Etikettarkiv: science fiction

Provläsning från Enkel biljett till nattens ände

Johan Fricks episodromanen Enkel biljett till nattens ände är en blandning av science fiction och jazznoir. Här kan du läsa tre gratis utdrag från boken.

Port Michèle

I en skum lagerlokal i Port Michèles frihamn ligger en sibylla. Sibyllan är varken en organism eller maskin – det är xenotech. Den visar, sägs det, vad man behöver, inte vad man vill se. Ändå är Glum frestad att försöka.

Utdrag

2. Vad jag minns

Jag minns lukter och nyanser av rött som blandas: jordgubbar, rosor och blod.
Jag minns en mörk och instängd liten lägenhet med fönster mot bakgården.
Jag minns trängseln på gator och torg i en ruffig del av en storstad. Jag tror att det måste vara Nouveau Versailles.
Jag minns inte vem jag är.
Jag kallas Glum, men det är inte mitt namn. Jag minns inte mitt namn.
Jag har inte vetat vem jag är på hela den tid jag varit här – månader? år? – men hittills har jag inte brytt mig om det. Det har inte spelat någon roll. Jag har gjort mitt jobb, mekaniskt, som en maskin. Det är det enda som har betytt något. Dagarna har flutit ihop. Jag har varit ensam på en värld full av xenotech.
Tills något i hallucinationen väckte något i mig och gjorde mig till människa igen. Något som luktar jordgubbar, rosor och blod. Nu vill jag veta vem jag är och vad jag gör här. Nu tänker jag ta reda på det.

3. Le Déserteur

Jag visste att det fanns en väg som hade lett från gruvdistriktet till Port Michèle före kriget. Nu började den mitt i ingenting, i en krater full av lerigt vatten. Den var belamrad med skrot och försvann här och var helt och hållet, men den ledde fortfarande till Port Michèle.
Jag hade inte varit i Port Michèle på mycket länge – hur länge visste jag inte. Jag hade levt i min VT46, sovit på en brits och ätit frysta portioner av mat som inte smakat något särskilt. En gång i månaden hade en svävarrobot levererat mat och andra förnödenheter, gjort nödtorftigt rent och forslat bort avfall. Det hade gått flera veckor sedan sist och fordonets inre luktade inget vidare. Det var första gången jag lade märke till den saken.
Ett dovt muller steg sakta till ett crescendo i fjärran, och snart såg jag en pelare av ljus resa sig mot himlen. Ovanpå pelaren vilade ett skepp på väg till en annan värld, men det gick inte att se. För ett ögonblick lyste pelaren upp hela landskapet med ett varmt gult sken; så var det skymning igen.
I de flesta städer brukar det heta att man ska undvika hamnkvarteren. I Port Michèle skulle det vara svårt, för hamnkvarteren är allt som finns. Någon stad i egentlig mening är det förstås inte fråga om – bara en plats där skeppen kan landa, göra vad de behöver och lyfta så fort som möjligt. Det finns en mer eller mindre bofast befolkning, men den är liten och rotlös. Ingen stannar längre än nödvändigt i Port Michèle.
Före kriget hade det varit gruvdrift man ägnat sig åt på Michèle, liksom på de flesta av de osorterade småplaneter, asteroider och stenbumlingar som bildar Lumièrebältet. Nu var det inte mycket kvar av den verksamheten. Det enda av värde som återstod härute var den kvarglömda xenotech som jag ägnat ett okänt antal månader åt att röja.
Allt det här visste jag utan att veta hur jag visste. Jag hittade i stan, men jag hade inga minnen av att ha varit här förut. Jag visste att det fanns tusen rymdhamnar likadana som Port Michèle. Jag måste ha besökt många av dem, men jag visste inte i vilket ärende. Hade jag varit matros på ett skepp, eller kanske rentav befäl? Jag mindes inga resor.
Vägen jag kom på övergick i en lång och rak gata kantad av verkstäder och småindustrier som i sin tur övergick i Port Michèles huvudgata: Boulevard des Étoiles. Här låg alla butiker som ännu höll öppet och de flesta bostadshus som ännu var bebodda. Gatan fortsatte hela vägen fram till rymdhamnen, men dit skulle jag inte. Inte än.
En mörknande skymningshimmel hängde över taken. Vinden ven obehindrat längs gatan och lekte hårdhänt med tomma aluminiumburkar, kartongbitar och plastförpackningar. Det hade mulnat, och då och då kom ett isande regnstänk som ett skott. Jag parkerade min VT46 utanför en av barerna som låg vägg i vägg längs den här sträckningen av gatan. En blå neonskylt som ännu inte tänts förkunnade att den hette Le Déserteur.

Kepler Boulevard

I en värld av flappers, gangstermän och klonade jazzmusiker är den unga tusenskönan Rosalinde inte bara festens mittpunkt – hon är festen. När hennes försvinnande hamnar på privatdeckaren Slim Jims bord visar det sig vara allt annat än ett rutinjobb. Hukande under skuggan från rymdskeppet ”L’Harmonie du monde” leder hans eftersökningar snart till Nouveau Versailles högsta maffiaskikt.

Utdrag

På vägen hem fick jag syn på en illegal väggmålning som såg nygjord ut: en stiliserad rödhårig tusensköna och texten ”Vive Gloria!” Jag undrade hur länge den skulle förbli orörd. Stadens väggar var platsen för ett ständigt gerillakrig mellan olika underjordiska fraktioner.

Gloria, det var Gloria del Rio, en flicka som umgicks i kretsarna kring Lucky Lafayette och säkert hade känt Rosalind Girard. Hon hade definitivt varit med när de hittade sibyllan.

Hur de hittade den var en märklig historia. Ett gäng tusenskönor och skuggpojkar hade festat hela natten när någon kom på idén att de skulle åka till xenoruinerna någon mil utanför Nouveau Versailles. Ingen hade börjat intressera sig för xenocivilisationens lämningar – alphamänniskorna var bestämt emot att utforska dem och les nouveaux humains hade inte kommit på tanken än. Hur som helst hade de här ungdomarna tagit sig långt ner i gångarna under ruinerna, och där hittade de något. Något som var stort som en kappsäck och verkade levande. Eller i alla fall fungerande. Ingen vet om sibyllor är levande eller ej, men alla vet ju vad de antas göra med människor – ta sig in i våra medvetanden och tala om för oss vad vi behöver. Fan tro’t. Någonting gör de i alla fall, och för de första som var med om det måste det ha varit en chock. Det var kanske tur att de var stupfulla eller påtända allihop.

Den förste som utsatte sig för sibyllan var en ung man som hette Paul Robert. Han var ingen skuggpojke utan en urspårad student som råkat i dåligt sällskap. Han påstod att sibyllan förändrade hans liv, och det gjorde den förstås också. Han blev sibyllans profet och uttolkare. Det var han som hittade på själva ordet ”sibylla” och det var han som låg bakom talesättet att den visar dig vad du behöver, inte vad du vill se. Han sa att sibyllan visade honom en framtida version av honom själv om han fortsatte leva som han gjort dittills – ett vrak utan jobb, utan hem, utan familj. Det skulle ha fått honom att vakna och inse att han förslösade sin ungdom och att han måste ta tag i sitt liv. Det lät lite för bra för att vara sant, men folk tror ju gärna på sånt som låter för bra för att vara sant, så han fick många anhängare. Han drog igång en sorts väckelserörelse som gick ut på att xenokulturen var oändligt överlägsen vår och att sibyllan är en helig relik, fast samtidigt en livsform, på något vis. Fråga inte mig hur han får ihop det.

Och så var det Gloria del Rio, då. Henne visade sibyllan något helt annat. Hon såg ett Nouveau Versailles där nouveaux humains och till och med kloner hade samma rättigheter som alphamänniskor, där rådets makt var bruten och det fanns ett parlament dit alla hade rösträtt. Hon blev intervjuad överallt och grep alla hjärtan med sin vackra dröm och sitt rättframma sätt. Hade hon varit lika framåt som Robert hade hon nog också kunnat starta en rörelse, men hon hade inget större politiskt intresse. Hon släppte alltihop och gick vidare med sitt liv. Nu höll hon sig undan från rampljuset, men hon hade redan hunnit bli en ikon. ”Vive Gloria!” var ett slagord som samlade motståndet mot rådet; man såg det klottrat på väggar, sjunget i sånger, skanderat i olagliga demonstrationer. Man kan undra vad hon tyckte om det.

Jag gick hemåt i skenet av neonskyltarna på Rue de Copernic, sneddade över den tomma marknadsplatsen och fortsatte in i den gamla stadens trånga gränder, och jag tänkte på festande ungdomar som råkade snubbla över en av historiens största upptäckter eftersom inga vetenskapsmän varit intresserade. Sedan tänkte jag på varför någon skulle vilja dölja att någon varit med om något sådant.

Det stora svarta

Kapten Valentina Cruz och besättningen på rymdskeppet Anaïs transporterar två alphamänniskor som vill fly förtrycket på planeten Nouveau Versailles, och allt ser till en början ut att vara ett enkelt uppdrag. Ett ödesdigert beslut ändrar dock resans kurs och snart står både besättningens liv och framtid på spel.

Utdrag

Det börjar bli dags att berätta vad som egentligen hände. Jag är så trött på alla som lägger huvudet på sned och frågar ”Ångrar du att du gjorde som du gjorde, Valentina?” De vet ingenting om hur det gick till, men de har alltid en åsikt. Och visst kan jag önska att saker hade gått annorlunda, efter allt som har hänt, men ångrar mig? Vem som helst kan vara efterklok. Det är svårare att vara klok när det gäller.
Jag gjorde vad jag ansåg vara rätt. Vad jag anser vara rätt. Mer än så kan ingen göra.
Det hände sig när jag var ung och visste föga om världen och dess vägar. Jag hade gjort mig ett namn som frilanspilot och var redan berömd, eller åtminstone beryktad. Jag såg inte ut som nu: jag hade kolsvart hår och båda ögonen i behåll. Det var året efter att jag köpt mitt första egna skepp, ”Anaïs”. Jag hade hjälpt en rik tusensköna från Nouveau Versailles att fly från sin gangster till pojkvän och hon hade betalat bra. Nu kunde jag kalla mig kapten och röka cigarr ombord och be alla som sa något om det dra åt helvete.
Och här hade jag nu ännu ett par från Nouveau Versailles som behövde hjälp att fly. Alphamänniskor, man och hustru, båda magra med rakade huvuden och de hemska gula nylonskjortorna som framhävde deras bleka hy så den såg alldeles grådaskig ut. So FaNo hade varit ekonomichef på ett stort byggföretag och Ra KlaRo var läkare. Allt de fått med sig rymdes i några överfulla resväskor. De satt uppflugna på en trälår i lastrummet och stirrade skräckslaget på mig. Ra höll en äkta skeppsklocka från ”L’Harmonie du monde” fastklämd under armen, en riktig relik. Med en trött suck slängde jag upp stövlarna på en trave pallar.
”Ja, vi är från Nueva Tortuga. Nej, vi är inte pirater. Det här är ett handelsskepp, och det kan hända att alla affärer vi gör inte är hundra procent lagliga men vi använder inte våld om vi kan låta bli. Och vi låter ingen gå på plankan. Så länge de sköter sig.”
De såg inte roade ut. Alphamänniskor. Ingen humor.
Jag halade upp min kromade gaständare och började leka med den, vred upp lågan till max och vred ner den igen. ”Ni gör som ni vill. Jag erbjöd mig att ta med er för att Pierre frågade och han är min vän och vi ska ändå till Alphaville. Det är inte det att vi behöver passagerare. Men jag tycker lika illa om det som pågår i Nouveau Versailles som ni. Jag har själv bott där och jag vet hur det är att bli förföljd av nouveaux hommes. De gillar inte sådana som mig bättre än sådana som er. Och skulle det bli krig …”
”Det blir inte krig”, sa Ra. ”Inte med de vapen Alphaville har. Nouveau Versailles skulle aldrig ta risken.”
”Det kan man aldrig vara säker på”, sa So. ”Och även om det inte blir krig är det för farligt att stanna. Det är bara fler och fler som blir mördade och misshandlade. Det vet du lika väl som jag.”
”Hur som helst”, fortsatte jag, ”Pierre nämnde vad ni är beredda att betala. Det räcker. Det räcker mer än väl.” Jag berättade inte att Pierre hade tjatat i två dagar innan jag gått med på att ta dem. Det hade inget med priset att göra och inget med So och Ra personligen. Jag ville inte bli indragen i konflikten mellan Nouveau Versailles och Alphaville. Men till slut hade jag gett med mig. Jag var inte helt hjärtlös.
”Tack, madame Cruz.”
”Kapten Cruz.” Jag tog fram en cigarr ur bröstfickan och tände den omsorgsfullt. De stirrade skräckslaget igen.”

Läs mer i boken Enkel biljett till nattens ände

Köp boken på Adlibris: Häftad utgåva eller e-bok

Köp boken på SF-bokhandeln: Häftad utgåva

Köp boken på Bokus: Häftad utgåva eller e-bok

Utgivningsdatum: 2015-12-15
E-bok: 9789187671739
Häftad utgåva: 9789187671722

Johan Fricks Enkel biljett till nattens ände (bokomslag)

Sommaren är kort – njut av fyra nya noveller!

Uttråkad på landet? Johan Fricks rymdnoir Det stora svarta får dig att ana okända världar såväl bland stjärnorna som i grannens lagård.
På en filt vid havet? Se barbarerna angöra stranden och låt de kalla kårarna svalka dig i Henrik Larssons
Malik Han.
Kvar i stan, för fattig för att resa bort? Maria Sandels noveller När en unge skulle ur boet och Ur malströmmens virvlar kommer att få dig att känna dig välsignat rik i jämförelse.
På charterresa? Julia Svanbergs Schackspelarens hus får dig att se baksidan av resekatalogernas glättiga bilder.

 Kan du inte välja? Lugn, du hinner läsa allihop.

Frick2Uppslukande rymdäventyr i Johan Fricks fascinerande sf-noir-universum. Kapten Valentina Cruz och hennes trogna besättning ombord på rymdskeppet Anaïs transporterar två alphamänniskor som vill fly förtrycket på planeten Nouveau Versailles, och allt ser till en början ut att vara ett enkelt uppdrag för Nueva Tortugas ökända piratdrottning. Ett ödesdigert beslut ändrar dock resans kurs och snart står både besättningens liv och framtid på spel.

Lästid 57 min

#sciencefiction

 

Larsson_Malik Han_9789187671692Byarna brinner längs Byroniens kust och lemlästade lik kantar vägarna, ingen undkommer de blodtörstiga bashirernas härjningar. Renia Alim och hennes medhjälpare Qar rider ut för att köpslå med den fruktade hövdingen Malik Han, och om allt går som planerat kan Byroniens folk äntligen bli av med de plundrande bashirerna. Men allt är inte vad det ser ut att vara, och mötet med Malik Han får konsekvenser som Renia aldrig kunnat ana.

Lästid 21 min

#fantasy

 

9789187671654.tif.I en liten enrummare ligger sex små barn och sover fridfullt, ovetandes om framtiden. En mor och en far ser ner på sina små. Ett av barnen måste lämna dem, men vem skulle de välja?
I en annan del av Stockholm sitter Emma och sliter med sin sömnad. Hon fryser och är hungrig, men det får lov att vänta. In kommer så barndomsvännen Ida, utmärglad och i förtvivlat behov av tröst och stöd.

När en unge skulle ur boet samt Bland malströmmens hvirflar ingår båda i Maria Sandels novellsamling Vid svältgränsen (1908) som är författarinnans debutbok. Novellerna berör de fattiga arbetarnas svåra tillvaro och ständiga kamp i vardagen, förhållanden som den döva författarinnan, som själv levt i fattigdom under hela sitt liv, kände väl till. Med sitt inifrånperspektiv skildrar hon flera olika levnadsöden bland proletariatet i Stockholm under tidigt 1900-tal och ger läsaren en unik inblick i en värld präglad av svält, slit och svåra beslut, en levande bild av en för många främmande realitet. Kvinnorna ställs ofta i fokus i Sandels författarskap och hon backar inte för att ta sig an svåra och känsliga ämnen så som abort, frågor som var lika aktuella då som nu.

Lästid 18 min

#klassiker

O_Svanberg_Schackspelarens hus

Två kvinnor möts på en trasig paradisö. Det har gått tio år sedan de sågs sist, och Veronica som är bosatt på ön har mycket att berätta. Om mangroven som försvann, om stormarna som slet sönder semesterparadiset, och om Marco som blev kvar.
Drabbande och outsägligt sorgligt om utsatthet, hänsynslöshet och längtan.

Lästid 20 min

#exil

 

 

Fredagsintervju: Kadi Viik

Kadi Viik är hederspristagaren i MIX förlags och SF-bokhandelns novelltävling 2013 som med sitt bidrag Biogruvan beskriver en värld där gränsen mellan rätt och fel alltmer suddas ut. Dagens fredagsintervju handlar bland annat om politik i litteraturen, att få fabulera fritt och vad den estniske genbankschefen en gång sa.

kadi

Du har tidigare nämnt att du alltid skrivit mycket i ditt arbete, till exempel rapporter, analyser och remissutslag. Hur och när kom det sig att du började skriva skönlitterära texter?
Efter att ha jobbat som tjänsteman i många år, bland annat för FN och den estniska regeringen, så började jag längta mer och mer efter en förändring i mitt liv. Mitt arbete kändes väldigt meningsfullt – jag arbetade med mänskliga rättigheter – men också väldigt motigt. Dels handlade det om att jag ville prova ett annat sätt att påverka, dels om att såsa runt i pyjamas istället för skavande kavajer. Jag har också alltid varit en passionerad läsare, litteratur är mitt sätt att stå ut. Så jag sade upp mig och sökte till en kurs i kreativt skrivande. Nu läser jag vidare på Ölands folkhögskola. Det går väldigt mycket upp och ned. Ibland känner jag mig verkligen fri att fabulera och fri från krav på vattentäta källhänvisningar och stringenta argument. Ibland känns det som om jag borde återgå till att författa rapporter. Vilket jag har den stora lyckan att få göra med jämna mellanrum, då jag måste försörja mig också.

I din novell Biogruvan skapas en situation där mer bemedlade människor är de som har råd att ändra sin bioprofil och på så sätt göra sig perfekta, något som påverkar saker som barnafödandet och valrörelsen inför det stundande valet. Hur tänker du kring den politiska undertonen i novellen?
Idén fick jag när jag hörde den estniske genbankschefen säga att varje est borde förses med ett personligt genchip så att deras hälsorisker lättare skulle kunna bedömas. Han menade inte ett fysiskt chip under huden, utan en hälsoprofil i en digital databas. Jag kollade även upp vilka databaser som redan finns – bara i Sverige finns runt 600 biobanker, till exempel i PKU-registret förvaras blodprov för alla barn födda efter 1975. Då arbetade hjärnan redan för högtryck. Hur skulle en total kartläggning påverka människors integritet? Vad kan man göra med sådan information? Hur påverkar det maktbalansen i samhället? Och relationen mellan enskilda människor? En massa spännande etiska och moraliska frågor uppstår här. Att förebygga sjukdomar och främja hälsa låter så positivt, men vill vi egentligen veta? Och är vi beredda att ta risken att andra kanske vill veta?

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Ja, jag skriver på ett längre manus om kön, könsidentitet och kärlek. I grund och botten är det en ganska enkel kärlekshistoria som kompliceras något av att den ena parten i kärleksrelationen är en transkönad ”50-talsman” med rätt stereotyp uppfattning om kön och sexualitet, medan den andra är en feminist som dras till det gränsöverskridande och androgyna. Det är tänkt att bli en roman. Jag arbetar ganska långsamt med att mejsla fram scen efter scen och jag hoppas bli klar innan jag går i pension.

Vad läser du just nu?
Jag läser alltid typ tio böcker parallellt, eftersom läsandet för mig är så luststyrt. Ibland känner jag för poesi runt klockan fem och för prosa halv sex. Då måste man läsa parallellt. Facklitteratur är också roligt. Om jag ska lära mig något nytt – som att föda barn eller anlägga en trädgård – börjar jag alltid med att läsa på om ämnet. Så just nu läser jag Himmel över London av Håkan Nesser, Tiden second hand av Svetlana Aleksijevitj, noveller av Bruno Schulz, Twist av Klas Östergren, en instruktionsbok i yoga, Virginia Woolfs dagbok…

Här kan du köpa Kadis novell Biogruvan!

Fredagsintervju: Andreas Blomberg

 

Andreas BlombergAndreas Blomberg skriver modern science fiction med högt tempo och humor, och drar sig inte för att måla upp en framtidsvision om dåtiden. I dagens fredagsintervju berättar han om hur det oftast går till när han skriver, lite om sitt nya projekt, en nepalesisk schaman och vad en kan göra med ett par jeansshorts.

I somras gav du ut din första novell hos oss på MIX förlag, Ursprung 357, kan du berätta lite mer om den?
Novellen handlar om två vuxna syskon som vuxit upp med en ganska instabil ensamstående mamma som, när novellen börjar, nyss har gått bort. Deras pappa har aldrig varit med i bilden och mamman har obönhörligt hållit hans identitet hemlig för barnen, hela vägen in i döden. Brodern John är lite av en känslomässigt avstängd cyniker som intalar sig att han inte bryr sig om detta. Systern Mikaela är å andra sidan en väldigt känslosam och rastlös själ som är smått besatt av att få reda på sanningen om deras far. Eftersom vi befinner oss några år fram i tiden har man hunnit utveckla en teknik som gör det möjligt att läsa döda människors minnen, förutsatt att man har råd och har de fysiska, psykiska och ekonomiska förutsättningarna. Frågan är hur långt de är villiga att gå för att få veta sanningen, och vad jakten på sanningen kommer att göra med dem? 

Ursprung 357 utspelar sig i en nära framtid men gör i och med huvudpersonen Johns IMS-behandling också nedslag i sent nittonhundratal. Hur var det att arbeta med tidsmarkörer som musik och populärkultur när du skildrade miljöerna?
Det var helt klart en extra krydda att få jobba med lite åttio- och nittiotalsreferenser. Ganska mycket som rörde nittiotalet kom rätt spontant. Det var inte jättesvårt att komma på en lämplig låt att symbolisera sommaren 1994 med, till exempel. Roligast – och lite mer utmanande – var nog ändå att försöka sätta mig in lite i hur samhällsklimatet var på åttiotalet och försöka att inte gå bort mig helt i vissa av nyckelpartierna som utspelar sig under den tiden. Eftersom jag är född 1982 har jag av naturliga skäl vissa begränsningar i mina egna referensramar gällande denna tid, utöver epokgörande kulturella milstolpar som till exempel (spoiler alert!) att Bobby Ewings död endast hade varit en säsongslång dröm i tv-serien Dallas… Sen finns det ju självklart en del saker som berörs i novellen som jag minns rätt väl, trots att jag var ett barn när det begav sig.

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Ja, jag har flera parallella projekt och idéer som är alltifrån tio år till några veckor gamla, men de flesta är långt ifrån färdiga eller prioriterade. Den mest halvfärdiga novellen har arbetstiteln ”Panthera Tigris Tigris” och innehåller bland annat, om man gör någon slags ögonblicksbild av textens nuvarande tillstånd, en cancerpatient, en nepalesisk schaman och en mycket självuppoffrande och allmänt diffus person som heter G. Där borta i horisonten gäckar också den där romanen jag vill skriva, ett projekt som än så länge ockuperat, barrikaderat, och bosatt sig i skrivbordslådan, men som jag förr eller senare kommer att sätta deadline på och skriva klart.

Du har tidigare nämnt att det var intervjusituationen och tekniken som var det som triggade dig till att skriva Ursprung 357, vad var det som triggade dig till att börja skriva på ditt nya projekt?
Det jag menade var att det alltid börjar med ett fragment på något sätt. En situation, ett påhittat ord, en titel, ett replikskifte eller kanske en bild av något slag. Det är som ett inre kreativt tics jag har att idéer tvingar sig fram, inte sällan ganska absurda, och så hänger de i bästa fall kvar länge nog för att jag ska skriva ner dem. En gång på hundra så är idén för kul för att förkasta och då skapar jag någonting förutsättningslöst utifrån det första fragmentet. Sen placerar jag in resultatet i en story eller ett koncept av något slag. Ibland blir det andra saker än texter av det hela, häromveckan hade jag plötsligt gjort en klocka av ett par jeansshorts. Lite på samma sätt har det varit med egentligen alla de texter jag har på gång nu. I ”Panthera Tigris Tigris”-fallet började det med bilden av en person som vandrar i Nepal på jakt efter en tiger, men kom sedermera att handla om en utsatt människas ensamhet och hur denne tacklar sin situation.

Till sist, har du någon personlig favorit i MIX utgivning som du vill rekommendera våra följare att läsa i höst?
Jag tycker (förstås helt opartiskt) att MIX katalog genomgående håller riktigt hög klass. Jag tipsade ju till exempel om tre riktigt bra noveller när jag gästinstagrammade i somras. Men om jag måste välja en personlig favorit från hela utgivningen så… är det jävligt svårt. Jag väljer två. Karin Tidbeck är svinbra i största allmänhet och Palimpsest av Anders Åslund är en annan höjdare.

Fredagsintervju med Johan Frick

Foto: Cecilia Cromnow

Johan Frick är mannen som gick från SF-bokhandeln via författardrömmar till publicering. En klassisk segerresa som bara stiger uppåt och vidare mot horisonten. Nu släpper vi hans novell Kepler Boulevard.

Kepler Boulevard är en blandning av noirdeckare och rymd-scifi, och du sysslar själv med swingmusik vid sidan av. Varifrån kommer denna fascination för noir och jazz?
Den har funnits väldigt länge. Jag har alltid gillat den där epoken, 20- till 50-talet, och jag har dragits till sånt som är präglat av den tidens estetik. Från början handlade det väl mest om sentida efterbildningar, och sådana finns det ju gott om – ta en film som Blade Runner, och hela cyberpunken, det är skruvade versioner av 40-tals-noir alltihop. Snart började jag ju läsa Chandler och se gamla svartvita filmer och så, men jag tror nästan att de skruvade, sentida versionerna är de som gjort starkast intryck.

Vad skriver du först i en ny berättelse?
Det gäller att hitta ett anslag, en ton som bär. Ibland är det inledningen – så var det med Kepler Boulevard, där skrev jag hela öppningen i ett svep en sen natt när jag kom hem efter en utekväll. Ibland hamnar det en bit in i berättelsen, ibland blir det bortklippt när det tjänat sitt syfte.

Du arbetar idag på SF-bokhandeln, en specialistbokhandel för science fiction, fantasy och skräck som funnits sedan 70-talet: hur mycket tror du att detta har påverkat och inspirerat dig? Skrev du innan du började jobba där?
Jag har skrivit i hela mitt liv och publicerade science fiction-noveller i fanzines i mycket unga år. Sedan kom en period när jag kände viss mättnad på fantastik, men när jag drog igång SF-Bokhandeln i Göteborg blev det en nytändning för mitt intresse. Det kom så mycket nytt bra inom våra genrer i början av tjugohundratalet, och det i sin tur blev en nytändning för mitt fantastikskrivande. Allt börjar ju med läsning.

Så som världen existerar i Kepler Boulevard: är det så du tänker dig världen till slut? Att vi når så långt i utvecklingen att vi hamnar i rymden och därför behöver söka oss bakåt till en svunnen tid, söka våra rötter – eskapism istället för framåtsträvan?
Nä, det är knappast så jag tänker mig vår egen världs framtid. Kepler Boulevard utspelar sig inte i vår framtid utan i en alternativ tidslinje där historien tog en annan vändning i början av 1900-talet, där det satsades på rymdfart mycket tidigare än hos oss. Och visst handlar det om att söka sina rötter, men jag skulle inte kalla det eskapism – snarare en längtan till det ursprungligt mänskliga i all dess sjaskiga glans efter en lång tid präglad av steril, hyperrationell teknokrati. Vilket är förståeligt men problematiskt: det är trassliga rötter och de är ymnigt vattnade med blod.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Den står i biblioteket i The Dreaming. Bara att fråga Lucien!

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Jodå, jag skriver på en ny novell i samma värld som Kepler Boulevard och föregångaren Port Michèle, en space opera-historia om rymdskeppspiloten Valentina Cruz. Och fler kommer det att bli. Var och en är en fristående, avslutad historia, men de har en gemensam bakgrund som blir klarare ju fler man läser.

Nästa vecka gästInstagrammar Johan Frick hos oss på MIX. Från och med måndag kan du ta del av hans vardag på vår Instagramsida: Följ Johan och MIX på @mixforlag

Fredagsintervju med KG Johansson

KG Johansson

2013 vann han MIX förlags och SF-bokhandelns novelltävling, och det är nog få inom science fiction-kretsar som inte känner till hans namn. Likaså om man rör sig i musiksvängen. Eller så känner man helt enkelt till honom ändå, med tanke på den mängd böcker han skrivit genom åren. KG Johansson, mina damer och herrar.

Varifrån fick du idén till Våldets förbund?
Det vet jag tyvärr inte. Åtminstone för mig är det oerhört svårt att säga varifrån idéer kommer – alltså de där ”avgörande ögonblicken” när nånting står klart. Det hårda arbetet, sånt som huvudpersonernas namn och personligheter, att utforma ”ploten”, handlingen, hitta vändpunkterna, allt det där är oftast lättare att få fatt på och hålla fast. Men just grundidén, den tändande gnistan som var tanken på Noas ark, hur går det till? … Jag vet inte. Kanske hade det att göra med att föreställa sig hur det kunde ha varit på arken. Här vill jag tala om att jag inte är troende och inte tror att arken någonsin har existerat. Men det är ändå en fascinerande miljö. Antagligen lekte jag med tanken på hur det skulle ha kunnat vara. Eller nånting i den vägen – och så såg jag nånting för mig, kanske hur de rusar uppför en trappa, kanske solnedgången. Kanske Ardas brinnande blick. Nånting sånt.

Är berättelsen om Noa något som ligger dig varmt om hjärtat? Ämnet har definitivt varit aktuellt på senaste tiden, med Noah-filmen som nyligen visades på biografer runtom i världen, och precis som din text är även filmen ganska brutal. Har du sett den och blivit inspirerad?
Nej, berättelsen om Noa och arken ligger mig egentligen inte särskilt varmt om hjärtat. Men det finns ändå en viss kraft i bibliska historier. Många av dem är minst lika fascinerande som arken; jag läste om Paradise Lost för något år sedan och slogs av vilket fantastiskt universum Milton skapade utifrån syndafallet. Plus att kristendomen är en del av vår kultur, åtminstone för sådana som jag, som växte upp medan det fortfarande fanns morgonsamlingar i skolan … The horror … Vad gäller Noah-filmen hade jag inte en aning om den när jag skrev novellen. Mix köpte den (då under min blekt vitsiga titel Arkeologi) i slutet av januari. Vid det laget hade jag aldrig hört talas om filmen. Det var någon gång under andra redigeringsrundan eller så, i slutet av april kanske, som jag plötsligt läste om filmen på IMDB och tänkte, lämpligt nog, exakt de här orden: Holy shit. Senare gick jag och såg filmen med en kompis. Både han och jag var entusiastiskt oimponerade. Snygga bilder, fånig historia.

Våldets förbund är som sagt en ganska brutal skildring och dessutom en helomvändning av en tidigare välkänd historia, men novellen handlar också om den starkares överlevnad och risken att bli det man kämpar mot. Vad hade du främst för vision med denna text?
För några år sedan läste jag en bok, tyvärr minns jag inte titel eller författare, som hette något i stil med ”Guds historia i Gamla testamentet” och som alltså handlar om vad Gamla testamentet säger om gudens utveckling. Det är ju ingen snäll gud. Bara historien om arken: ”oj, jag gjorde fel, det blev lite tokigt – ska jag ta på mig ansvaret? – nej, jag har ihjäl allihop i stället”. Eller Abraham som väntar i ett hundratal år på att få en son och sedan får order att offra honom: en av de få skenavrättningar där det är bödeln som drabbas. Och så vidare och så vidare. Så om det nu är en sådan gud vi har att göra med i historien om arken, hur ställer sig den guden till våld? Det finns sådana frågor i novellen, liksom, mycket riktigt, risken att bli det man kämpar mot … Om du stirrar tillräckligt länge ned i avgrunden stirrar avgrunden tillbaka och den som kämpar mot monster kan själv bli ett. Allt det där … Frågorna finns i den här novellen, men inga uppenbara svar. Mitt gamla favoritcitat från Mark Twain, även det ur minnet: ”If you want your work to last forever, and by forever I mean about a hundred years, you must not overtly preach but covertly preach.” Så jag försöker undvika att ha någon agenda – i alla fall på ytan. Det som intresserade mig mest var ändå själva grundidén: Om det här verkligen skulle ha hänt, hur skulle det ha varit ombord på det där schabraket? Dunklet? Gnisslet och knakandet? Den kvävande stanken av gödsel? Och så vidare.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Ekonomiskt sett? Harry Potter-serien. Mer … konstnärligt sett? Många! Alla mina gamla favoriter: Boris Vians Dagarnas skum, Thomas Manns Doktor Faustus, alla Borges noveller. Anna Karenina. Middlemarch. Allt, faktiskt, allting av Thomas Pynchon och Donna Tartt. Och några lite nyare favoriter: Karen Russells noveller, ”James Tiptrees” (egentligen Alice Sheldon) noveller. Och Emily Dickinsons dikter, och Eliot, Shelley, Blake … Att vad? Förlåt. Jag förstår. Ingen fara. Jag slutar där. Okej. – Sa jag The Tempest?

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Numera tycks jag alltid göra det, ja. Nu har jag i flera år varit så priviligierad att jag har kunnat livnära mig på att skriva och översätta. Det brukar stå i läroböcker om skrivande att den som arbetar med sånt tränar upp sin förmåga att få idéer. Jag börjar tro att det är sant. Hundra eller tusen frön till idéer fladdrar förbi varje dag, men har det gemensamt med spermier att bara en på miljonen får utvecklas färdigt. De andra 999 999 försvinner till idéernas limbo, där de fladdrar omkring med bruten vinge eller krälar i stoftet på jakt efter någon som vill befrukta dem … ensliga skrin hörs eka mellan de taggiga bergen, ömkliga som spädbarn, skrämmande som lejonets rytande och den ylande vargen … Vad jag skriver på? Närmast på gång i pipelinen är en roman om utomjordiska besökare som beter sig obegripligt, bör komma på Wela om några månader; en novellsamling på Eskapix är på gång i höst; en pjäs till Teater Trixter i Göteborg är under arbete; uppföljaren till boken om obegripliga besökare har redan börjat picka på min hjärna som en envis hackspett (den kämpar för att hålla sig borta från idéernas limbo – de obeskrivliga vrålen väcker mig, hålögd och kallsvettig, om nätterna); och en lärobok i musikhistoria; två läroböcker om elgitarrspel; en erotisk roman under … Va? Förlåt igen. Ja, okej. Ursäkta. Nej nej, jag är klar. Visst. Absolut. Tack så mycket. Tack.

Nästa vecka gästInstagrammar KG Johansson hos oss på MIX. Från och med måndag kan du ta del av hans vardag på vår Instagramsida: Följ KG och MIX på @mixforlag

Johansson_valdets_forbund Johansson_Innan_himlen_faller_9789186845742

Konstnären Simon Stålenhag designar Efter Stormen

Simon Stålenhag är aktuell med sina omslagsbilder till MIX Förlags Efter Stormen-projekt. Den svenska konstnären har på senare tid fått mycket uppmärksamhet internationellt för sina dystopiskt laddade retrofuturistiska målningar och illustrationer. Genom att införliva gammal svensk landsbygd med science fiction har han skapat en helt egen värld där robotar är vardagsmat i en annars nästan orörd natur.

Men Simon Stålenhag har flera strängar på sin lyra. Utöver konsten är han dessutom dataspelsdesigner och musiker, båda områden vilka definitivt har inspirerat hans retrofuturistiska värld som influerats mycket av just 80-talet. Tanken är att denna typiska tidsepok inte bara representerar samhället, utan även en fantasi och en framtidsvision som inte nödvändigtvis hade varit så långt borta om landets teknologiska utveckling hade fått fortskrida. Denna aspekt, mer än något, är vad som ger Simon Stålenhags målningar en verklighetstrogen och nästan postapokalyptisk känsla.

I sitt arbete med Efter Stormen har Simon Stålenhag återigen tagit fasta på 80-talsikoner, såsom GB’s glassgubbe och gamla radhuslängor, men också införlivat en mer modern känsla med nyare bilar och en plats som existerar i verkligheten.

Vill du veta mer om konstnären Simon Stålenhag?
Simon Stålenhags webbsida
Simon Stålenhags tumblr

Ny podcast med MIX-författare

Gillar du att lyssna på fantastiska podcasts? Då borde du kolla in nystartade ”Fantastisk Podd” som görs av sf-, skräck- och fantasyförfattare från Sverige och Finland och handlar om att skriva inom dessa genrer. Ett stort och ambitiöst projekt som ska bli spännande att följa. Bland de medverkande författarna finns dessutom bland andra MIX-författarna Karin Tidbeck och Oskar Källner. Värt en titt (och lyssning) på projektets hemsida Fantastiskpodd.se!

Fina recensioner på sf-noveller

Fina recensioner på flera av våra science fiction-noveller har dykt upp de senaste dagarna.

Fabror Atlas skriver om KG Johanssons vinnarnovell Innan himlen faller och om appen Dötid Science fiction:

Det är tänkvärt och spännande. KG Johansson är duktig på att skapa en smått obehaglig stämning samtidigt som människor tappar bort sig själva i en värld som bit för bit försvinner. En annorlunda och intressant historia som jag verkligen rekommenderar alla sci-fi-fans med en lite filosofisk ådra att läsa.

Spektakulärt – bloggen om svensk och nordisk science fiction, fantasy och skräck – skriver också om Innan himlen faller (”KG Johanssons vinnande bidrag i Mix förlags novelltävling är elegant och tänkvärd. Som fallet ofta är med Sveriges skickligaste sf-författare.”), men även om Johan Fricks Port Michèle (”Trevlig läsning, och på sitt sätt originell bland alla influenser.”), Jorun Modéns Socioterna (”[H]ela novellen är ett angrepp på orättvisor som är satta i system i dagens Sverige.”), Oskar Källners Yi (”Högt tempo och mycket action, men även tänkvärt.”) och Anders Åslunds Palimpsest (”En välskriven, poetisk science fiction-historia av modernt snitt.”).

Läs hela Spektakulärts recension här.

Ljudnoveller från MIX och Bonnier Audio

I veckan släpper Bonnier Audio inte mindre än 17 digitala ljudnoveller: alla tidigare utgivna av MIX förlag. Ett samarbete vi är väldigt glad och stolta över! Det är blandade genrer och författare, så det finns något för alla. Perfekt för den som vill testa ljudböcker eller vill lyssna på något som går att avsluta i en sittning. Novellerna är inlästa av Hamadi Khemiri, Camilla Jern, Elias Ringqvist och Therese Akraka och kommer att finnas till salu bland annat på de stora nätbokhandlarna, t.ex. Adlibris och Dito.

Testa att lyssna på ett utdrag från Hamadi Khemiris inläsning av Johan Fricks science fiction-novell Port Michèle på Soundcloud.

Samtliga ljudnoveller i släppet:

  • Flugan, Katherine Mansfield (klassiker)
  • Bortbytingen, Selma Lagerlöf (klassiker)
  • Ett halvt ark papper, August Strindberg (klassiker)
  • Kyrkogårdsdamen, Guy de Maupassant (klassiker)
  • Oändrat oändligt, Jonas Hassen Khemiri (kärlek)
  • Tiden är ingenting, Ulf Nilsson (kärlek)
  • Körsbärsflickan, Nanna Johansson (relation)
  • Husvagnssemester, Niklas Frykholm (erotik)
  • Komma ut, Malva B (erotik)
  • Du kommer att komma igen, Moa Eriksson Sandberg (erotik)
  • Blå linjer, Amanda Hellberg (skräck)
  • Fika på vägen, Kristoffer Leandoer (skräck)
  • Kallelsen, Helena Dahlgren (skräck)
  • Viskningar, Sara Tingvall (skräck)
  • Ankomst, Caroline L Jensen (skräck)
  • Innan himlen faller, KG Johansson (science fiction)
  • Port Michéle, Johan Frick (science fiction)

Ljudnoveller från Bonnier Audio och MIX förlag August Strindberg Amanda Hellberg Kathrine Mansfield