Etikettarkiv: scifi

Fredagsintervju med Johan Frick

Foto: Cecilia Cromnow

Johan Frick är mannen som gick från SF-bokhandeln via författardrömmar till publicering. En klassisk segerresa som bara stiger uppåt och vidare mot horisonten. Nu släpper vi hans novell Kepler Boulevard.

Kepler Boulevard är en blandning av noirdeckare och rymd-scifi, och du sysslar själv med swingmusik vid sidan av. Varifrån kommer denna fascination för noir och jazz?
Den har funnits väldigt länge. Jag har alltid gillat den där epoken, 20- till 50-talet, och jag har dragits till sånt som är präglat av den tidens estetik. Från början handlade det väl mest om sentida efterbildningar, och sådana finns det ju gott om – ta en film som Blade Runner, och hela cyberpunken, det är skruvade versioner av 40-tals-noir alltihop. Snart började jag ju läsa Chandler och se gamla svartvita filmer och så, men jag tror nästan att de skruvade, sentida versionerna är de som gjort starkast intryck.

Vad skriver du först i en ny berättelse?
Det gäller att hitta ett anslag, en ton som bär. Ibland är det inledningen – så var det med Kepler Boulevard, där skrev jag hela öppningen i ett svep en sen natt när jag kom hem efter en utekväll. Ibland hamnar det en bit in i berättelsen, ibland blir det bortklippt när det tjänat sitt syfte.

Du arbetar idag på SF-bokhandeln, en specialistbokhandel för science fiction, fantasy och skräck som funnits sedan 70-talet: hur mycket tror du att detta har påverkat och inspirerat dig? Skrev du innan du började jobba där?
Jag har skrivit i hela mitt liv och publicerade science fiction-noveller i fanzines i mycket unga år. Sedan kom en period när jag kände viss mättnad på fantastik, men när jag drog igång SF-Bokhandeln i Göteborg blev det en nytändning för mitt intresse. Det kom så mycket nytt bra inom våra genrer i början av tjugohundratalet, och det i sin tur blev en nytändning för mitt fantastikskrivande. Allt börjar ju med läsning.

Så som världen existerar i Kepler Boulevard: är det så du tänker dig världen till slut? Att vi når så långt i utvecklingen att vi hamnar i rymden och därför behöver söka oss bakåt till en svunnen tid, söka våra rötter – eskapism istället för framåtsträvan?
Nä, det är knappast så jag tänker mig vår egen världs framtid. Kepler Boulevard utspelar sig inte i vår framtid utan i en alternativ tidslinje där historien tog en annan vändning i början av 1900-talet, där det satsades på rymdfart mycket tidigare än hos oss. Och visst handlar det om att söka sina rötter, men jag skulle inte kalla det eskapism – snarare en längtan till det ursprungligt mänskliga i all dess sjaskiga glans efter en lång tid präglad av steril, hyperrationell teknokrati. Vilket är förståeligt men problematiskt: det är trassliga rötter och de är ymnigt vattnade med blod.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Den står i biblioteket i The Dreaming. Bara att fråga Lucien!

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Jodå, jag skriver på en ny novell i samma värld som Kepler Boulevard och föregångaren Port Michèle, en space opera-historia om rymdskeppspiloten Valentina Cruz. Och fler kommer det att bli. Var och en är en fristående, avslutad historia, men de har en gemensam bakgrund som blir klarare ju fler man läser.

Nästa vecka gästInstagrammar Johan Frick hos oss på MIX. Från och med måndag kan du ta del av hans vardag på vår Instagramsida: Följ Johan och MIX på @mixforlag

Fredagsintervju med KG Johansson

KG Johansson

2013 vann han MIX förlags och SF-bokhandelns novelltävling, och det är nog få inom science fiction-kretsar som inte känner till hans namn. Likaså om man rör sig i musiksvängen. Eller så känner man helt enkelt till honom ändå, med tanke på den mängd böcker han skrivit genom åren. KG Johansson, mina damer och herrar.

Varifrån fick du idén till Våldets förbund?
Det vet jag tyvärr inte. Åtminstone för mig är det oerhört svårt att säga varifrån idéer kommer – alltså de där ”avgörande ögonblicken” när nånting står klart. Det hårda arbetet, sånt som huvudpersonernas namn och personligheter, att utforma ”ploten”, handlingen, hitta vändpunkterna, allt det där är oftast lättare att få fatt på och hålla fast. Men just grundidén, den tändande gnistan som var tanken på Noas ark, hur går det till? … Jag vet inte. Kanske hade det att göra med att föreställa sig hur det kunde ha varit på arken. Här vill jag tala om att jag inte är troende och inte tror att arken någonsin har existerat. Men det är ändå en fascinerande miljö. Antagligen lekte jag med tanken på hur det skulle ha kunnat vara. Eller nånting i den vägen – och så såg jag nånting för mig, kanske hur de rusar uppför en trappa, kanske solnedgången. Kanske Ardas brinnande blick. Nånting sånt.

Är berättelsen om Noa något som ligger dig varmt om hjärtat? Ämnet har definitivt varit aktuellt på senaste tiden, med Noah-filmen som nyligen visades på biografer runtom i världen, och precis som din text är även filmen ganska brutal. Har du sett den och blivit inspirerad?
Nej, berättelsen om Noa och arken ligger mig egentligen inte särskilt varmt om hjärtat. Men det finns ändå en viss kraft i bibliska historier. Många av dem är minst lika fascinerande som arken; jag läste om Paradise Lost för något år sedan och slogs av vilket fantastiskt universum Milton skapade utifrån syndafallet. Plus att kristendomen är en del av vår kultur, åtminstone för sådana som jag, som växte upp medan det fortfarande fanns morgonsamlingar i skolan … The horror … Vad gäller Noah-filmen hade jag inte en aning om den när jag skrev novellen. Mix köpte den (då under min blekt vitsiga titel Arkeologi) i slutet av januari. Vid det laget hade jag aldrig hört talas om filmen. Det var någon gång under andra redigeringsrundan eller så, i slutet av april kanske, som jag plötsligt läste om filmen på IMDB och tänkte, lämpligt nog, exakt de här orden: Holy shit. Senare gick jag och såg filmen med en kompis. Både han och jag var entusiastiskt oimponerade. Snygga bilder, fånig historia.

Våldets förbund är som sagt en ganska brutal skildring och dessutom en helomvändning av en tidigare välkänd historia, men novellen handlar också om den starkares överlevnad och risken att bli det man kämpar mot. Vad hade du främst för vision med denna text?
För några år sedan läste jag en bok, tyvärr minns jag inte titel eller författare, som hette något i stil med ”Guds historia i Gamla testamentet” och som alltså handlar om vad Gamla testamentet säger om gudens utveckling. Det är ju ingen snäll gud. Bara historien om arken: ”oj, jag gjorde fel, det blev lite tokigt – ska jag ta på mig ansvaret? – nej, jag har ihjäl allihop i stället”. Eller Abraham som väntar i ett hundratal år på att få en son och sedan får order att offra honom: en av de få skenavrättningar där det är bödeln som drabbas. Och så vidare och så vidare. Så om det nu är en sådan gud vi har att göra med i historien om arken, hur ställer sig den guden till våld? Det finns sådana frågor i novellen, liksom, mycket riktigt, risken att bli det man kämpar mot … Om du stirrar tillräckligt länge ned i avgrunden stirrar avgrunden tillbaka och den som kämpar mot monster kan själv bli ett. Allt det där … Frågorna finns i den här novellen, men inga uppenbara svar. Mitt gamla favoritcitat från Mark Twain, även det ur minnet: ”If you want your work to last forever, and by forever I mean about a hundred years, you must not overtly preach but covertly preach.” Så jag försöker undvika att ha någon agenda – i alla fall på ytan. Det som intresserade mig mest var ändå själva grundidén: Om det här verkligen skulle ha hänt, hur skulle det ha varit ombord på det där schabraket? Dunklet? Gnisslet och knakandet? Den kvävande stanken av gödsel? Och så vidare.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Ekonomiskt sett? Harry Potter-serien. Mer … konstnärligt sett? Många! Alla mina gamla favoriter: Boris Vians Dagarnas skum, Thomas Manns Doktor Faustus, alla Borges noveller. Anna Karenina. Middlemarch. Allt, faktiskt, allting av Thomas Pynchon och Donna Tartt. Och några lite nyare favoriter: Karen Russells noveller, ”James Tiptrees” (egentligen Alice Sheldon) noveller. Och Emily Dickinsons dikter, och Eliot, Shelley, Blake … Att vad? Förlåt. Jag förstår. Ingen fara. Jag slutar där. Okej. – Sa jag The Tempest?

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Numera tycks jag alltid göra det, ja. Nu har jag i flera år varit så priviligierad att jag har kunnat livnära mig på att skriva och översätta. Det brukar stå i läroböcker om skrivande att den som arbetar med sånt tränar upp sin förmåga att få idéer. Jag börjar tro att det är sant. Hundra eller tusen frön till idéer fladdrar förbi varje dag, men har det gemensamt med spermier att bara en på miljonen får utvecklas färdigt. De andra 999 999 försvinner till idéernas limbo, där de fladdrar omkring med bruten vinge eller krälar i stoftet på jakt efter någon som vill befrukta dem … ensliga skrin hörs eka mellan de taggiga bergen, ömkliga som spädbarn, skrämmande som lejonets rytande och den ylande vargen … Vad jag skriver på? Närmast på gång i pipelinen är en roman om utomjordiska besökare som beter sig obegripligt, bör komma på Wela om några månader; en novellsamling på Eskapix är på gång i höst; en pjäs till Teater Trixter i Göteborg är under arbete; uppföljaren till boken om obegripliga besökare har redan börjat picka på min hjärna som en envis hackspett (den kämpar för att hålla sig borta från idéernas limbo – de obeskrivliga vrålen väcker mig, hålögd och kallsvettig, om nätterna); och en lärobok i musikhistoria; två läroböcker om elgitarrspel; en erotisk roman under … Va? Förlåt igen. Ja, okej. Ursäkta. Nej nej, jag är klar. Visst. Absolut. Tack så mycket. Tack.

Nästa vecka gästInstagrammar KG Johansson hos oss på MIX. Från och med måndag kan du ta del av hans vardag på vår Instagramsida: Följ KG och MIX på @mixforlag

Johansson_valdets_forbund Johansson_Innan_himlen_faller_9789186845742