring i mitt liv. Mitt arbete kändes väldigt meningsfullt – jag arbetade med mänskliga rättigheter – men också väldigt motigt. Dels handlade det om att jag ville prova ett annat sätt att påverka, dels om att såsa runt i pyjamas istället för skavande kavajer. Jag har också alltid varit en passionerad läsare, litteratur är mitt sätt att stå ut. Så jag sade upp mig och sökte till en kurs i kreativt skrivande. Nu läser jag vidare på Ölands folkhögskola. Det går väldigt mycket upp och ned. Ibland känner jag mig verkligen fri att fabulera och fri från krav på vattentäta källhänvisningar och stringenta argument. Ibland känns det som om jag borde återgå till att författa rapporter. Vilket jag har den stora lyckan att få göra med jämna mellanrum, då jag måste försörja mig också.

I din novell Biogruvan skapas en situation där mer bemedlade människor är de som har råd att ändra sin bioprofil och på så sätt göra sig perfekta, något som påverkar saker som barnafödandet och valrörelsen inför det stundande valet. Hur tänker du kring den politiska undertonen i novellen?
Idén fick jag när jag hörde den estniske genbankschefen säga att varje est borde förses med ett personligt genchip så att deras hälsorisker lättare skulle kunna bedömas. Han menade inte ett fysiskt chip under huden, utan en hälsoprofil i en digital databas. Jag kollade även upp vilka databaser som redan finns – bara i Sverige finns runt 600 biobanker, till exempel i PKU-registret förvaras blodprov för alla barn födda efter 1975. Då arbetade hjärnan redan för högtryck. Hur skulle en total kartläggning påverka människors integritet? Vad kan man göra med sådan information? Hur påverkar det maktbalansen i samhället? Och relationen mellan enskilda människor? En massa spännande etiska och moraliska frågor uppstår här. Att förebygga sjukdomar och främja hälsa låter så positivt, men vill vi egentligen veta? Och är vi beredda att ta risken att andra kanske vill veta?

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Ja, jag skriver på ett längre manus om kön, könsidentitet och kärlek. I grund och botten är det en ganska enkel kärlekshistoria som kompliceras något av att den ena parten i kärleksrelationen är en transkönad ”50-talsman” med rätt stereotyp uppfattning om kön och sexualitet, medan den andra är en feminist som dras till det gränsöverskridande och androgyna. Det är tänkt att bli en roman. Jag arbetar ganska långsamt med att mejsla fram scen efter scen och jag hoppas bli klar innan jag går i pension.

Vad läser du just nu?
Jag läser alltid typ tio böcker parallellt, eftersom läsandet för mig är så luststyrt. Ibland känner jag för poesi runt klockan fem och för prosa halv sex. Då måste man läsa parallellt. Facklitteratur är också roligt. Om jag ska lära mig något nytt – som att föda barn eller anlägga en trädgård – börjar jag alltid med att läsa på om ämnet. Så just nu läser jag Himmel över London av Håkan Nesser, Tiden second hand av Svetlana Aleksijevitj, noveller av Bruno Schulz, Twist av Klas Östergren, en instruktionsbok i yoga, Virginia Woolfs dagbok…

Här kan du köpa Kadis novell Biogruvan!