Etikettarkiv: SF-bokhandeln

Provläsning från Enkel biljett till nattens ände

Johan Fricks episodromanen Enkel biljett till nattens ände – en blandning av science fiction och jazznoir – ges ut den 15:e december som e-bok och i mjukbandsutgåva. Här kan du läsa tre gratis utdrag från boken. Hela boken hittar du hos din bokhandel, t.ex. Adlibris.

Johan Fricks Enkel biljett till nattens ände (bokomslag)

Port Michèle

I en skum lagerlokal i Port Michèles frihamn ligger en sibylla. Sibyllan är varken en organism eller maskin – det är xenotech. Den visar, sägs det, vad man behöver, inte vad man vill se. Ändå är Glum frestad att försöka.

Utdrag

2. Vad jag minns

Jag minns lukter och nyanser av rött som blandas: jordgubbar, rosor och blod.
Jag minns en mörk och instängd liten lägenhet med fönster mot bakgården.
Jag minns trängseln på gator och torg i en ruffig del av en storstad. Jag tror att det måste vara Nouveau Versailles.
Jag minns inte vem jag är.
Jag kallas Glum, men det är inte mitt namn. Jag minns inte mitt namn.
Jag har inte vetat vem jag är på hela den tid jag varit här – månader? år? – men hittills har jag inte brytt mig om det. Det har inte spelat någon roll. Jag har gjort mitt jobb, mekaniskt, som en maskin. Det är det enda som har betytt något. Dagarna har flutit ihop. Jag har varit ensam på en värld full av xenotech.
Tills något i hallucinationen väckte något i mig och gjorde mig till människa igen. Något som luktar jordgubbar, rosor och blod. Nu vill jag veta vem jag är och vad jag gör här. Nu tänker jag ta reda på det.

3. Le Déserteur

Jag visste att det fanns en väg som hade lett från gruvdistriktet till Port Michèle före kriget. Nu började den mitt i ingenting, i en krater full av lerigt vatten. Den var belamrad med skrot och försvann här och var helt och hållet, men den ledde fortfarande till Port Michèle.
Jag hade inte varit i Port Michèle på mycket länge – hur länge visste jag inte. Jag hade levt i min VT46, sovit på en brits och ätit frysta portioner av mat som inte smakat något särskilt. En gång i månaden hade en svävarrobot levererat mat och andra förnödenheter, gjort nödtorftigt rent och forslat bort avfall. Det hade gått flera veckor sedan sist och fordonets inre luktade inget vidare. Det var första gången jag lade märke till den saken.
Ett dovt muller steg sakta till ett crescendo i fjärran, och snart såg jag en pelare av ljus resa sig mot himlen. Ovanpå pelaren vilade ett skepp på väg till en annan värld, men det gick inte att se. För ett ögonblick lyste pelaren upp hela landskapet med ett varmt gult sken; så var det skymning igen.
I de flesta städer brukar det heta att man ska undvika hamnkvarteren. I Port Michèle skulle det vara svårt, för hamnkvarteren är allt som finns. Någon stad i egentlig mening är det förstås inte fråga om – bara en plats där skeppen kan landa, göra vad de behöver och lyfta så fort som möjligt. Det finns en mer eller mindre bofast befolkning, men den är liten och rotlös. Ingen stannar längre än nödvändigt i Port Michèle.
Före kriget hade det varit gruvdrift man ägnat sig åt på Michèle, liksom på de flesta av de osorterade småplaneter, asteroider och stenbumlingar som bildar Lumièrebältet. Nu var det inte mycket kvar av den verksamheten. Det enda av värde som återstod härute var den kvarglömda xenotech som jag ägnat ett okänt antal månader åt att röja.
Allt det här visste jag utan att veta hur jag visste. Jag hittade i stan, men jag hade inga minnen av att ha varit här förut. Jag visste att det fanns tusen rymdhamnar likadana som Port Michèle. Jag måste ha besökt många av dem, men jag visste inte i vilket ärende. Hade jag varit matros på ett skepp, eller kanske rentav befäl? Jag mindes inga resor.
Vägen jag kom på övergick i en lång och rak gata kantad av verkstäder och småindustrier som i sin tur övergick i Port Michèles huvudgata: Boulevard des Étoiles. Här låg alla butiker som ännu höll öppet och de flesta bostadshus som ännu var bebodda. Gatan fortsatte hela vägen fram till rymdhamnen, men dit skulle jag inte. Inte än.
En mörknande skymningshimmel hängde över taken. Vinden ven obehindrat längs gatan och lekte hårdhänt med tomma aluminiumburkar, kartongbitar och plastförpackningar. Det hade mulnat, och då och då kom ett isande regnstänk som ett skott. Jag parkerade min VT46 utanför en av barerna som låg vägg i vägg längs den här sträckningen av gatan. En blå neonskylt som ännu inte tänts förkunnade att den hette Le Déserteur.

Kepler Boulevard

I en värld av flappers, gangstermän och klonade jazzmusiker är den unga tusenskönan Rosalinde inte bara festens mittpunkt – hon är festen. När hennes försvinnande hamnar på privatdeckaren Slim Jims bord visar det sig vara allt annat än ett rutinjobb. Hukande under skuggan från rymdskeppet ”L’Harmonie du monde” leder hans eftersökningar snart till Nouveau Versailles högsta maffiaskikt.

Utdrag

På vägen hem fick jag syn på en illegal väggmålning som såg nygjord ut: en stiliserad rödhårig tusensköna och texten ”Vive Gloria!” Jag undrade hur länge den skulle förbli orörd. Stadens väggar var platsen för ett ständigt gerillakrig mellan olika underjordiska fraktioner.

Gloria, det var Gloria del Rio, en flicka som umgicks i kretsarna kring Lucky Lafayette och säkert hade känt Rosalind Girard. Hon hade definitivt varit med när de hittade sibyllan.

Hur de hittade den var en märklig historia. Ett gäng tusenskönor och skuggpojkar hade festat hela natten när någon kom på idén att de skulle åka till xenoruinerna någon mil utanför Nouveau Versailles. Ingen hade börjat intressera sig för xenocivilisationens lämningar – alphamänniskorna var bestämt emot att utforska dem och les nouveaux humains hade inte kommit på tanken än. Hur som helst hade de här ungdomarna tagit sig långt ner i gångarna under ruinerna, och där hittade de något. Något som var stort som en kappsäck och verkade levande. Eller i alla fall fungerande. Ingen vet om sibyllor är levande eller ej, men alla vet ju vad de antas göra med människor – ta sig in i våra medvetanden och tala om för oss vad vi behöver. Fan tro’t. Någonting gör de i alla fall, och för de första som var med om det måste det ha varit en chock. Det var kanske tur att de var stupfulla eller påtända allihop.

Den förste som utsatte sig för sibyllan var en ung man som hette Paul Robert. Han var ingen skuggpojke utan en urspårad student som råkat i dåligt sällskap. Han påstod att sibyllan förändrade hans liv, och det gjorde den förstås också. Han blev sibyllans profet och uttolkare. Det var han som hittade på själva ordet ”sibylla” och det var han som låg bakom talesättet att den visar dig vad du behöver, inte vad du vill se. Han sa att sibyllan visade honom en framtida version av honom själv om han fortsatte leva som han gjort dittills – ett vrak utan jobb, utan hem, utan familj. Det skulle ha fått honom att vakna och inse att han förslösade sin ungdom och att han måste ta tag i sitt liv. Det lät lite för bra för att vara sant, men folk tror ju gärna på sånt som låter för bra för att vara sant, så han fick många anhängare. Han drog igång en sorts väckelserörelse som gick ut på att xenokulturen var oändligt överlägsen vår och att sibyllan är en helig relik, fast samtidigt en livsform, på något vis. Fråga inte mig hur han får ihop det.

Och så var det Gloria del Rio, då. Henne visade sibyllan något helt annat. Hon såg ett Nouveau Versailles där nouveaux humains och till och med kloner hade samma rättigheter som alphamänniskor, där rådets makt var bruten och det fanns ett parlament dit alla hade rösträtt. Hon blev intervjuad överallt och grep alla hjärtan med sin vackra dröm och sitt rättframma sätt. Hade hon varit lika framåt som Robert hade hon nog också kunnat starta en rörelse, men hon hade inget större politiskt intresse. Hon släppte alltihop och gick vidare med sitt liv. Nu höll hon sig undan från rampljuset, men hon hade redan hunnit bli en ikon. ”Vive Gloria!” var ett slagord som samlade motståndet mot rådet; man såg det klottrat på väggar, sjunget i sånger, skanderat i olagliga demonstrationer. Man kan undra vad hon tyckte om det.

Jag gick hemåt i skenet av neonskyltarna på Rue de Copernic, sneddade över den tomma marknadsplatsen och fortsatte in i den gamla stadens trånga gränder, och jag tänkte på festande ungdomar som råkade snubbla över en av historiens största upptäckter eftersom inga vetenskapsmän varit intresserade. Sedan tänkte jag på varför någon skulle vilja dölja att någon varit med om något sådant.

Det stora svarta

Kapten Valentina Cruz och besättningen på rymdskeppet Anaïs transporterar två alphamänniskor som vill fly förtrycket på planeten Nouveau Versailles, och allt ser till en början ut att vara ett enkelt uppdrag. Ett ödesdigert beslut ändrar dock resans kurs och snart står både besättningens liv och framtid på spel.

Utdrag

Det börjar bli dags att berätta vad som egentligen hände. Jag är så trött på alla som lägger huvudet på sned och frågar ”Ångrar du att du gjorde som du gjorde, Valentina?” De vet ingenting om hur det gick till, men de har alltid en åsikt. Och visst kan jag önska att saker hade gått annorlunda, efter allt som har hänt, men ångrar mig? Vem som helst kan vara efterklok. Det är svårare att vara klok när det gäller.
Jag gjorde vad jag ansåg vara rätt. Vad jag anser vara rätt. Mer än så kan ingen göra.
Det hände sig när jag var ung och visste föga om världen och dess vägar. Jag hade gjort mig ett namn som frilanspilot och var redan berömd, eller åtminstone beryktad. Jag såg inte ut som nu: jag hade kolsvart hår och båda ögonen i behåll. Det var året efter att jag köpt mitt första egna skepp, ”Anaïs”. Jag hade hjälpt en rik tusensköna från Nouveau Versailles att fly från sin gangster till pojkvän och hon hade betalat bra. Nu kunde jag kalla mig kapten och röka cigarr ombord och be alla som sa något om det dra åt helvete.
Och här hade jag nu ännu ett par från Nouveau Versailles som behövde hjälp att fly. Alphamänniskor, man och hustru, båda magra med rakade huvuden och de hemska gula nylonskjortorna som framhävde deras bleka hy så den såg alldeles grådaskig ut. So FaNo hade varit ekonomichef på ett stort byggföretag och Ra KlaRo var läkare. Allt de fått med sig rymdes i några överfulla resväskor. De satt uppflugna på en trälår i lastrummet och stirrade skräckslaget på mig. Ra höll en äkta skeppsklocka från ”L’Harmonie du monde” fastklämd under armen, en riktig relik. Med en trött suck slängde jag upp stövlarna på en trave pallar.
”Ja, vi är från Nueva Tortuga. Nej, vi är inte pirater. Det här är ett handelsskepp, och det kan hända att alla affärer vi gör inte är hundra procent lagliga men vi använder inte våld om vi kan låta bli. Och vi låter ingen gå på plankan. Så länge de sköter sig.”
De såg inte roade ut. Alphamänniskor. Ingen humor.
Jag halade upp min kromade gaständare och började leka med den, vred upp lågan till max och vred ner den igen. ”Ni gör som ni vill. Jag erbjöd mig att ta med er för att Pierre frågade och han är min vän och vi ska ändå till Alphaville. Det är inte det att vi behöver passagerare. Men jag tycker lika illa om det som pågår i Nouveau Versailles som ni. Jag har själv bott där och jag vet hur det är att bli förföljd av nouveaux hommes. De gillar inte sådana som mig bättre än sådana som er. Och skulle det bli krig …”
”Det blir inte krig”, sa Ra. ”Inte med de vapen Alphaville har. Nouveau Versailles skulle aldrig ta risken.”
”Det kan man aldrig vara säker på”, sa So. ”Och även om det inte blir krig är det för farligt att stanna. Det är bara fler och fler som blir mördade och misshandlade. Det vet du lika väl som jag.”
”Hur som helst”, fortsatte jag, ”Pierre nämnde vad ni är beredda att betala. Det räcker. Det räcker mer än väl.” Jag berättade inte att Pierre hade tjatat i två dagar innan jag gått med på att ta dem. Det hade inget med priset att göra och inget med So och Ra personligen. Jag ville inte bli indragen i konflikten mellan Nouveau Versailles och Alphaville. Men till slut hade jag gett med mig. Jag var inte helt hjärtlös.
”Tack, madame Cruz.”
”Kapten Cruz.” Jag tog fram en cigarr ur bröstfickan och tände den omsorgsfullt. De stirrade skräckslaget igen.”

Läs mer i boken Enkel biljett till nattens ände

Köp boken på Adlibris: Häftad utgåva eller e-bok

Köp boken på SF-bokhandeln: Häftad utgåva

Köp boken på Bokus: Häftad utgåva eller e-bok

Utgivningsdatum: 2015-12-15
E-bok: 9789187671739
Häftad utgåva: 9789187671722

Fredagsintervju med Johan Frick

Foto: Cecilia Cromnow

Johan Frick är mannen som gick från SF-bokhandeln via författardrömmar till publicering. En klassisk segerresa som bara stiger uppåt och vidare mot horisonten. Nu släpper vi hans novell Kepler Boulevard.

Kepler Boulevard är en blandning av noirdeckare och rymd-scifi, och du sysslar själv med swingmusik vid sidan av. Varifrån kommer denna fascination för noir och jazz?
Den har funnits väldigt länge. Jag har alltid gillat den där epoken, 20- till 50-talet, och jag har dragits till sånt som är präglat av den tidens estetik. Från början handlade det väl mest om sentida efterbildningar, och sådana finns det ju gott om – ta en film som Blade Runner, och hela cyberpunken, det är skruvade versioner av 40-tals-noir alltihop. Snart började jag ju läsa Chandler och se gamla svartvita filmer och så, men jag tror nästan att de skruvade, sentida versionerna är de som gjort starkast intryck.

Vad skriver du först i en ny berättelse?
Det gäller att hitta ett anslag, en ton som bär. Ibland är det inledningen – så var det med Kepler Boulevard, där skrev jag hela öppningen i ett svep en sen natt när jag kom hem efter en utekväll. Ibland hamnar det en bit in i berättelsen, ibland blir det bortklippt när det tjänat sitt syfte.

Du arbetar idag på SF-bokhandeln, en specialistbokhandel för science fiction, fantasy och skräck som funnits sedan 70-talet: hur mycket tror du att detta har påverkat och inspirerat dig? Skrev du innan du började jobba där?
Jag har skrivit i hela mitt liv och publicerade science fiction-noveller i fanzines i mycket unga år. Sedan kom en period när jag kände viss mättnad på fantastik, men när jag drog igång SF-Bokhandeln i Göteborg blev det en nytändning för mitt intresse. Det kom så mycket nytt bra inom våra genrer i början av tjugohundratalet, och det i sin tur blev en nytändning för mitt fantastikskrivande. Allt börjar ju med läsning.

Så som världen existerar i Kepler Boulevard: är det så du tänker dig världen till slut? Att vi når så långt i utvecklingen att vi hamnar i rymden och därför behöver söka oss bakåt till en svunnen tid, söka våra rötter – eskapism istället för framåtsträvan?
Nä, det är knappast så jag tänker mig vår egen världs framtid. Kepler Boulevard utspelar sig inte i vår framtid utan i en alternativ tidslinje där historien tog en annan vändning i början av 1900-talet, där det satsades på rymdfart mycket tidigare än hos oss. Och visst handlar det om att söka sina rötter, men jag skulle inte kalla det eskapism – snarare en längtan till det ursprungligt mänskliga i all dess sjaskiga glans efter en lång tid präglad av steril, hyperrationell teknokrati. Vilket är förståeligt men problematiskt: det är trassliga rötter och de är ymnigt vattnade med blod.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Den står i biblioteket i The Dreaming. Bara att fråga Lucien!

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Jodå, jag skriver på en ny novell i samma värld som Kepler Boulevard och föregångaren Port Michèle, en space opera-historia om rymdskeppspiloten Valentina Cruz. Och fler kommer det att bli. Var och en är en fristående, avslutad historia, men de har en gemensam bakgrund som blir klarare ju fler man läser.

Nästa vecka gästInstagrammar Johan Frick hos oss på MIX. Från och med måndag kan du ta del av hans vardag på vår Instagramsida: Följ Johan och MIX på @mixforlag

Fredagsintervju med KG Johansson

KG Johansson

2013 vann han MIX förlags och SF-bokhandelns novelltävling, och det är nog få inom science fiction-kretsar som inte känner till hans namn. Likaså om man rör sig i musiksvängen. Eller så känner man helt enkelt till honom ändå, med tanke på den mängd böcker han skrivit genom åren. KG Johansson, mina damer och herrar.

Varifrån fick du idén till Våldets förbund?
Det vet jag tyvärr inte. Åtminstone för mig är det oerhört svårt att säga varifrån idéer kommer – alltså de där ”avgörande ögonblicken” när nånting står klart. Det hårda arbetet, sånt som huvudpersonernas namn och personligheter, att utforma ”ploten”, handlingen, hitta vändpunkterna, allt det där är oftast lättare att få fatt på och hålla fast. Men just grundidén, den tändande gnistan som var tanken på Noas ark, hur går det till? … Jag vet inte. Kanske hade det att göra med att föreställa sig hur det kunde ha varit på arken. Här vill jag tala om att jag inte är troende och inte tror att arken någonsin har existerat. Men det är ändå en fascinerande miljö. Antagligen lekte jag med tanken på hur det skulle ha kunnat vara. Eller nånting i den vägen – och så såg jag nånting för mig, kanske hur de rusar uppför en trappa, kanske solnedgången. Kanske Ardas brinnande blick. Nånting sånt.

Är berättelsen om Noa något som ligger dig varmt om hjärtat? Ämnet har definitivt varit aktuellt på senaste tiden, med Noah-filmen som nyligen visades på biografer runtom i världen, och precis som din text är även filmen ganska brutal. Har du sett den och blivit inspirerad?
Nej, berättelsen om Noa och arken ligger mig egentligen inte särskilt varmt om hjärtat. Men det finns ändå en viss kraft i bibliska historier. Många av dem är minst lika fascinerande som arken; jag läste om Paradise Lost för något år sedan och slogs av vilket fantastiskt universum Milton skapade utifrån syndafallet. Plus att kristendomen är en del av vår kultur, åtminstone för sådana som jag, som växte upp medan det fortfarande fanns morgonsamlingar i skolan … The horror … Vad gäller Noah-filmen hade jag inte en aning om den när jag skrev novellen. Mix köpte den (då under min blekt vitsiga titel Arkeologi) i slutet av januari. Vid det laget hade jag aldrig hört talas om filmen. Det var någon gång under andra redigeringsrundan eller så, i slutet av april kanske, som jag plötsligt läste om filmen på IMDB och tänkte, lämpligt nog, exakt de här orden: Holy shit. Senare gick jag och såg filmen med en kompis. Både han och jag var entusiastiskt oimponerade. Snygga bilder, fånig historia.

Våldets förbund är som sagt en ganska brutal skildring och dessutom en helomvändning av en tidigare välkänd historia, men novellen handlar också om den starkares överlevnad och risken att bli det man kämpar mot. Vad hade du främst för vision med denna text?
För några år sedan läste jag en bok, tyvärr minns jag inte titel eller författare, som hette något i stil med ”Guds historia i Gamla testamentet” och som alltså handlar om vad Gamla testamentet säger om gudens utveckling. Det är ju ingen snäll gud. Bara historien om arken: ”oj, jag gjorde fel, det blev lite tokigt – ska jag ta på mig ansvaret? – nej, jag har ihjäl allihop i stället”. Eller Abraham som väntar i ett hundratal år på att få en son och sedan får order att offra honom: en av de få skenavrättningar där det är bödeln som drabbas. Och så vidare och så vidare. Så om det nu är en sådan gud vi har att göra med i historien om arken, hur ställer sig den guden till våld? Det finns sådana frågor i novellen, liksom, mycket riktigt, risken att bli det man kämpar mot … Om du stirrar tillräckligt länge ned i avgrunden stirrar avgrunden tillbaka och den som kämpar mot monster kan själv bli ett. Allt det där … Frågorna finns i den här novellen, men inga uppenbara svar. Mitt gamla favoritcitat från Mark Twain, även det ur minnet: ”If you want your work to last forever, and by forever I mean about a hundred years, you must not overtly preach but covertly preach.” Så jag försöker undvika att ha någon agenda – i alla fall på ytan. Det som intresserade mig mest var ändå själva grundidén: Om det här verkligen skulle ha hänt, hur skulle det ha varit ombord på det där schabraket? Dunklet? Gnisslet och knakandet? Den kvävande stanken av gödsel? Och så vidare.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Ekonomiskt sett? Harry Potter-serien. Mer … konstnärligt sett? Många! Alla mina gamla favoriter: Boris Vians Dagarnas skum, Thomas Manns Doktor Faustus, alla Borges noveller. Anna Karenina. Middlemarch. Allt, faktiskt, allting av Thomas Pynchon och Donna Tartt. Och några lite nyare favoriter: Karen Russells noveller, ”James Tiptrees” (egentligen Alice Sheldon) noveller. Och Emily Dickinsons dikter, och Eliot, Shelley, Blake … Att vad? Förlåt. Jag förstår. Ingen fara. Jag slutar där. Okej. – Sa jag The Tempest?

Skriver du på något nytt i dagsläget?
Numera tycks jag alltid göra det, ja. Nu har jag i flera år varit så priviligierad att jag har kunnat livnära mig på att skriva och översätta. Det brukar stå i läroböcker om skrivande att den som arbetar med sånt tränar upp sin förmåga att få idéer. Jag börjar tro att det är sant. Hundra eller tusen frön till idéer fladdrar förbi varje dag, men har det gemensamt med spermier att bara en på miljonen får utvecklas färdigt. De andra 999 999 försvinner till idéernas limbo, där de fladdrar omkring med bruten vinge eller krälar i stoftet på jakt efter någon som vill befrukta dem … ensliga skrin hörs eka mellan de taggiga bergen, ömkliga som spädbarn, skrämmande som lejonets rytande och den ylande vargen … Vad jag skriver på? Närmast på gång i pipelinen är en roman om utomjordiska besökare som beter sig obegripligt, bör komma på Wela om några månader; en novellsamling på Eskapix är på gång i höst; en pjäs till Teater Trixter i Göteborg är under arbete; uppföljaren till boken om obegripliga besökare har redan börjat picka på min hjärna som en envis hackspett (den kämpar för att hålla sig borta från idéernas limbo – de obeskrivliga vrålen väcker mig, hålögd och kallsvettig, om nätterna); och en lärobok i musikhistoria; två läroböcker om elgitarrspel; en erotisk roman under … Va? Förlåt igen. Ja, okej. Ursäkta. Nej nej, jag är klar. Visst. Absolut. Tack så mycket. Tack.

Nästa vecka gästInstagrammar KG Johansson hos oss på MIX. Från och med måndag kan du ta del av hans vardag på vår Instagramsida: Följ KG och MIX på @mixforlag

Johansson_valdets_forbund Johansson_Innan_himlen_faller_9789186845742